Den som söker
Betyg: 3
Premiär: 12 april
När folk dör är man fri att rota i det förflutna på ett annat sätt. Den meningen kommer upp med jämna mellanrum i mitt huvud när jag ser Den som söker.
Filmen börjar med en väg. Inte ens landsväg, en väg. En mindre landsväg. En svensk ”Lost Highway” i det mer reella begreppet, någonstans bland skogar som inte spelar roll.
Tuva (Josephine Bornebusch) står med en vit bakgrund, en vit omgivning, en vit klädsel. I allt det vita är näsblodet ett naturligt inslag. Och vackert- inte ens på ett makabert sätt. Hon är inte där, hennes blick är någonstans dit ingen når. Samtidigt på den förlorade landsvägen; bilen, mannen, kvinnan, rådjuret och döden. Näsblodet. Döden.
Rollistan är imponerande. Den är även egal att nämna, förutom dem jag nämner. Det är karaktärerna som är viktiga. Viktiga och Riktiga. Ärliga. Människor.
Allt som kunde varit utnött i denna film är det inte. Uppeldande av foton. Mörka skogar inklusive ett gammalt torp och en tjärn. Byn, full av hemligheter. En pyrande ondska. Och jag kommer till Lynch igen; ”Twin Peaks”. Brödraskapet mot ondskan i skogarna. The Owls Are Not What They Seem.
Med skillnaden att här (på ett typiskt svensk film-manér, ärligt talat) är det ingen som motarbetar. Bara döljer. Men vad? Jag gissar och gissar och gissar inte rätt en endaste gång. På riktigt, inte EN gång ens.
Handlingen i kort är att de som dör är Tuvas adoptivföräldrar. Att de är just adoptivföräldrar vet hon inte. Det kommer fram efter, när hon hittar papper på det. Ett armband med ett delat hjärta. Anteckning: Föräldrar okända.
Mellan pappren: ett foto på en mörkhårig, blek, märkbart tärd kvinna vid ett torp i skogen.
Tuva börjar söka sina rötter på ett, till en början för vem som helst, begripligt sätt. Dock glider hon in i drömmar och drömmarna skapar besatthet. Det är några otroligt unika scener som levereras med stil. Och under alla drömmar och allt det vakna är jag inne i filmen. Den släpper inte greppet. Jag börjar själv söka. Jag följer med Tuva ut i skogarna, de djupa.
Det är svårt att veta hur mycket jag skall berätta. För jag tycker verkligen om den här filmen. I jämförelse med annan svensk film hade jag gett den en fyra, försökte sätta den i perspektiv till annat i samma stil jag tycker om, det var det svåraste. Så jag har gjort två kategorier!
1.Vad som talar för en fyra: Drömska bilder som blandas med verkligheten på ett skickligt sätt. Sagas (Tuvas dotter, spelad av Tyra Olin) fascination av insekter av alla slag, och de små saker hon gör, såsom barn gör, och det hon säger, såsom barn säger. Tyra Olin är fantastiskt duktig- den bästa barnskådespelare jag sett, någonsin, alla kategorier. En femma på henne.
Vidare: Ett rum fyllt av dockor. (OTÄCKT) Det enkla grepp som dockorna i kombination med en stum kvinna med ett underligt beteende är egentligen gammalt, men hur nytt det känns. Så mycket som känns nytt! Vändningar som är imponerande, klorna som sitter i ögonen och intresset hela vägen.
Skönheten. Den rena, oerhörda skönheten. En präst som inför en oförstående församling gör avbön på sitt eget sätt. Skönheten, musiken. Musiken som på ett subtilt sätt förstärker allt- för att den kombineras med tystnad. Ljudet av skogen. Tjärnens ljud och andetagens. Titta med filt-stunderna. Ja alltså, när jag tittar på något som skräms/kan skrämmas så drar jag alltid upp filten och kikar genom tyget. Jag är en mes. Det finns sådana stunder. Crescendon av pirrig rädsla. Det allra bästa är en långsam övergång ljust-mörkt rent fysiskt hos Tuva samtidigt som hela hennes värld mörknar.
2. Vad som talar emot en fyra: Är inte Björn Granath alltid en sur elak jävel? Jag skulle vilja se honom som en gullig typ istället. För många varför. Varför behandlar Tuva Saga på ett så konstigt sätt i början? Är det för att man skall förstå att vissa saker senare i filmen för dem närmare varandra? Det blir bara konstigt. Vadan adoptivmammans uppenbara motvilja mot Tuva? En tråd som inte följs upp och dinglar fritt. Ett telefonsamtal Tuva berättar om för sin mormor, ett jag hade velat veta vad hon kände inför- Vad känner hon inför det? det är lite för många lösa trådar i Den som söker. Jag tycker om när tolkningsmöjligheterna är oändliga, när jag som tittare inte blir underskattad. Men jag tycker inte om när det bara blir jobbigt, när jag behöver en liten ledtråd till, bara en. När det blir fransigt i änden av väven jag vävt alldeles själv.
Oavsett vad som helst är detta en mycket bra film. Det som kunde blivit pretto blir det inte. Det som är vardagligt lindas in. Känslorna är genuina. Sorgen rädslan kärleken. Josephine Bornebusch som suddar ut mina såpaminnen av henne, grundligt för evigt halleluja och amen.
Den som söker är Johan Lundhs långfilmsdebut. Och jag tror att detta bara är början. Lyckas han undvika snubbeltrådar och andra fällor, (ge Björn Granath en gullegull-roll istället, nästa gång!) inte ge efter men fortsätta ge, om han låter oss vandra på egna stigar, ja, då skulle jag med största säkerhet säga att detta bara är början.
Början på något stort.
Text: Klara Norling