Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spel

Spelkalendern Lucka 8 – årets manliga & kvinnliga karaktär

by

Årets manliga karaktär: Nathan Drake (Uncharted 3: Drake’s Deception)
Han är snygg, modig, stark, ger aldrig upp och vet hur man hanterar ett vapen. Om dessa vore de enda egenskaper som Nathan Drake besitter skulle han vara en till i ledet av spelvärldens överrepresenterade douchebag-hjältar. Men Nathan Drake har en mänsklig sida som kontrasterar hjältefasaden. Han är sårbar, charmig, kärleksfull, stolt, okonstlad – mänsklig, mer än vad man kan säga om spelvärldens dominerande endimensionella män och kvinnor. Nathan Drake är en karaktär att ta till sig, att roas av, oroas över och framför allt, att förälskas i.

Årets kvinnliga karaktär: Glad0s (Portal 2)
Med sin sadistiska humor, sjuka sarkasm och vackra sångröst tog den excentriska artificiella intelligensen Glad0s spelvärlden med storm redan vintern 2007. I Portal 2 får hon det spelrum hon förtjänar och visar sidor av sig själv vi aldrig kunde väntat oss existerade. Glad0s är en karaktär lika komplex som humoristisk, och när hon i Portal 2 tvingas utforska sitt förflutna får vi följa en oförglömlig (i brist på bättre ord) förmänsklingsprocess.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spelkalendern Lucka 7 – Årets bärbara spel

by

Spelkalendern Lucka 7 – Årets bärbara spel

Årets bärbara spel: Super Mario 3D Land
Initialt verkade 3DS som ännu ett framgångsrecept för att säkra Nintendos andel på den portabla marknaden, men allt eftersom har kritiken vuxit och många undrar hur man ska stå sig mot Sonys nya monstermaskin PSP VIta. Är 3D verkligen bara en taskig gimmick? Nintendo säger nej och lyckas med övertygelse bevisa för oss så inte är fallet. Super Mario 3D Land är ännu en tidlös klassiker vars kreativa tredimensionella bandesign får formatet att kännas relevant igen. Det blir helt enkelt inte samma spel utan 3D. Ledsen PETA, men vi har faktiskt saknat den kontroversielle, men ack så charmige Tanooki Mario.

God tvåa: Tactics Ogre: Let us Cling Together
Kanske det bästa japanska strategirollspelet som någonsin har producerats. Ett välskrivet politiskt drama och en av årets mest förbisedda titlar som både iPhone- och PSP-ägare borde kasta sig över omgående.

Text: Mathias Novak

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spelkalendern lucka 5 – Årets ljud och musik

by

Årets ljud: Dead Space 2
Hur väcker man liv i ett spel där musiken är näst intill obefintlig? Visceral Games är införstådda med att det inte finns någon genre där ett dynamiskt ljudschema är lika essentiellt som i ett skräckspel. Är det fotstegen av en överlevare som närmar sig eller ljudet av en Necromorph som planerar att slita en i stycken och hoppa fram genom ventilationen? Vem var det som välte kaffekoppen? Sättet man har hanterat ljudtekniken på känns så professionellt och genomtänkt att man tror sig befinna sig på plats bredvid Isaac Clarke. I Dead Space 2 får nerverna aldrig vila.

God tvåa: The Elder Scrolls V: Skyrim
Från porlande vattendrag till ljudet av ett svärd som penetrerar valfritt fantasifoster – det är få spelvärldar som känns lika levande som Skyrim.

Årets musik: Shadows of the Damned
Akira Yamaoka är kompositören som kan få en tappad kastrull att låta lika vackert som ett välstämt klaviatur. Hans initiativ till att lämna sin position hos Konami för att gå frilans är kanske det smartaste beslutet han har tagit i sin karriär hittills. Resultatet kan avnjutas i Shadows of the Damned, där Yamaoka framhäver sin flexibilitet som kompositör mer än någonsin tidigare. Tänk Depeche Mode möter Butch Vig. Lägg till en nypa skitig jazz och Mary Elizabeth McGlynns fantastiska stämma och resultatet blir inget annat än årets bästa soundtrack.

God tvåa: Uncharted 3: Drake’s Deception
En del kanske viker sig dubbelt över pampiga stråkar som doftar Hollywoodproduktion lång väg, men det är precis vad ett cinematiskt äventyr som Uncharted 3 behöver för att det ska kännas rätt. Storslaget och vackert.

Text: Mathias Novak

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spelkalendern lucka 4 – Årets bästa story

by

Spelkalendern fortsätter. Här är lucka 4.

Årets story: Catherine
Hur spännande en historia om att rädda världen från ett utomjordiskt hot kan vara, eller ett polisdrama i 40-talets Los Angeles, ett matinéäventyr om skattjägare eller en episk krigsskildring, så är det fortfarande någonting som är långt borta från min verklighet. Det är inget som jag i större grad kan relatera till och således inte berör mig speciellt mycket. Catherine handlar om 30-årskris, om mänskliga relationer, om samvetskval, om trauman. Alla dessa mänskliga teman och många fler ryms i historien om Vincents triangeldrama. Men att skriva en bra handling är en sak, att sedan utnyttja spelmediets unika potential för att förmedla historien på ett så gripande, subtilt och samtidigt känslomässigt engagerande plan är en större bedrift. En bedrift som Catherine gör.

God tvåa: Portal 2
Valve upptäckte outforskade narrativa speltekniker med Half-Life 98 och förfinade konceptet i Half-Life 2. Det är imponerande hur Valve med så få medel lyckas berätta så mycket om spelens omvärld, något som skickligt görs i Portal 2. I föregångaren introducerades vi för oförglömliga AI:n Glados, och i Portal 2 ges hon och motparten Wheatly ett spelrum som skapar en oförglömlig upplevelse, lika obehaglig som komisk.

Här är lucka 1:
Spelkalendern lucka 1 – Årets överraskning/besvikelse

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension – Super Mario 3D Land, om kärleken till Lugi

by

Titel: Super Mario 3D Land
Betyg: 5
Utvecklare: Nintendo EAD Tokyo
Distributör: Nintendo
Sverigepremiär: Ute nu

Det är ingen tillfällighet att jag faller för långsmala, mörkhåriga och blåögda män. Det är inte heller någon slump att min favoritfärg alltid varit grön. Samtliga element beskriver nämligen min allra första kärlek. Personen som triggade igång ett obekant pirr i min kropp. Jag var fyra år, han var Luigi, en av två bröder i det svengelskt särskrivna barnprogrammet och spelspinoffen Super Mario Brödernas Super Show.

På den tiden tyckte jag att Mario tog upp alldeles för mycket plats i rampljuset, och jag började tillslut sky honom som pesten. Spelgeneration efter spelgeneration har jag spenderat otaliga timmar med platoniskt Mario-spelande. Det har knappast gjort mig mindre Luigisexuell då jag än idag föredrar hans neurotiska sprattlande framför Marios normfasta. Det känns mer än rätt, snarare naturligt, när jag i en grönskande värld med söta avloppsbakterier får möjlighet att återförenas med min bardomsflamma.

Jag och Mario har snarare haft ett kk-förhållande. Mellan allt drama i tårdrypande äventyr och testosteronpumpade förstapersonsskjutare är det faktiskt skönt att veta att han finns om man behöver honom. Vi har träffats bara när jag känt för det, utan att trassla in oss i komplikationer. Super Mario 3D Land å andra sidan kom att bli mer än så. Det är det första bärbara Mario-spel jag velat behålla kontakten med under en längre period än en timme i veckan. Det är även det första 3DS-spelet som inte enbart stimulerat mina kräkreflexer genom att köra ner grafiken i min hals, utan som faktiskt imponerar mig med sitt djup.

Super Mario 3D Land tillfredsställer mina nostalgibehov och stimulerar mitt svårfångade intresse tillräckligt för att jag ska vilja ha mer. Det är som att någon har viskat i utvecklarnas öron precis vad jag velat ha. Allt är utfört på ett perfekt sätt, med inslag av gammal 8-bitarsgrafik till melodisnuttar och bandesign som har återanvänts från i princip alla spelgenerationers bästa Mario-spel. Men det fick mig att falla helt och hållet var den stund då min älskade Luigi dök upp, som från ingenstans likt en strippa ur en jättetårta.

Det sägs att barns kärlek inte vet några gränser. Kanske var det därför jag som liten förälskade mig i en gammal, nervös och för att inte glömma fiktiv rörmokare? Idag funderar jag mest på vad det var som fick mina läppar att kyssa den elsprakande tv-rutan varje gång skådespelaren Danny Wells ansikte dök upp. Föredrog jag äldre män? Gick jag igång på jättemustascher? Kanske spände hängselbyxorna sexigt över hans gamla röv?

Många män har kommit och gått i mitt liv. Jag har genom åren hunnit förälska mig i allt från ninjasköldpaddor till hariga hober och alkoholiserade, gonorrépirater med havssaltad flensost. Dessvärre har ingen av dem lyckats med att hålla glöden vid liv, och känslorna har alltid svalnat efter ett tag. Däremot brinner kärleken för Luigi lika starkt idag som den gjorde för 18 år sedan, och det kommer den nog alltid göra.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,