Magic Mike XXL
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 juli 2015
Magic Mike XXL är en form av fortsättning på filmen Magic Mike från 2012 som då regisserades av Steven Soderbergh. Filmen skildrar några amerikanska manliga strippor och huvudrollen, Magic Mike spelas av Channing Tatum och han är tillbaka i huvudrollen i uppföljaren som nu regisseras filmen av Gregory Jacobs. Vissa uppföljare är onödiga – och det gäller Magic Mike XXL i allra högsta grad.
Filmen startar med att vi får se Magic Mike i Tampa där han driver sitt lilla företag med en anställd som han inte ens har råd att köpa sjukvårdsförsäkring åt. Då kommer en telefonsamtal från hans gamla vänner, stripporna i Kings of Tampa. De har vägarna förbi och när Mike träffat dem kan han inte stå emot utan hänger med dem. De ska till ett stort strippkonvent i Myrtle Beach. De ska tillsammans göra en oförglömlig show innan de sedan lägger av för gott.
Rent dramaturgiskt håller filmen usel kvalitet, den har i princip ingen handling och är bara till för att vi ska få se de vältränade männen strippa. Innehållsmässigt är det rörigt och alldeles för många lösa trådar som skaver.
Visst, för den som gillar att höra den mest kommersiella hiphopmusiken och se vältränade snygga män strippa (något så när snygga, några i gänget har ju blivit lite överåriga och är med löjligt makabra numer) kan det kanske vara värt att spendera två timmar i biosalongen. Men den som vill se en film som har något vettigt att säga och/eller är spännande, underhållande och välgjord har bättre alternativ i dagens stora filmutbud.
Okey, det finns en liten rolig sak med filmen: stripporna är manliga vita män och majoriteten av de kvinnor som de strippar för och som slänger pengar över dem är svarta kvinnor. En liten rolig omvänd maktfördelning. Men blir det mer acceptabelt och rumsrenare att människor säljer sin kroppar bara för att det är omvända maktförhållanden?
En annan sak som ger filmen absolut bottenbetyg är dess förhållningssätt och nästan hyllning till starka droger. I en scen är hela gänget lyckligt stenhöga på exstasy – och det skildras som ren och skär lycka.
Det är många gånger olika måttstockar avseende sånt där mellan män och kvinnor. Kvinnor kan många gånger dregla och objektifiera män utan att det väcker några negativa reaktioner medan samma beteende hos män direkt skulle dömas som sexistiskt. ”Mumsmåns” var väl t ex någon allmän kommentar i något års melodifestival har jag för mig. Sedan finns det ju förstås de (män som kvinnor) som tänder på att såväl bli objektifierade som att objektifiera andra i någon form av sexuella lekar. Men det handlar ju om rätt tillfälle och plats och en ömsesidighet för att det inte ska bli ett rent plumt och dåligt beteende.