Rosemari Södergren

Innan, nu och då
Betyg 2
Svensk premiär 12 maj 2023
Regi Kamila Andinis

Nana är en kvinna som fångad i ett patriarkalt samhälle ständigt gör sin plikt, tar ansvar för hem och barn och vördar sin make. Några egna känsloyttringar finns inte plats för.
Ingift i en högre samhällsklass, med dess normer om elegans och stil, har hon anpassat sig till det livet. Att hon egentligen kommer från landet och fått fly från striderna där har hon tryckt undan liksom att hon då var gift. Livet flyter fram och hon har anpassat sig och godtagit makens älskarinnor i sitt liv. Tills hon en dag blir vän med en av dem, den
egensinniga Ino. Den vänskapen förändrar hennes liv.

Filmen är ett vackert trögflytande drama. Nana döljer sina känslor under en behärskad yta och historien drivs med små steg. Att Indonesien befinner sig i en uppslitande politisk strid kommer fram men huvudsakligen är handlingen förlagd till hemmet. Att
den indonesiska kulturen skiljer sig från västerländsk är tydligt. Det visas genom små detaljer och händelser. Kanske kulturen också är förklaringen till att Nana blir så anonym att hon inte engagerar. Det talas inte mycket och alla håller känslorna för sig själva. Däremot är dansscenerna uttrycksfulla.

Happenings Salma är vacker och hemlig som Nana. Arswendy Bening Swartling gör maken Mr. Darga mer mänsklig och lättare att förstå. Roller som styrs av det patriarkaliska samhällets normer där kvinnor måste följa en mall.

Trots vackert foto, ofta drömlika bilder och spännande musik så är filmen en lång resa till det gripande slutet. Då blir det känslosamt.

Krönika om en flyktig affär
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 maj 2023
Regi Emmanuel Moret

Gillar du sådana där franska filmer där det pratas väldigt mycket, då kommer du att älska denna film. Två vuxna, en man och en kvinna, som närmar sig medelåldern, Charlotte och Simon, inleder en relation. De bestämmer att relationen inte ska vara fast på något sätt och att den inte ska vara passionerad och inte vara länge. Simon är gift sedan 15 år och har två barn. Charlotte har flera barn men vill inte ha någon fast relation. De intalar sig att de bara är tillsammans då och då, för att de trivs tillsammans. Men de är inte kära och de ska absolut inte prata om någon gemensam framtid.

Det är en fascinerande film som ställer många frågor om vad relationer är och den låter oss tänka och känna själva. Den skriver oss inte någon moral på näsan. Det är upp till oss själva att tolka händelserna.

De två är inte något särskilt vackert par. Ingen av dem är särskilt bildskön. Han är kort och hon är rätt lång och ser ännu längre ut då hon är mycket smal, hon rent av ser rent av vinglig ut. Det är förstås ett medvetet val av regissören, de två ser ut som många människor vi möter i vår vardag. Det är en styrka i filmen. Och oj vad de två snackar och diskuterar. Frågan är vem de lurar, sig själva eller den andre? Ibland smattrar de på, speciellt Simon och frågan är vem han försöker lura? Det är väldigt tydligt att de båda lurar sig själva och lägger ett stort lock på sina riktiga känslor.

De är inriktade på att förhållandet bara ska handla om sex. De ska inte ha någon fast relation och Simon ska inte behöva välja mellan sin fru och älskarinnan, Charlotte. Att de börjar uppskatta varandra på andra plan än det sexuella krånglar till det för dem. De låtsar vara väldigt frisinnade. När Charlotte ska låta Simon få förverkliga sin dröm om att få ha sex med två kvinnor samtidigt blir det hela lite komplicerat.

Det är en rolig film och väldigt tankeväckande. Mycket mänsklig och trovärdig. Regissören Emmanuel Mouret har valt att göra Krönika om en flyktig affär till en film som är i ständig rörelse. Vi får följa de två i en ständig rörelse där de promenerar eller cyklar eller har sex, alltid diskuterande om livets existentiella villkor eller kärlekens eller erotikens väsen. Deras tjugo möten på barer och muséer präglas, förutom av heta kärleksakter också av ett kontinuerligt filosoferande samtal.

Jag tror att var och en som ser den får sina tankar och vi ser nog filmen på olika sätt, drar olika slutsatser. För mig är det väldigt mycket en film om människans otroliga förmåga att dupera sig själv.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad Simons fru har att säga. Och det är en styrka att det inte redovisas i filmen. Det är något vi, var och en, får ha vårt förhållningssätt till.

Little Richard: I am everything
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Lisa Cortés

En hissnande färd in i rockens rebelliska sfär med en av de stora förgrundsgestalterna i rockens historia. Little Richard, en av rockens pionjärer får komma till tals i denna dokumentär. Hans energi, hans explosivitet, han rebelliska mod, hans unika pianospel – allt flödar och ger oss en berörande och upplyftande inblick i hans liv och musik.

Denna dokumentär bjuder på massor av musik, klipp från konserter och uppträdanden med Little Richard. Han inspirerade och influerade många av de stora legendariska musikerna som Mick Jagger, David Bowie, Paul McCartney och Tom Jones. Flera av dem berättar i dokumentären om hyr de inspirerats och influerats av honom. Mick Jagger fascinerades av hans sätt att röra sig. David Bowie inspirerades, inte oväntat, av hans fantastiska dräkter. Little Richard hade en ovanligt stark förmåga till att knyta kontakt med publiken, vilket talade till Tom Jones. I dokumentären berättar Paul McCartney hur startstuck han blir när han träffade Little Richard.

Little Richard föddes 5 december 1932 i Macon, Georgia. Hans födelsenamn vara Richard Wayne Penniman. Han var ett av elva syskon. Hans far var kristen predikant vilket innebar att Richard tillbringade mycket tid i en gospelkör under uppväxten. Han blev så småningom utkastad från familjen då han var öppen med sin homosexualitet. Fast när framgångarna kom och han blev rik välkomnades han hem igen.

Little Richard kallade sig själv för ”arkitekten bakom rock’n’roll” och det är det många som skriver under på. Han valdes in i Rock and Roll Hall of Fame under det första intagningsåret 1986.

En av hans stora hits, Tutti Frutti, släppte han 1955. Wikipedia berättar att han och bandet The Upsetters roade sig med att avsluta varje framträdande med låten. När den skulle spelas in på skiva ändrades en del av texten, eftersom den innehöll anspelningar på homosexualitet. Joe Lubin var också med och skrev det som är den nuvarande texten i Tutti Frutti. Coverversioner har gjorts av bl.a. Elvis Presley, Carl Perkins, Pat Boone samt Jerry Williams.

Little Richard levde ett färgstarkt liv och hade olika perioder i sitt liv. Han försökte leva som heterosexuell och gifte sig, han hade drogmissbruk en period och var nyfrälst kristen en annan period.

Denna dokumentär bjuder ett möte med en av de mest explosiva, fascinerande och modiga av rockens stora legender men det är också en historisk resa om samhällets förändringar, om hur attityder förändrats genom åren.