Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Filmrecension: Troll – underhållande, spännande och tankeväckande actionfilm

by

Troll
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 december 2022
Regi Roar Uthaug
Manus Espen Aukan

En underhållande, spännande och tankeväckande norsk actionfilm om vad människan i sin girighet kan väcka till liv.

Trots stora protester från miljörörelsen och andra som värnar om natur spränger norska stat och storföretag i Dovrefjäll för att bygga stora vägar. Något vaknar då, något uråldrigt som varit instängt i tusentals år.

Myndigheterna med statsministern i spetsen står rådvilla. Vad är det som vaknat till liv? En gigantisk varelse på två ben som verkar bestå av sten och jord och som inte några vapen biter på. En professor i paleontologi kallas in som expert. Professorn vill kalla varelsen troll, vilket förstås en del ministrar har svårt att smälta.

Varelsen, eller trollet, förstör saker längs sin väg, men verkar ändå mycket snällare än till exempel den japanska Kingkong.

Denna underbara film sätter igång tankar och funderingar kring vad de gamla sagorna berättar och hur vi idag kan tolka och förstå dem. Vad händer när mänskligheten inte tar hänsyn till natur och miljö?

Troll är spännande och rätt rolig också. Den passar bra att samlas hela familjen med både vuxna och barn och gärna se tillsammans på en tv med större skärm. Det är synd att den inte visas på bio. Jag tycker filmen ger en bra utgångspunkt för att prata om när det gäller människans ansvar för naturen och naturens krafter. En parallell är förstås tankarna kring vad människor är beredda att gömma inne i bergen idag för att kunna driva kärnkraftverk. Avfallet som kärnkraftsförespråkare vill dumpa inne i bergen kommer att ligga där i många tusen år och vara radioaktiva.

Recension av tv-serie: Wednesday – helt underbar

by

Wednesday
Betyg 4
Premiär på Netflix 23 november 2022

En helt underbar coming-to-age-serie om Wednesday, dottern i familjen Addams producerad av ingen mindre är mäster-regissören och -producenten Tim Burton, som också regisserat fyra av seriens åtta avsnitt. Övriga avsnitt regisserade av James Marshall och Gandja Monteiro.

Wednesday är en riktig sur tonårstjej som håller upp en mask av otillgänglighet och visar allt och alla att hon inte bryr sig om andra (vilket givetvis är en mask) – men när någon gör hennes bror Pugsley blir svårt mobbad i skolan tar hon itu med det så väl att hon blir relegerad från skolan. Hennes föräldrar bestämmer då att hon ska gå på internatskolan Nevermore som är till för barn som är annorlunda, de så kallade utstötta barnen som kan vara varulvar, sirener eller andra med magiska krafter. Wednesday bestämmer sig för att rymma så fort hon bara kan men så dyker du upp ett mordmysterium som hon bestämmer sig för att lösa. Mysteriet verkar dessutom vara knutet till hennes föräldrar, som också gått på Nevermore.

Serien har den där mystiska stämningen stämningen som känns igen från bland annat The Nightmare Before Christmas, fast denna serie inte är tecknad. Wednesday spelas av den unga skådespelerskan Jenna Ortega som är så bra, så charmig. Visst kan serien ha en del förutsägbara vändningar men väldigt mycket är ändå överraskningar. Serien har en egen unik ton i berättandet.

När tv-serien Familjen Addams dök upp på 1960-talet var den rätt banbrytande och drev med traditionella värderingar. Familjen Addams kom först som en tecknad serie i tidskriften The New Yorker, redan 1938. Den handlar om den besynnerliga familjen Addams som bor i ett gotiskt viktorianskt hus och tjusas av det som de flesta människor tycker är obehagligt. Familjen består av pappa Gomez och hans fru Morticia, Uncle Fester, Grandmama och barnen Pugsley och Wednesday, husets butler Lurch samt den vandrande handen Thing. (Mer fakta finns hos Wikipedia.)

