Artist: Beck
Titel: Morning Phase
Betyg: 3
Bara en sådan sak som att Beck gav ut ett album som nothäfte — ett briljant sätt att involvera fansen, som alltså fick försöka sig på att spela in YouTube-covers av än så länge oinspelade låtar — gör det rätt enkelt att fortfarande tycka om honom, trots att det gått nästan två decennium sedan det att hans genreöverskridande magnum opus Odelay såg dagens ljus. Efter att ha luftat ett par singlar hit, och ett par singlar dit (däribland Defriended som kom med när vi på Kulturbloggen sammanställde våra favoritlåtar från 2013) blir Morning Phase hans första riktiga studioalbum på sex år. Själv beskriver han albumet som en pendang till 2002 års Sea Change; ett album som drog ner på tempot, och präglat av världsvana visade upp hans mer känslosamma och nostalgiska sida. Flera av medmusikerna från Sea Change återses också på Morning Phase, däribland hans far David Campbell som har bidragit med orkesterarrangemang.
Cycle, som atmosfäriskt öppnar albumet med en halvminuts stråk- och keyboardparti, mynnar ut i öppningsackordet i Morning, och likt så många poem, låtar och målningar tidigare lyckas Morning Phase fånga just det romantiska i morgonen — känslan av en soluppgång, någonting mjukt och eskapistiskt bortom vardagsstressen. Det är downtempo, och jämfört med Sea Change vilar Morning Phase på ett varmare och mer meditativt sound. ”I’m so tired of being alone” sjunger Beck förvisso i Blue Moon, första och också den mest givna singeln från albumet, men på något sätt känns det ändå läkande, som han har funnit en slags inre frid.
Morning Phase är ett ambitiöst, men samtidigt fokuserat album från en artist man aldrig riktigt kan veta vad man kan förvänta sig av. Han begränsar sig till ett akustiskt folkpopsound, och å ena sidan är det vad som gör det till en så kraftfull helhet, men då och då tenderar det även att bli aningen småtråkigt — till exempel en låt som Wave blir efter ett tag rätt monoton. Men mot slutet, med låtar som Blackbird Chain och avslutande Country Down och Waking Light, hittar fyrtiotreåringen rätt. För det mesta är albumet bra, men knappast hans mest världsomvälvande.
Bästa spår: Blue Moon, Blackbird Chain, Waking Light
