Rockmusik

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage 2017-06-08
Artist: Aerosmith
Betyg: 4

Så här ska en headline på Sweden Rock vara. Ett sjuhelsikes ös redan från början, trots en liten ynka miss med tajmingen av Steven Taylor när sången skulle in efter introt i låten ”Let the music do the talking”. Men som riktiga proffs gör gled han över missen och tog ett snyggt omtag. Efter det var det slut på missarna. Sången satt som en smäck. Röstresurserna hos den snart sjuttioårige frontmannen är beundransvärda. När ett band äldre snubbar låter så här så är det ett avsked med flaggan i topp.

Publiken var med på noterna och njöt i fulla drag av spelglädjen från bandet. Allsången ljöd över slätten i snart sagt varje låt och folk dansade med breda leenden i ansikten. Ett smart drag av festivalledningen var att lägga huvudakten lite tidigare på kvällen än vad som varit fallet tidigare. Det gjorde att många som annars kanske skulle ha dragit sig hemåt, istället stannade kvar och njöt.

Det var ett väl sammansatt set med ett riktigt tajt och vältrimmat band. En verklig fröjd att se och höra. Om det nu verkligen är så att detta är ett avsked så kunde det inte göras bättre. Jag hoppas de fortsätter ett tag till, hur det än är så är väl ålder bara en siffra och i det här fallet är siffran en mycket stark fyra (i betyg alltså).

 

Plats: Sweden Rock Festival, Festival stage
Artist: Alter Bridge
Betyg: 3

Vädret är mycket varmare med bar himmel och det märks verkligen när man kunde ligga i gräset en timme och lyssna på bra rock. Alter Bridge var ett bra rockband som levererade en bra konsert med många bra och sköna låtar men det var inget speciellt med bandet utan det var en manlig sångare med sina gitarrister, basister och en trummis.

Men trots detta så var det en riktigt bra samling av ganska hård rock. Ett medelbra band med en medelbra spelning:)

 

Plats: Sweden Rock Festival, Sweden Stage + 4 Sound Stage
Artist: Coheed and Cambria samt Fates Warning
Betyg: 4 samt 3

Ja, solen har hittat till Blekingekusten. Det är sådär fint som det ska vara för att en festival ska vara njutbar. Det är väldigt skönt eftersom dåligt väder sätter ned humöret. Folk är märkbart gladare idag än de var igår.

Publiken framför Sweden Stage välkomnar Coheed and Cambria till Sverige, Norje och festivalen på bästa sätt. Varma välkomnande applåder strömmar mot bandet. Det här är ett spännande band med en synnerligen intressant idé för sin musik. Bandets första sju album är konceptalbum som handlar om de fiktiva personerna Coheed och Cambria vilka är huvudpersonerna i en berättelse skapad av sångaren Claudio Sanchez. En berättelse som inte bara byggt grunden till deras musik utan även till serieböcker, en roman och en film. Endast deras senaste album avviker från konceptet. Denna dryga timmen långa spelningen bjuder på hela deras tredje album, precis som de gjorde på spelningen på kägelbanan som omskrivits på annan plats här på Kulturbloggen.

Det är ett tajt band som lirar för oss idag. Sjukt duktiga musiker som verkar ha genuint roligt tillsammans med oss. Sångaren och tillika gitarristen Sanchez spelar bakom ryggen på sin tvåhalsade Gibson SG och hans enorma, svallande hårman kastas fram och åter. Inte nog med det. När trummisen får lite av ett spel och kastar iväg en av pukorna tar Sanchez upp först stativet och spelar slide med det, för att sedan ta hela trumman och göra samma med den. Ett kul, udda och lite märkligt tilltag. Kändes skönt att se. Jag hade genuint jätteroligt och njöt i fulla drag. En riktig höjdarspelning.

 

 

Bara några minuter efter att Coheed and Cambria avslutat sitt set går ett av progmetalscenens riktigt stora på den närliggande 4 Sound Stage. Det var bara att knalla något hundratal meter och åter slå sig ned i solgasset för ytterligare en stund av progressiv njutning med Fates Warning. Tongångarna är hårdare än för föregående band men det här är också riktigt bra. Bandet gör en gedigen festivalspelning på en eftermiddag i solsken. Publiken som samlats vid scenen får valuta för investerad tid. Men vad är det med alla dessa bleka gubbar som måste klä av sig skjortor, och ibland mer än så, så fort det är festival? Jag vill verkligen inte ha deras svettiga armhålor i ansiktet.

Plats: Sweden Rock Festival, RockKlassiker Stage
Artist: Myrkur
Betyg: 3

Jag tycker att stundtals så var bandet och låtarna riktigt bra med blandningen av de hårda Metallinstrumenten och Amalie Bruuns  vackra mystiska sång. Men i ungefär en tredjedel av låtarna så använde hon sin röst till ett skrikande av något slag och i mina öron lät det bara som ett högt väsande som inte tillförde någonting för låtarna.

De låtarna som var bland de bättre var när ljussättningen lugnade ner sig till bara en färg istället för att blinka med en stark lampa så att man knappt kunde se och när inte basen och trummorna grötade ihop sig så att man kunde höra mer av hennes röst. Konserten slutade med en låt som bara Amalie deltog i, men också intressant med denna låten var att hon spelade nyckelharpa. För mig var detta den bästa låten för det var lättare att lyssna på när inte basen överröstade allt annat.

Som ungdomsreporter hoppas jag ge lite modernare perspektiv. Hoppas ni gillar det!

Plats: Sweden Rock Festival, Sweden Stage
Artist: Black Star Riders
Betyg: 3

Det är lika trist varje gång ett bra band får en otacksam uppgift att tackla. När regnet vräker ned och vinden sliter i prassliga regnrockar krävs det ett rutinerat band som ändå ger allt för sin publik. Ett sådant band är Black Star Riders. Med den klassiska sättningen från ursprungsbandet Thin Lizzy bjuds den ganska fåtaliga publiken framför Sweden Stage på ett gediget hantverk och entusiastiska musiker. Men vädret är en tung motståndare och strömmen av folk som lämnar området är lika strid som regnet från himmelen.

Jag skänker en medkännande tanke till alla som är på väg mot sina dränkta tält och blöta packningar. Det är hårt liv att vara på festival. Det är likaså ett hårt liv att ha som uppgift att få folk att glömma omständigheter som regn och rusk och vädrets elände och det gör Black Star Riders förtjänstfullt. Det här är riktigt bra festivalrock och bandet ska ha all credd för att leverera när det som mest behövs.