Karaktärerna från Familjen Addams dyker upp i serien Wednesday, fast fokus är förstås på Wednesday.

Wednesday är rebellisk och ifrågasätter sina föräldrar och deras generation. Det är något som de flesta av oss på något sätt kan relatera till. Oavsett om vi har tonårsbarn eller har haft har vi väl alla vara tonåringar om vi inte är det nu. Även om serien till viss del har tonåringar som målgrupp blev jag som vuxen fängslad av serien och tyckte den både var underhållande, välgjord och engagerande.

Om du gillade Brienne of Tarth från Games of Thrones dyker skådespelaren Gwendoline Christie upp i en av de större rollerna i Wednesday, som rektor Larissa Weems.

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

by

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Recension av tv-serie: The Playlist – ger en hel del att fundera på

by

The Playlist
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 oktober 2022
Regi Per-Olav Sørensen och Hallgrim Haug
Medverkande Edvin Endre, Christian Hillborg, Ulf Stenberg, Joel Lützow, Gizem Erdogan, Janice Kavander och Hanna Ardéhn med flera

En stark och välgjord berättelse om hur Spotify kom till och som ger en hel del att fundera kring. Det är inte en dokumentär utan ett drama där allt givetvis inte stämmer exakt med verkligheten. Seriens styrka är att den visar både på Spotifys styrkor och svagheter och sätter igång tankar.

Denna miniserie på sex avsnitt är mycket professionellt genomförd där vi får följa sex karaktärer och uppleva hur de ser på vad som hände. I det sjätte och sista avsnittet möter vi musikerns syn på Spotify genom den påhittade karaktären, musikern Bobbie T, spelas mycket bra av Janice Kavander. I övriga fem episoder får vi följa grundaren och visionären Daniel Ek (Edvin Endre), skivbolagsveteranen Per Sundin (Ulf Stenberg), juristen Petra Hansson (Gizem Erdogan), kodaren Andreas Ehn (Joel Lützow) och medgrundaren och affärsmannen Martin Lorentzon (Christian Hillborg). Det sjätte avsnittet ser jag som seriens botten-napp samtidigt som den visar på ett viktigt problem med Spotify: det är skivbolagen och Spotifys ägare som tjänar storkovan medan de flesta artister som fyller tjänsten med musik knappt får kaffepengar. Endast de gigantiskt stora artisterna får bra ersättning från Spotify.

Spotify-grundaren Daniel Ek skapade inte Spotify för att musiker skulle tjäna pengar, enligt serien. Daniel Ek såg en stor öppning att tjäna pengar för den som var först med att skapa en streaming-tjänst som är gratis och där musiken strömmar direkt, till skillnad från det buggiga Pirate Bay och andra tjänster som fanns under den eran. Itunes var visserligen inte buggigt men där måste konsumenterna betala för varje låt de laddade ned. Spotify bygger på streaming och användaren behövde inte ladda ned musiken och tanken var från början att den skulle vara gratis, fast med reklam. Det är den fortfarande för den som inte vill betala för den reklamfria premium-tjänsten.

Liksom många andra som var aktiva på Internet tidigt var jag med på något sätt med kring de som skildras. Vi minns fildelningssajten Pirate Bay som var ett stort hot mot musikbolagens vinster. Vi minns när vi fick får första inbjudan till betaversionen av Spotify. Spotify gav musikintresserade möjlighet att lyssna på musik gratis utan att vara rädd för att bli haffad av polis och åklagare. Före Spotify var det en del musiker som blev lurade och utnyttjade av de stora musikbolagen. Det var ägaran av musikbolagen som snodde åt sig rättigheterna och de stora vinterna. Men Spotify är det fortfarande samma sak plus att huvudägaren av Spotify, Daniel Ek, också tjänat gigantiska summor på det musiker skapat.

