Jag besöker Dramaten med många års mellanrum. Detta var tillfälle nummer tre i mitt 45-åriga liv. Finns det nåt som knyter ihop de tre besöken så är det att Örjan Ramberg har varit med på scen varenda gång. Jag är inte någon van teaterbesökare och har ingen jättekoll på hur man bör bedöma en teaterföreställning, men om vi säger så här: Går tiden fort, och kan man avhålla sig från att tjuvglo på alla fina stuckaturer och skulpturer i lokalen under spelets gång, ja då är det antagligtvis bra.
Och faktiskt, precis som vid de två tidigare tillfällena (Mästaren & Margarita samt En midsommarnattsdröm) gick tiden fort, och de på scenen lyckades behålla min fulla uppmärksamhet hela vägen. Eller nja … det var lite trögstartat, tycker jag, i alla fall den första kvarten. Men sen tog det sig, och när allt var slut tänkte jag att: ’Det här kunde gott få hålla på en stund till.’.
Mycket är, kommer jag på när jag tänker efter, Örjan Rambergs förtjänst. Han har nåt slags självförtroende i spelet som gör att han fyller ut scenen – en slags tyngd. Och fast jag inte vet hur skådespelande funkar föreställer jag mig att med ett sånt ankare i gänget kan de andra bara surfa med i svallet runt honom, så att säga, så flyter allt på bra. Han hade förvisso inte huvudrollen här, men hans rollfigurs (Glen) närvaro genomsyrade pjäsen.
Det handlade alltså om det unga paret Alice och Manfred, vars hus höll på att renoveras av ett gäng riktigt dryga hantverkare. Alice och Manfred själva, förresten, var inte heller särskilt sympatiska, utan jobbigt neurotiska. I mina ögon förtjänade de varandra, de och hantverkarna. I slutänden, efter en hel del sköna stunts och tuffa effekter, fick till slut alla medverkande vad de förtjänade.
Jag är nöjd.
Johnny
som också bloggar på Stationsvakt
Här kan du se bilder från föreställningen Hantverkarna
Mer om Hantverkarna på Dramatens hemsida
Ett litet filmklipp från innan Hantverkarna var fullt så färdig, på Dramatenbloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, scen, Gösta Ekman