Kungens chans att rädda monarkin är att avgå

Kungen borde avgå för folkets skull, skriver Aftonbladets Karin Pettersson.

Som kung ska Carl XVI Gustaf vara en symbol för Sverige bortom partipolitik och motstridiga viljor. Som statschef har han verkliga, viktiga uppgifter. Han ska företräda Sverige utomlands och på hemma­plan. Han leder utrikesnämnden. Och i stunder av nationell kris ska han kunna fungera som en samlande gestalt.
Samme Carl XVI Gustaf har ägnat de senaste dagarna åt att svara på frågor om han har gått på strippklubb. Han har fått kommentera om han känt till att en av hans bästa vänner förhandlat med grovt kriminella för att köpa bilder med kungen i komprometterande situationer. Han har svarat nekande, men svävande. Ord står nu mot ord, fortsättning följer.

Bakgrunden är förstås härvan kring de besvärande bilder på kungen som nattklubbsägaren Mille Markovic hävdar att han har och som en vän till kungen försökt stoppa med mutor.
Umgås vår kung med personer som kontaktar kriminella personer? Ja det är en av många frågor kring den här röriga affären.

Jag tycker dock att Aftonbladets Karin Pettersson har fel. Det är inte för folkets skull kungen ska avgå. Om han avgår nu kan kronprinsessan Victoria bli drottning. Klamrar kungen sig fast vid tronen och skandalen förvärras, då kommer hela monarkin att falla.

Kungens chans att rädda monarkin är att avgå.

Kronprinsessan är populär och att det blir en kvinna på tronen gör att monarkin får ett ansiktslyft med touch av en statschef i tiden.

Erik Laakso vill inte ha monarki, men han vill inte ha en republik med en president heller. Om vi ska ha någon som utför en statschefs uppgifter är det statsministern. Han kommenterar därför Karin Petterssons utspel:

Att, som Karin Pettersson i dagens Aftonbladet, hänvisa till eventuella oklarheter kring kungens leverne som skäl för abdikation är populistiskt. Visserligen visar det att kungens ställning inte är lika omhuldad som den varit. Men monarkin ruckar man inte på så lätt. Det står ju en superpopulär efterträdare och trampar i kulisserna. Släpp därför diskussionen om kungen ska sitta kvar eller ej, han är inte en folkvald politiker eller en generaldirektör som gjort bort sig. Genom den övermogna rest från ett odemokratiskt tänkande som monarkin är så är det viktigare att fokusera på dess avskaffande än på kungens moraliska kompass och eventuella avgång.

Det vore nämligen ingen seger för republikanerna om kungen abdikerade. Vårt långsiktiga mål är total demokratisering och det gynnas bäst av att kungen sitter kvar så länge som möjligt.

Laakso är därmed inne på samma sak som jag. Om kungen avgår, då stärker han monarkin.
Fast å andra sidan kan jag tänka mig att det skulle kännas rätt jobbigt att avgå och för alltid skrivas in i historieböckerna som kungen som fick avgå för att han umgicks med personer med nära förbindelser med kriminella kretsar.
—-

Den norska tidningen Verdens Gang har låtit en kroppsspråks-guru kika på den svenske kungens kroppspråk då han dementerade allt och jämför det med Clintons kroppsspråk under Lewinsky-affären:

– Kroppsspråket til kongen utstrålte ikke troverdighet. Min første tanke var her er en mann som vrir seg unna. En presset mann. Dessuten var jo svarene nølende og håpløse, sier hun til VG Nett og fortsetter:

– Han var usikker, forvirret og minnet meg en liten gutt på 4-5 år som er blitt tatt i å gå på epleslang og konfrontert med det, mener Live Bressendorf Lindseth.

Relaterat: Expressen, Svenska Dagbladet