Tre dagar kvar till årets stora festivalhändelse äger rum. I vanlig ordning sopar Sweden Rock Festival banan med alla konkurrenter. I alla fall för alla som föredrar hårdrock och heavy metal. Så vad får du som besökare, inte missa i år? Här kommer Kulturmagasinet Kulturbloggens lista.
Onsdag:
James Holkworth and the Coolbenders inleder hela festivalen och då kan du ta plats i den sköna backen som lutar ned mot 4Sound Stage. Här vankas det klassisk hårdrock, blues och rätt galna texter. En perfekt inledning på fyra dagars frossande i klassisk hårdrock.
Joe Lynn Turner har rösten kvar, det visade han för något år sedan när han besökte festivalen. En klassisk hårdrocksångare med massor av hits i bagaget.
Skid Row är ett av de stora banden från det tidiga 1990-talet. Visserligen utan deras karismatiske sångare Sebastian Bach, men med fullgod ersättare i ZP Theart.
En redan stark festival inleder makalöst bra redan på onsdagen.
Torsdag:
Här gäller det att vara på plats tidigt och inte ligga och såsa i tältet. Klockan 13:15 krockar två grymma spelningar så den ivrige festvalbesökaren får springa emellan 4Sound Stage och Festival Stage. På den förstnämnda spelar Seventh Wonder, ett underbart progmetalband från Sverige och på den andra scenen spelar Blackberry Smoke som lirar riktigt bra sydstatsrock. Se båda! Samtidigt, lycka till!
Efter den här dundrande starten på torsdagen kan man glida runt på festivalområdet och ta del av allt som bjuds, men klockan 16 måste man infinna sig antingen vid huvudscenen för att se Krokus, eller vid 4Sound för att se Sir Reg. Jag kommer prioritera Sir Reg och deras keltiskinspirerade hårdrock men den som väljer Krokus väljer inte dåligt.
Sen blir det till att bege sig till Rock Stage och kolla på Arch Enemy som spelar störtskön death metal. Det är inte ett band man får missa på årets festival. Ja, man nu inte föredrar Lucifer på Sweden Stage samma tid. Jag vill se båda men här måste jag välja och då blir det Arch Enemy.
Klockan 19 är det dags för nästa svåra krock. Grymma progrockbandet A.C.T eller klassisk heavy death metal med Amon Amarth. Båda är ”måste ses”. Jag börjar nog med A.C.T och avviker mot slutet av deras set för att se Amon Amarth, men valet är död och pina.
Lite enklare mot slutet av kvällen i alla fall. Först Tenacious D på Rock Stage och sedan Def Leppard på Festival Stage för att sedan avsluta kvällen med Slayer på Rock Stage. Grymt bra torsdag i Sweden Rock-veckan.
Fredag:
Jag inleder fredagen med Magnum klockan 13:15, tar det sedan lite lugnt fram till klockan 15:45 då Axel Rudi Pell spelar på Festival Stage. Hade gärna sett Dizzy Mizz Lizzy som spelar samma tid men det blir nog Rudi Pell för hela pengen under de timmarna.
Missar inte heller Candlemass och Uli Jon Roth men eftersom det återigen är en krock blir det hälften var för de banden. 18:45 missar jag inte ZZ Top på Festival Stage men jag gissar att jag kommer avvika efter en stund för att istället kolla in Hällas i Rockklassikers tält. Såg dem på Tyrolen i Alvesta förra sommaren och de var asgrymma.
At the Gates krliver på Sweden Stage klockan 20:30 och de är klart sevärda, men jag väljer Disturbed på Rock Stage samma tid. Sitter sedan kvar på gräset och spanar in Kiss på Festival Stage klockan 22:15 men det jag väntar på är kvällens höjdpunkt. Dream Theater klockan 00:15 på Rock Stage.
Lördag:
Redan avslutningsdag. Fy vad tiden går fort när man har roligt.
En ganska lugn dag som det ser ut på förhand. Styx på Festival Stage klockan 14:30 har alla förutsättningar att bli eftermiddagens behållning.
Klockan 17 missar jag inte Myrath från Tunisien. Saxon klockan 17:30 är ett hett tips för alla som älskar den sortens bredbenta brittiska hårdrock.
