En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.
Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.
När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.
Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.
Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.
Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.
Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:
Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.
Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.
Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.
Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.
Mer om Stormen på Dramatens hemsida.
Fotograf: Roger Stenberg
Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, Dramaten, Stormen, teater, scen, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Jonas Karlsson
Vad roligt att läsa. Jag ska se Stormen 25/11, nu ser jag ännu mer fram emot det!
Jag tror inte du blir besviken. Jag ska försöka se den en gång till.