Från premiären av Dödsdansen på August Strindbergs Intima Teater

Dödsdansen som skrevs av August Strindberg för mer än hundra år sedan handlar skildrar äktenskapet, hur det kan kväva människor och få dem att göra de mest vidriga saker mot varandra och trots det klänger fast vid varandra och inte klarar att frigöra sig från varandra.
Men pjäsen handlar också om att åldras och om rädslan för döden. Frågan är om inte de delarna med fördel skulle kunna lyftas fram ännu mer när den sätts upp idag.
Edgar, mannen i äktenskapet, är en kapten som aldrig lyckades bli befordrad till major. Hans fru, Alice, övergav sin karriär som skådespelerska för att stå vid hans sida i äktenskapet.
Problematik med att kvinnan överger sitt jobb för familjelivet kanske vi inte känner igen oss i. Det har trots allt hänt en del sedan Strindberg skrev pjäsen som först gavs ut i bokform 1901.

Edgar och Alice bor på en skärgårdsö och genom det sjuka spelet i familjen har två av barnen dött och de övriga två har flytt fältet. Släkt och vänner har de stött iväg på olika sätt. De lever ensamma och sliter på varandra, olyckliga men ändå fast vid varandra, utan ork att resa sig och lämna förhållandet. Så dyker Kurt, en gammal barndomsvän upp och spelet kan börja.

Edgar är en typisk mansgris, skulle jag vilja uttrycka det. Han ska bestämma allt, han domderar och allt ska ske på hans villkor. Mansidealet idag är i de flesta delar av samhället annorlunda idag. Det spelar dock ingen roll, det är så mycket ur de tre karaktärernas beteenden som går att referera till idag.

Föreställningen var delvis tidslös. När pjäsen skrevs fanns inte rockmusiken, inte ens jazzen var spridd då, inga cd-spelare fanns och inte ens vinylskivor eller stenkakor. I ur-uppsättningen spelade Alice piano för Edgar, men i föreställningen spelar hon vinylskivor på en skivspelare. Alice och gästen Kurt bär nutida kläder medan Edgars officerskappa kan vara från 1900-talets början.

I programmet till uppsättningen berättar Joakim Granberg att det finns olika spekulationer om vad som inspirerat Strindberg när han skrev pjäsen, men att det råder konsensus om att den närmaste källan till hands var Strindbergs syster Anna, som levde i ett enligt honom olyckligt och hycklande äktenskap med sin man Hugo Philp. De skulle samma år fira silverbröllop och många andra likheter finns mellan dem och Edgar och Alice i pjäsen. Strindberg ämnade rädda sin syster från äktenskapet.

Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att associera till en så mansgrisig man som Edgar, eller så är det jag som lever i fel kretsar för det. Men det finns annat som är lika aktuellt idag: en relation som pågår mer än tjugo år måste i de flesta fall både ha dåliga som bra delar. Det måste finnas slitningar och saker som binder människor samman. Alice och Edgar hatar varandra men de är också tätt sammanbundna genom allt det varit med om tillsammans.

Gästen Kurt, vem är han? Han är ensam, har skilt sig och barnen har vänt honom ryggen. Han är en vindflöjel, vill inte ta ställning, är undanglidande och samtidigt ställer han upp och vakar en hel natt vid den sjuke Edgars sida.

Det finns mycket att fundera vidare kring efter att ha sett föreställningen. Är inte det vad teater är till för, eller all bra kultur: det får oss att reflektera själva, det ger inte färdiga svar utan ställer frågorna, spetsar till det och får oss att själva ställa oss frågor om livet, relationer och om döden och existensen.

För övrigt var det första gången jag såg en föreställning på August Strindbergs Intima Teater, som ligger vid Norra Bantorget i Stockholm, vägg i väggen med restaurangen Röda Rummet. Nu för tiden drivs den teatern i samarbete med Stockholms Stadsteater.

Dödsdansen är väl en av de Strindbergs dramer som sätts upp oftast. Det sägs att det är tionde gången den sätts upp i Sverige. Första gången den spelades i Sverige var 1909 med premiär 8 september och då hade Strindberg hållit ett öga på arbetet med pjäsen. Enligt Ture Rangström, teaterchef för Strindbergs Intima Teater:

August Falck gjorde sitt livs roll mot teaterns självlysande stjärna Anna Flygare.
…
Kritiken var totalt oenig om man tagit del av ett mästerverk eller en ”fasansfull patologisk studie” som inte gick att bedöma. Falck lät dock meddela att det bara förekommit ett litet svimningsfall i publiken.

Strindbergs Intima Teater har en blogg också, där de fortlöpande rapporterar om arbetet med föreställningen.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilde novan: Niklas Falk och Marika Lindström i Dödsdansen.
Bildtexter bilderna nedan:
Niklas Falk, Ulf Eklund och Marika Lindström i Dödsdansen.
Marika Lindström och Ulf Eklund i Dödsdansen.

Relaterat:
Intervju med Marika Lindström inför premiären av Dödsdansen.
Teaterns blogg om första läsningen.
Teaterns blogg om andra publikgenrepet.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, recension, Dödsdansen, August Strindberg, Stockholm, Strindbergs Intima Teater, äktenskap