Kite & Henric de la Cour, Uppsala konsert och kongress
31 augusti 2014
Betyg: 5
Det hör inte till vanligheterna att duon Kite, bestående av Niklas Stenemo och Christian Berg, och Eskilstunasonen Henric de la Cour gör gemensam sak – vilket är både synd och underligt, då de kompletterar varandra så otroligt perfekt. Dels genom soundet och den synthpopiga grunden de båda vilar på, men dels också genom den genomgripande estetiken.
När Henric inleder kvällen genom att äntra scenen med blodigt ansikte ser det ut som han alldeles nyligen stigit upp ur helvetets portar. På sig har han en minst lika blodig t-shirt med Musse Pigg-motiv som blir till en lekfull kontrast till det allvar uppträdandet speglar. Jag kommer osökt att tänka på indie-skräckisen Escape from Tomorrow som spelades in på Disneyland Florida – helt utan tillstånd!
Där möts också de söta och underhållande karaktärerna som kantat så många av våra barndomar med det hemska och makabra som är deras raka motsats. Kite är även de raka motsatsen – till Henric. Om han var djävulsbarnet uppstigen ur helvetet var duon på väg ner dit. Deras drabbande syntar ber inte om ursäkt för sig utan sträcker ut fingret till det hemska jordelivet som de nu tycks bli räddade från. Ett stort plus för deras del var den kraftfullare volymen som kvällens första del inte nådde upp i. Även bakgrundsfilmerna var till Kites fördel, även om de inte nödvändigtvis saknades under Henrics framträdanden. Men i andra akten förstärkte de avgrundskänslan med bland annat ett skalligt barn som gick nedför en trappa i en pyramidliknande byggnation. Personen, som ser ut att ta sina siste steg i sin cancersjukdom, är varken munter eller på väg uppåt.
Om Henric förstärkte sitt framträdande med minimalistisk dans och ryckiga rörelser, var Kite något mer rörliga – eller kunde åtminstone framstå som det, eftersom de hade mer ledig plats på scenen. Mycket tid spenderades vid mickarna och bakom syntarna i alla fall, även om båda hade sina behållningar. Att Henric gästade Kite under I Can’t Stand gjorde kvällen närmast perfekt. Då med sminkblodet borttorkat, men med samma dödsilska i rösten. Det var en snabbvisit i helvetet som fick oss besökare att känna oss mer levande än någonsin. Speciellt eftersom vi fick komma dessa hjältar så nära, så nära. Vilket känns upplyftande att veta att en antagligen kommer till helvetet, när musiken där verkar så mycket mer lovande.