En del skildringar stämmer inte hur jag uppfattade dem. Peter Sunde och hans kollegor på Pirate Bay upplevde jag aldrig som sådana fundamentalister som de skildras som i serien. Men det är viktigt att komma ihåg att det är en fiktiv berättelse, inspirerad av verkliga händelser men fortfarande ingen dokumentär. Jag ser serien dels som ett tidsdokument och dels som en diskussions-öppnare. Musikbolagen är de stora vinnarna, förutom Daniel Ek och den närmaste kretsen kring honom. Men att skivbolagen tjänar pengar på musikrättigheterna är förstås inte enbart av ondo. Skivbolagen bekostar studior för inspelning som utrustas med bra utrustning och ger ofta stöd på många sätt åt artister de satsar på.

Jag har läst olika recensioner och reaktioner på serien, som oftast speglar skribentens ståndpunkt, till exempel Daniel Johansson som jobbar inom musikindustrin skriver:
Bilden av att alla artister blir fullständigt lurade av Spotify är så fel, så fel, så fel, och grundar sig i ren okunskap. I research-arbetet borde man självklart också ha pratat med alla de artister som faktiskt HAR en bra karriär tack vare Spotify, inte de som ropar högst i sociala medier.

Som med det mesta finns det olika sätt att se på något och sällan finns det en enda sanning. Jag tycker The Playlist visar det på ett godtagbart sätt även om jag tycker att det sista avsnittet kändes lite överdrivet med stora demonstrationer av musiker som anser sig lurade av Spotify. Det är ju trots allt inte bara Spotify som utnyttjar dem utan musikbolagen och det kommersiella systemet i västvärlden.

Vad som inte togs upp är händelser under senare år, som Neil Young och flera andra artisters avhopp då Spotify i sin poddsatsning släppt igenom vaccinmotståndare.

Filmrecension: The Gray Man – inget för den som inte gillar action på högsta volym

by

The Gray Man
Betyg 2
Premiär på Netflix 22 juli 2022
Regi Anthony och Joe Russo
I rollerna Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas, Jessica Henwick, Regé-Jean Page, Wagner Moura, Julia Butters, och Billy Bob Thornton
Bygger på boken The Gray Man av Mark Greaney

En man (spelas av Ryan Gosling) som sitter fängslad för ett mord får ett erbjudande av en rekryterare från CIA att slippa ut ur fängelset om han blir en hemlig mördare för CIA. Hans kodnamn blir Sierra Six och hans uppdrag blir att på order av CIA eliminera personer som CIA bedöms vara farliga för människor. En sådan korrumperad överenskommelse är ganska väntat skum. Under ett uppdrag upptäcker Sierra Six att CIA är korrumperad högt upp i organisationen och han blir jagad.

Den som gillar filmen med action på högsta volym med slagsmål på flygplan som brinner, spårvagnar och bussar som exploderar och oräkneliga dueller med kulsprutor – den får väl sitt lystmäte mättat. Det är en film för den som gillar action och ännu mer action i högsta fart med kulsprutor och en skum handling där CIA tar hjälp av en sociopatisk lönnmördare som till sitt förfogande har oräkneliga armeer som tar upp jakten på en enda person som av slump råkar få tag på uppgifter som bevisar korruption på hög nivå. Det är ett förutsägbart och väl beprövat recept på tvistad action med korrumperade makthavare och en helt galen lönnmördare. Det är en handling vi sett förr.

Om CIA ens gör hälften av det som filmen pepprar med då är USA ett extremt skrämmande odemokratiskt land. Jag funderar på om allt kan vara helt taget i luften?

Skälen till att filmen inte får ännu lägre betyg är att den är snyggt filmad och ihopklippt, den är påkostad med scener från många städer runt om i världen. Ett plus är också huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling son är en duktig skådespelare med brett register från romantiken i Lalalaland till denna actionrulle på högsta volym. Men för den som inte är något fan av actionfilm är det nog knappast värd pengarna för biobiljetten. Det är en film för den som gillar action på hög volym.