Döda talar inte
Författare: Ann Cleeves
Översättare: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN10: 9100127426
ISBN13: 9789100127428
Som cd-bok
Kriminalkommissarien Vera Stanhope är rätt osannolik som deckarhjälte: en medelålders fet kvinna som dricker för mycket alkohol. Det låter lite som en parodi på den tidigare så vanlige deckarkaraktären. Serien om Vera Stanhope är dock inte alls några parodier. Det är spännande kriminalromaner som skildrar en värld långt bort från det småmysiga Midsomer.
Vera Stanhope är kriminalkommissarie i nordöstra delen av England, där det finns många slitna områden där arbetslösheten sätter sin spår och där finns små byar där de mer välbärgade bor ganska nära fattigare bybor.
Det som gör ”Döda talar inte” så bra är inte det ovanliga i att en medelålders kvinna som varken är snygg eller elegant är hjälten utan det är vad som skildras och hur det skildras som gör att jag inte kan slita mig från boken när jag börjat läsa. Författaren Ann Cleeves som själv bor i Northumberland i nordöstra England och har arbetat som övervakare, på kvinnojourer och inom sjöräddningen. Hon har skarpt öga för de talande detaljer som ger trovärdighet åt berättelsen och samtidigt kommer vi människorna nära. Även om jag kan reta mig på Vera Stanhope känner jag respekt för henne, precis som om jag hade mött henne i verkligheten.
I ”Döda talar inte” är inget svart eller vitt. Vera nöjer sig inte med att hitta mördaren, hon vill förstå.
Bokförlaget skriver om boken och författaren:
Återigen befäster Ann Cleeves här sin plats som mysdeckarens nya drottning. I samma tradition som Agatha Christie rör hon sig knivskarpt mellan tonträffande personporträtt, engelska gröna kullar och kluriga mordutredningar.
Delvis håller jag med, men delvis inte. Visst behärskar Ann Cleeves konsten att liksom Agatha Christie långsamt veckla upp en puzzeldeckare, vi pendlar med i berättelsen och misstänker än den ena, än den andra. Men samtidigt får vi en resa igenom människors psyken och dess öden och vi lider med människorna. Det är välskrivet, helt enkelt.
Det är en tröst för alla oss som inte är perfekta att läsa om en kvinna som trots att hon är så helt fel, enligt svenska arbetsgivares ideal, ändå är en skicklig utredare. I Sverige anställer ju arbetsgivare i stort sett ingen som fyllt 50 år och definitivt inte en överviktig kvinna som Vera. Kanske kan sådana här deckare öppna ögonen för en och annan åldersdiskriminerande svensk arbetsgivare – att få dem att inse att människor kan vara duktiga utan att vara snygga trettioåringar.
Som vanligt har Vera vid sin sida sin unge vapendragare polisassistent Joe Ashworth. Genom honom får vi en inblick i det brittiska systemet där kvinnor fortfarande förväntas stanna hemma med barnen de första åren.
”Döda talar inte” är en av bästa kriminalromaner jag läst på länge. Det var en sådan deckare som jag bara ville läsa och läsa och jag kunde inte slita mig. Det är spänningen men samtidigt beskrivningarna av människorna och samhället som gör till en kriminalroman med betoning på roman.
Handlingen?
Tja jag kan lika gärna kopiera vad bokförlaget skrivit:
En ung mamma förälskar sig i en kontrollerande äldre man. Kort därefter drunknar hennes lille son i ett badkar. Ett år senare hittas socialsekreteraren som arbetat med fallet strypt i ett badhus. Den som finner kvinnan är Vera Stanhope: kriminalkommissarien som arbetar för mycket, väger för mycket, dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet, då ännu ett mystiskt lik dyker upp i den pittoreska småstaden.
Här har Kulturbloggen recenserat första delen av tv-serien om Vera som nyligen släppts på dvd.
Läs även andra bloggares åsikter om Vera Stanhope, deckare, Ann Cleeves, kriminalroman, bokrecension