Det är lika bra att erkänna med en gång: Jag är löjligt förtjust i Röhsska museet. Det kan bero på lokalerna, på variationen i utställningarna eller på caféet. Antagligen är det en kombination av allt det där. Till den positiva listan kan nu också läggas bemötandet från såväl presschefen Birgitta Wåhlander som museichefen Ted Hesselbom under gårdagens besök.
De gav mig en snabb, privat rundvisning i huset: via uppbyggnaden av Polhem c/o Röhsska som pågår 12-17 maj där gymnasieelever visar olika projekt, upp till salen där utställningen om modemärket Voukko kommer äga rum under sommaren 2009, vidare förbi citruspressarna och den permanenta, historiska designutställningen som då och då kompletteras med nya föremål, till barockkammaren och bröllopsklänningen från Vivienne Westwoods Gold Label AW 08, ”Chaos point”. Där stannade jag, och mina följeslagare försvann till ordinarie verksamheter.
I det så kallade barockrummet på Röhsska, tronar numera klänningen som är så maffig att modellen fick gå på styltor för att bära upp den. Mönstret är handtryckt på siden och ritat av de barn från Portland School i Nottingham som Westwood samarbetade med inför visningen. ”How is it that in every child is a genius?”, frågar Westwood. Antagligen för att de inte har begränsat sig ännu. Det är fortfarande ett fritt flöde i deras fantasi. De har fortfarande förmågan att ta till sig det hemska och omsätta det i sin egen verklighet. Sagan och det vardagliga får gå hand i hand utan pekpinnar. På en skärm visas Gold Label-kollektionen. Jag ser den om och om igen. Postapokalypskänslan är påtaglig i skärningar och materialval. Skinn och päls samsas med till synes slitna grundplagg samtidigt som det glammigt lekfulla skiner igenom i guldskimmer och mönster. Kriget kommer till uttryck i hjälmar och uniformistiskt skurna kostymer. Jag associerar till Hans och Greta, Rödluvan och vargen. Catwalken fylls av capeprydda modeller vars ansiktsmålningar ser ut som om ett barn har fått gå loss med fingerfärg på en tom vägg, skulpturala spännen pryder skärpen, och de långa, långa lösflätorna når nästan ända ner till golvet.
Att ha designerpunkdrottningen Westwoods avantgardistiska bröllopsklänning i en barock interiör skapar en hisnande känsla av att dröm möter dröm. Det blir en dubbel eskapism som gestaltas dels i rummets fantasifulla tapeter, dels i barnens sprudlande figurer i klänningens olika tyglager.
Långsamt går jag ner för stentrapporna, fullmatad med intryck. Ändå kan jag inte låta bli att ta en sväng förbi rummet där Maud Fredin Fredholms färgkaskader möter åskådaren. Jag förälskar mig i ett grönt regnställ från 1960, funderar kort över om jag över huvud taget skulle använda det om det hade varit i min ägo, och kommer fram till att det inte spelar någon roll. Glädjen i designen, i formen och färgen, är det viktiga. Att kunna återkomma gång på gång för nya inspirationskickar likaså.
Röhsska museet bjuder alltid på överraskningar, men också igenkännande. Det är ett levande, öppet och tillåtande offentligt rum. Jag ser fram emot helgens visning under HBT-festivalen och längtar efter att få ikläda mig plagg som framkallar barndomens lekfulla värld. Drömma kan man alltid, inte sant?
Jenny Fornell
Relaterade länkar:
http://www.viviennewestwood.com