Titel: Dogtooth
Betyg: 4
Sverigepremiär: 10 juni 11
Dogtooth är en avskalad film med mycket substans.
En familj sitter vid middagsbordet och diskuterar vilka varor som behöver inhandlas till hushållet. Sonen ber pappan om färg till en tavla han arbetar på och mamman anmärker att de snart har slut på kött. ”Mamma kan du skicka telefonen, tack!” Den yngsta dotter ler och tackar åter modern som räcker henne saltkaret.
Familjen bor i ett ljust och modernt hus på den grekiska landsbygden. Runt huset löper en hög mur och innanför den råder helt andra sociala regler än i världen utanför, där råder faderns regler. De tre vuxna barnen har aldrig lämnat inhägnaden. De lever i en verklighet där de fått lära sig att en katt är ett köttätande monster, hav betyder en typ av fåtölj och zombie är en gul liten blomma. Då den äldsta dotterns nyfikenhet växer blir det svårare och svårare för pappan att upprätthålla ordningen han har skapat sig.
Jag har svårt att minnas att jag tidigare sett en så avskalad film med så mycket substans. Den ofta statiska kameran, de enkla kläderna, avsaknaden av filmmusik samt det faktum att man valt att nästan helt utesluta namn lämnar utrymme till så mycket djupare reflektioner.
Giorgos Lanthimos tvingar oss att glömma I-Phones, Hunter-stövlar och viken av att ha x-antal hästkrafter i sin nya bil. Detta när han hjälper oss att förstå hur ett leksaksflygplan kan vara den viktigaste, allra käraste och absolut nödvändiga ägodelen för en vuxen människa. Dogtooth med premiär på Cannes Festivalen redan 2009 är idag, två år senare, högst aktuell då en hel värld frågar sig hur det är mjöligt att en människa som Anders Behring Breivik kan ha en verklighetsbild som skiljer sig så oerhört från andras. Självklart får vi inte svaret på varför terrorism existerar. Men vi får en lektion i att kunna se ur andra perspektiv och flytta fokus från det som oss är självklart. Att förstå är första steget mot att kunna förändra.
Sonen smyger sakta över gräsmattan med häcksaxen i högsta hugg. Katten sitter stilla och iakttar honom när han närmar sig. Övertygad om faran han befinner sig i kastar sig sonen över den lilla katten.
Intressant reflektion. Personligen skulle jag, likt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ge filmen högsta betyg (vilket jag även gjorde på filmtipset). Det är precis som skribenten påstår en mycket enkel film med mycket substans, men vi läser ut olika saker från filmen. För mig är det så logiskt att denna titel kommer från just Grekland, då den ringar in det maktmissbruk regeringen använt för att köra landet i ekonomisk botten.
Till Fredrik: På Kulturbloggen betyder högsta betyget, alltså 5, mästerverk. Och det ska man vara mycket försiktig med.