Disclaimer: Den här recensionen är skriven helt på känslomässig grund.
Efter närmare 1½ timmes väntan allra längst fram vid kravallstaketet brakar det äntligen loss. Den här återföreningsturnén har varit som förgjord för oss. Första blev det inställt i Malmö för 2 år sedan. Sen missade vi planet till Tyskland i höstas när vi skulle sett dem i Dortmund. Nu har jag nästan inte vågat glädja mig åt att få se dem på Sweden Rock eftersom det verkat gå troll i det för vår del. Men så äntligen stod de där. Världens tyngsta och mörkaste hårdrockband med en låtskatt utan dess like att plocka ur. Självklart gav de oss det mesta utav det bästa, det bjöds dock inte på några direkta överraskningar och det kanske är värt att beklaga.
Att bara få riffet till Sabbath Bloody Sabbath och inte hela låten är tråkigt. Att de inte spelade vare sig Under the Sun, Megalomania eller Symptom of the universe är kanske inte så konstigt, men när man har så fantastiskt många låtar att välja bland, känns urvalet ibland lite för enahanda och slentrianmässigt. Trots detta är allt ganska fantastiskt.
De goda nyheterna är att Ozzys röst håller väldigt bra den här kvällen. Jag har utan tvekan hört sämre kvällar med denne karismatiske frontman. Trummisen Tommy Clufetos som ersätter Bill Ward på turnén gör ett mycket gott dagsverke vilket gör att rytmsektionen håller i taktpinnen genom hela konserten. Även Tony Iommi och Geezer Butler förtjänar sitt dagliga bröd med bravur.
Foto: Maria Laakso Åman
En helt salig publik tog emot bandet med stor kärlek och det märktes på musikerna på scenen att de kände sig älskade. Det var nära till skratt och leenden hela tiden. Men rörelsemönstret hos dessa legendariska musiker blev lite småtråkigt. Inte en enda gång närmade sig Butler scenkanten. Ozzy gick tre meter åt vardera hållet från sitt stativ och han vände alltid blixtsnabbt tillbaka till sin comfort zone vid scenens mitt. Iommi höll sig på sin kant och vek nästan aldrig in mot publiken på andra sidan. Detta sammantaget gjorde dessvärre att publikkontakten blev måttlig. Jag som sett Ozzy som frontman med Sabbath eller som soloartist sex gånger tidigare, har faktiskt bara det att anmärka på. Det verkade som om musikerna var mer harmoniska än på länge, men de bjöd inte på allvar in den månghövdade publiken i sin gemenskap.
Sweden Rock Festival
Black Sabbath 6/6 – 2014
Festival Stage
Betyg: 4