Kulturbloggen

Miss Guinevere Pettigrew (spelad av Oscarbelönade Frances McDormand) är en medelålders guvernant som ännu en gång blir avskedad ganska snabbt. Orättvist tycker hon. Nästan totalt utblottad står hon där, i ett London strax före utbrottet av andra världskriget. Fattig och knappt med mat för dagen får hon ställa sig i kön till sopköket.

Damen på hennes arbetsförmedling vill inte ens förmedla ett jobb åt henne, för hon är så hopplös och bara gör bort sig. Miss Pettigrew norpar därför i smyg en adress till en kvinna som söker en assistent.

Miss Pettigrew snubblar rakt in i ett liv bland den tidens Stureplans jetsetar, fast i London. Delysia är rik och har krånglat till det genom att ha förhållanden med tre olika män.

I pressmaterialet läser jag om romanen som filmen bygger på: Den kom ut 1938 och skrev av Winifred Watson som skrev totalt sex romaner och ansågs vara före sin tid. "Hennes böcker handlade om kvinnor som förändrade sina liv", säger producenten Stephen Garrett: "De handlade också om att bryta konventioner, att kämpa mot klassmotsättningar och om sex utanför äktenskapet."

Filmen är framför allt rätt rolig. Det är lustiga situationer och en varm känsla i filmen. Visst kan den kännas lite för romantisk och förutsägbar - att den inte riktigt överraskar så mycket som vi ofta kräver av en bra film, men den är ändå underhållande och att förmedla hopp till medelålders kvinnor, att livet går att göra något åt, är inte fy skam.

Men jag ser att de flesta recensenter varit ganska negativa. SVD liksom DN gav filmen betyg 2.

Kerstin Gezelius i DN:

Räddarna i nöden är birollsinne­havarna. Lee Pace ger filmen en nödvändig dos sex, Ciarán Hinds övertygar som åldrande underklädesdesigner och Shirley Henderson är som alltid dynamit. Det räcker för en söt moralitet i krigets skugga. Men det varken glittrar eller gnistrar som det borde.

Men å andra sidan: Jens Peterson på Aftonbladet ger filmen betyg 4:

Frances McDormand är fantastisk som stackars miss Pettigrew, men alla är bra i den här skenbart enkla filmen. Tonen är lättsam, ofta komisk, intrigen kunde vara hämtad från P G Wodehouse. Vilket är perfekt.

Sakta berättas mer.

Andra bloggar om: filmnytt, filmrecensioner, London, Frances McDormand