Ping Pong Summer
Betyg: 3
Michael Tullys tredje film Ping Pong Summer är både en hyllning till åttiotalet och en charmig underdoghistoria. Filmen visas just nu på Stockholms filmfestival.
Rad Miracle (yes, han heter så) är en blyg trettonåring. I filmens öppningsscen försöker han koka ett egg i en mikrovågsugn för att det sedan, när han försöker äta det, ska explodera över hans ansikte. Som du förstår har han inte så många vänner. På sin fritid övar han på att dansa som Michael Jackson, när han inte spelar pingis förstås.
Hans föräldrar är sympatiska, de vill väl men är för det mesta inte medvetna om sonens missöden medan goth-systern hela tiden är motsträvig… tillsammans åker familjen på sin årliga sommarsemester till Ocean City. Där får han snabbt en vän i hiphop-tokige Teddy Fryy. De spenderar den mesta av sin tid i spelhallen, där det finns ett pingisbord. Det är en estetisk och skön sommarlovsskildring och stämningen är nästan overkligt lättsam och nostalgisk. Men det är inte bara en solskenshistoria. I Ocean City bor även två mobbare; ett bortskämt rikemansbarn som vart han än går följs av ett fetto med ful uppsyn. Den förstnämnda råkar dessutom vara en fena på pingis, och en storslagen pingismatch mellan honom och Rad Miracle är oundviklig.
Utöver den 80-talsbetonade bakgrunden är det just de egensinniga karaktärerna som efterlämnar ett avtryck på mig. Rollsättningen är bedårande. Inte minst imponerar Susan Sarandon i sin birollsprestation som stadens crazy lady. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv med att skratta ut lite för högt i biosalongen. Ping Pong Summer har all världens potential att kunna bli en kultrulle – men samtidigt är den möjligtvis lite för tramsig för att kunna gå upp på bio eller nå ut till en bredare publik. Vilket är synd då det är lätt att ryckas med av dess dryga nittio minuter av lättsmält charm.
Det är knappast en film som kommer beröra dig på djupet, men har du en kväll till övers fungerar den utmärkt som underhållning. Du ser en trailer här nedan: