Körsbärsträdgården
Stockholms stadsteater
Premiär: 11 april, 2013
Regi Eirik Stubø
De rosa körsbärsbladen faller lätt ner på scenen, den ryska aristokraten Ranevskaja – spelad av Helena Bergström – är hemkommen från Paris. Fem år har gått sedan Ranevskaja befunnit sig i körsbärsträdgården. Det är tre grader kallt och ändå så blommar träden för fullt. Vädret i landet är ingenting att rekommendera.
Ranevskaja växte upp i godset som körsbärsträdgården är en del av; det var där hennes mor brukade ta promenader, det är där Ranevskajas son drunknade i en flod. Körsbärsträdgården är en plats hon avskyr, en plats hon avgudar. Så många minnen är kopplade till körsbärsträdgården, gnistan av nostalgi i Helena Bergströms ögon visar på att även själen har smält ihop med trädgården. Och nu ska den auktioneras – Ranevskaja kan inget annat göra än att auktionera gården för att betala alla sina lån –, den som bjuder högst kommer att bli den nya ägaren av godset.
Ranevskaja hade spenderat fem år i Frankrike med sin älskare, efter dessa fem år kommer hon tillbaka till Ryssland med sin sjuttonåriga dotter Anja. Hon möts genast av sin gamla umgängeskrets, betjänterna och släktingarna. En bekant till familjen – Lopachin, spelad av Magnus Krepper – föreslår en uppdelning av körsbärsträdgården och en uthyrning till sommargäster. Han är en bonde som blivit rik köpman och den idén han föreslår skulle lösa alla Ranevskajas finansiella problem, men Ranevskaja är fångad i sin egen tidsålder – trädgården är trots allt berömd för att vara så stor och vacker, att tillåta en delning av den vore ofattbart för henne.
Samma tid som auktionen pågår anordnas en fest i körsbärsgården. Anjas eleganta guvernant underhåller publiken med trolleri, gästerna dricker champagne och dansar. Tusentals Körsbärsblad – egentligen rosa lappar – faller lätt ner på scengolvet. Guvernantens hund springer runt på scenen. Musik spelas. Festen är som en sista måltid för körsbärsträdgården. Ranevskaja väntar förtvivlat på sin bror och Lopachin – båda befinner sig på auktionen.
Den unga studenten Trofimov – spelad av Michael Jonsson – menar att aristokraterna levt för länge på de lägre klassernas bekostnad. En ny tid är kommen och att undvika eller försöka skjuta upp den är meningslöst eftersom den till sist hinner ifatt en. Det händer under festen, medan Ranevskaja och sällskapet dansar med all den energi de har kvar och dricker de sista dropparna ur vinflaskan köper Lopachin körsbärsträdgården.
Nya tider är komna – körsbärsträden kommer att huggas ner. Bladen faller inte längre ner på marken, de städas bort. Varenda karaktär har sitt eget sätt att handskas med avskedet. De unga har lätt för ett ombyte, de äldre känner redan avsaknaden av platsen som varit dem kär – en plats som inte längre kommer finnas kvar.
Det finns de där platserna som är kopplade ihop med intensiva och betydelsefulla minnen ur våra liv. Att se dessa platser försvinna gör ont i hjärtat, vare sig det är förfallna hus eller vackra trädgårdar. I Körsbärsträdgården handlar det om ett samhälle.
Av: Anton Tjechov
Översättning: Astrid Baecklund & Herbert Gravenius
Scenografi och Kostym: Kari Gravklev
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Susanne Von Platen
Medverkande:
Helena Bergström
Ingvar Kjellsson
Anna Åström
Maria Salomaa
Allan Svensson
Magnus Krepper
Michael Jonsson
Ralph Carlsson
Sara Jangfeldt
Jan Mybrand
Henrik Norlén
Bild: Ingvar Kjellson och Helena Bergström. Foto: Petra Hellberg
Text: Anastasia Brink
Relaterat: recension i SvD.