Lite lugn fram till klockan 21 då det blir legendbesök på stora scenen. Richie Blackmore’s Rainbow kan bli hur galet bra som helst, även om jag nog vill bifoga en brasklapp att det kan bli kalkon också.
Om det blir kalkon sjappar jag nog till Sweden Stage och avslutar min lördag och min festivalvecka med Hank von Hell från gamla Turbonegro.
För dagliga rapporter, bilder och recensioner, följ oss här på Kulturmagasinet Kulturbloggen som för tionde året i rad bevakar Sweden Rock Festival.
Turnén som tagit Fish till Göteborg är tudelad. Marillions album Clutching at Straws från 1987 utgör stommen. Sångarens nya album Weltschmertz som kommer under våren 2019 men som redan nu fått en försmak genom en 55 minuter lång Ep med namnet A Parley with Angels, är låtarna som bildar en suggestiv väv kring oss i publiken. På ett sätt som verkligen tilltalar mig, varvar han låtar från dessa båda inspelningar. Mörkret som kommer fram i de nya låtarna, ger ett nytt allvar till de äldre låtarna. Fish har alltid briljerat som låtskrivare med texter som berör och går på djupet och i det här formatet blir det ännu mer djup och mening. Som Fish själv säger om Clutching at Straws, så är den fortfarande relevant och Fish, som fyllde 60 år tidigare i år, är fortfarande relevant i världen. Han har något viktigt att berätta och som han gör det.
Men lyssna nu. Det äldre är svinbra men det nya materialet är också extremt bra. Vi får höra relevanta berättelser om smärtan i världen och vi får höra det på ett sätt som berör mig på djupet. Jag upplever det som ett problem inom alla genrer av musik, när publiken sitter fast i det förgångna. Det påverkar hur ny musik tas emot och jag tror att massor av allt nytt underbart som produceras, passerar förbi utan att få den uppmärksamhet den förtjänar. Min uppmaning till dig som läser är att lägga de gamla vinylerna åt sidan en stund och plugga in lite ny musik. Börja gärna med A Parley of Angels och fortsätt sedan med kvällens förband Moon Safari från Skellefteå. Ny relevant musik.
Varje timme byts det spelplats och ett nytt band går på. Det är dags för Christina Kjellsson ute på Joddelero. Christina visar sig vara en vissångare av rang. Hennes sånger är som små filmer där man ser allt väldigt klart för sig. Hon är rolig och sångerna är snillrika guldkorn. Jag kommer att tänka på såväl Cornelis som Jeja Sundström när hon öser på. Ser du hennes namn på någon viskväll ute i landet så måste du ta chansen att höra henne.
uteslutande instrumental musik. Dessvärre, säger jag, för Jonna Sandell, som visserligen spelade fiol så jag blir lyrisk, visade sig ha en underbar sångröst som förde tankarna till Kate Bush eller Björk. Hon hade gärna fått sjunga mer än bara den avslutande låten. Musikaliskt rör sig Ragnarök på klassisk mark inom den progressiva rocken. Det är bara att sluta ögonen, gunga med i takt med musiken och eventuellt spela lite elegant luftgitarr.
Men ingen tid att spilla. Klockan sju är nästa akt redo på utescenen. Nu blir det sånger av Kjell Höglund, uttolkade av vackert skönsjungande Ellinor Brolin och den till vardags lite mer brötige Johan Johansson (denne gigant bland giganter). Idag antog hursomhelst Johansson en synnerligen tillbakadragen roll med endast komp och lite bakgrundssång. Huvudpersonen var förstås Ellinor Brolin som på ett finstämt sätt, med ljuv stämma, framförde klassiska Höglund-pärlor och en och annan mer okänd sång av densamme. Jag hade personligen önskat mig några fler klassiker och några färre okända sånger men det här var ytterligare en höjdpunkt i den långa raden av höjdpunkter.
Då bandet går lös i ”Alla vill till himmelen” i extranumren, känns det som en källarspelning med Rammstein. Basisten hamrar ut tunga rullande mattor av mastodontljud och vi välter omkull ute i publiken. Thåström behöver inte vara publikfriande för att få oss på fall, det funkar med elak energi på hög volym.
Extranummer:
