Stockholm Jazzfestival: Peter Asplund presenterar Melanie Scholtz
Betyg 4
Plugged Records positiva livebesökare får rejäl valuta för sina biljetter. Asplund och Co. Gör två set, vilket inte arrangörerna är inställda på. Ljudet är kristallklart, pianot skönt nog på samma volymnivå som övriga instrument. Man kickar igång swingbetonat, inbjudande och halvsnabbt med It might as well be spring. Claes Crona håller mästerligt igång en struttig melodi, medan trummisen Johan Löfcrantz Ramsay som vanligt är härligt infallsrik utan att ta över. Trumpetfantomen Asplund svingade sig direkt upp i det höga registret. Jag har hört honom sedan 90-talet flera gånger på Nef, på Fasching, Glenn Miller Café, Liseberg, Falkenberg, Stockholms konsethus och troligen Skeppsholmen. Om jag fattar rätt var han på turné, upptäckte i Johannesburg Scholtz och musikaliskt tyckte uppstod. De två var för sig och några gånger tillsammans ger oss en mycket trevlig innehållsrik stund inom flera genrer.
I The song is you bjuder eleganten på ekvilibristik till ett supersnabbt beat. I introduktionen säger han att senaste skivan är en hyllning till Sinatra, Tormé och Svante Thuresson Av hänsyn till internationella gäster/publik sker allt mellansnack på engelska. Melanie Scholtz kliver in i konserten genom att föredömligt tolka I loves you Porgy. Den uttrycksfulla damen med den fina fraseringen har numera flyttat från Sydafrika för att bosätta sig i Prag. Hon talar om att helgen varit ”amazing” och att det är ett privilegium att spela med bandet och att få spela in med Johan Hörlén som finns i publiken. Sedan tar hon sig an en småsvängig tribut till Nancy Wilson som i slutet övergick i blues. Moon and sand var en själfull ballad med touch av bossa och fint bassolo av Hans Andersson. I African sunset sjöng Melanie en förförisk rytm med egeninspelad bakgrund. Därefter en äldre afrikansk sång om det farliga i att jobba i gruvor. Här spelade Peter flygelhorn och Johan trummade så att det liknade rumba. Sista numret före paus bestod av en duett: Teach me tonight.
Andra set öppnas av den långväga gästen, vars repertoar var ytterst givande att lyssna till. Det blir med hennes bidrag något mer och något annat än standards från American songbook. Efter en gospel acapella med egna loopar, framfördes barnsaga där ljudet av en krokodil imiterades. Fanns utrymme för ytterligare old school – nummer i form av exempelvis What time is love? Och My foolish heart med karaktäristiska bebop-fraser inlagda. Måste ett avsnitt koras till absoluta krönet på deras gig, väljer jag en stund där samtliga hakade i varandra och simmade obehindrat i det blåa oändliga havet fyllt av äkta känslor. Blev begeistrad av denna bländande blues! En annan definitiv höjdpunkt var Kurt Weils September song, en långsam låt som smög sig fram Musikanternas både sprittande och innerliga uppträdande avslutades med I´m oldfashioned som Peter spelat in med flera sångerskor. Ska tilläggas att bandledaren, som mycket rättmätigt tackade Plugged Records, hade en klargörande utläggning om fantastiska texter (Mercer med flera) och mindre meningsfulla i stil med She loves you.
Claes Crona, vars tunga meritlista omnämndes, var i vanlig ordning mycket njutbar. Peter Asplund är på sitt sätt en seriös showartist, en formidabel trumpetare som kan framkalla gåshud samt en habil tonsäker vokalist. Och som framgått blev jag imponerad av hans nya samarbetspartner bördig från Sydafrika. På väg ut ur affären med den trivsamma stämningen,riktar jag ändå denna dag, min största homage till trumslagaren. Löfcrantz Ramsays kapacitet kände jag väl till. Trots detta påstår jag att hans spel gav mig alldeles särskilt stor behållning.