Titel: 1Q84: tredje boken
Författare: Haruki Murakami
ISBN: 9789113037622
Förlag: Norstedts
Originaltitel: 1Q84-3
Översättare: Vibeke Emond
Att recensera eller berätta om tredje boken i Murakamis trilogi 1Q84 går inte utan att texten blir lite av en spoiler för den som ännu inte läst ettan och tvåan. Framför allt är det den andra boken som kanske inte får samma betydelse för den som läser om handlingen i tredje boken innan han/hon läser den andra boken. De tre böckerna i trilogin hör tätt ihop, de är delar av samma bok. Ingen del kan egentligen läsas fristående med någon större behållning.
Jag tycker intet särskilt mycket om Murakamis andra böcker. Det har flera skäl.
Jag tycker om många japanska författare, jag tycker om japansk kultur. Murakami är inte särskilt japansk i någon roman jag läst av honom och det är han inte heller i 1Q84 som kryllar av hänvisningar till västerlänsk kultur.
Hans sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta.
Men många tycker tvärtemot mig och Murakami har många fans. De talar om att han målar upp en egen speciell värld. Det håller jag dock med om, han lyfter liksom försiktigt på ett draperi och låter oss ana andra världar.
Däremot hur en del liksom Dagens Nyheters Jonas Thente kan hävda att han blandar buddism med kristendom, det säger nog mer om Thentes okunskap om buddism. Murakami är en ovanligt västerländsk japanska författare.
Nu har jag dock läst hela trilogin och då sitter jag här fylld av beundran. 1Q84 är hans bästa av de jag läst av Murakami. Fast det kan ju betyda vad som helst, eftersom jag inte är någon stor beundrare av hans författarskap annars. Egentligen 1Q84 den enda jag tycker om riktigt mycket av hans romaner.
1Q84 är välskriven, även om det blir en del upprepningar, både från bokdel till bokdel och inne i böckerna. Ibland är det som om kapitlen först var skrivna för att publiceras som kapitel för kapitel som en följetong. Men upprepningarna fyller en rytmisk funktion, det blir som teman som återkommer. Dessutom fördjupas dessa teman genom att flera händelser och bilder berättas om igen ur en annan karaktärs synvinkel.
1Q84 ger oss en aning om andra världar, men det är också en fantastisk berättelse om kärlek. Det är också en tung berättelse om orättvisorna i världen och om hur en del slås ut redan från början, hur de aldrig får en chans. Eller får de en chans men vågar aldrig själva tro på den, vågar aldrig gripa ta i den lycka som förunnas dem?
Det är svårt att skriva om den tredje delen utan att avslöja något som alla som läst den andra delen undrar över. Överlevde Aomame eller inte? Tredje delen skildrar den mystiska världen 1Q84 med de två månarna som bara några få kan se.
De tre delarna ska läsas som en bok. Frågan är varför de alls är indelade i tre delar. Det kan inte vara något annat skäl är att det skulle bli en jättejättetjock roman annars med mer än 1.500 sidor.
Här är lite fakta om boken från bokbutiken:
1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.
”Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.”
Johan Dahlbäck, GP
Relaterat: Recension av del 1 och del 2 i SVD.
Läs även andra bloggares åsikter om Murakami, 1Q84, tredje boken, Aomama, Tengo, litteratur, recension