Rapport från Siesta

Hur man känner sig och sånt – Eftertankar kring Siesta! 2012.

På natten när jag försöker sova har min hjärna uppfunnit en vrålfull festivalbesökare som skriker ”knockin’ on heaven’s door” till en kör av nasala tjejröster. Jag har slutgiltigen lämnat campingområdet för en skön säng, tack och lov. Om jag går efter känslorna som återstår är det nästan som att man har lämnat skärselden. Nånstans mellan förväntningar, besvikelser och Den Ljuva Sömnen spelas mina intryck från festivalen upp för mig i cinemateket Bultande Huvudet, och allehanda bråkstakarkänslor driver runt och välter omkull soptunnor i hjärtat.

Jag träffade många trevliga människor. Vi sjöng Håkan Hellström på vägen mellan camping och festivalområde, vi målade hjärtan på varandra i ansiktet, vi lyckades då och då föra ett samtal. Vi utförde miljoner skålar. Det föll ibland ljus över oss, det var stunder då man kunde andas ut. Det blev ibland varmt på grund av sällskapet, vi glömde bort hur värdelöst vädergudarna behandlat oss — det var inte så mycket gnäll under festivalens gång, men nu är det okej att gnälla lite. Det utväxlades leenden trots skyfallen, band kämpade och besökare höll varandra i handen, höll om de som vinglade fram. Man tog hand om varandra när man ramlade omkull, man tog hand om varandra när man spydde. Jag kände mig riktigt glad då och då. Jag dansade bland andra med en söt fjärilstjej på Terrible Feelings spelning, jag gjorde luftskejttrick på NOFX spelning medan de rådde allmänt kaos i mitt hjärta. Jag träffade festivalryktens fina skribenter, hoppas ni hade det kul grabbar! Jag tackar alla i Camp Damp! (ett mycket passande namn) för en fin tid, och hoppas vi ses igen snart. Nu till lite kritik.

Mindre charmerande festivalupplevelser. Mina damer och herrar, låt mig presentera killar som närmar sig trettio som låtsasfilosoferar om veganism och hur jävla svårt det är att vara invandrare i USA nu för tiden (”det är sån bullshit hur de behandlar irakierna”) för att få sig ett ligg med en tonårsflicka. Tonårsflickor som pucklar på varann för att se sina pojkvänner/bröder bråka med andras pojkvänner/bröder. En generell lobotomi. Bråk, huttra-i-tältetkyla, gyttja, matgegga, omkullblåsta tält, regn, kondomregn, en oändlig variationsrikedom av skräp. Opåkallade knytnävsslag. Mycket färre fina ögonblick än fula, mer paranoia (snea blickar, fula ord) än samhörighet. Ett slags anti-siesta på Siesta! Oförutsägbar ljudteknik. Ett antiklimax för en som nyligen besökt fina Knarrholmen. Visst, Siesta! 2012 var kul — festival är alltid kul — men det var ett ansträngt kul, ett som gick på mina nerver och utmanade mitt tålamod. Jag kommer ändå minnas den för alltid, av olika skäl. Här fattades aldrig cigg och käk och cigg, och framförallt inte alkohol, men det saknades en del själ. Och nu när jag vräkt ur mig all min cynism kommer här en spännande resa genom en raserad festival och en trött musikjournalists själsliv. Jag är 24 år och efter det här känns det som jag har varit på alla konserter i hela världen. Jag frågar mig själv dock, en runda till? Ja, men det är la klart!

Festivalapokalyps

Nånstans under en av världens viktigaste låtar, ”I will follow you into the dark” på Death Cab For Cuties konsert tappade jag gnistan, jag sa till mig själv ”ryck upp dig pojk, nu lirar han låten du väntat på” och jag vrålade ”men äntligen!” — jag behövde egentligen lite paus ifrån dagens kaos (tack tuts), behövde bli omringad av känslosamma pojkar och flickor — men just då blev det tydligt, denna musiken kan inte spelas på stor scen, det är inte rätt att tusentals ungdomar skriker refrängen jag ska följa dig in i mörkret, nej, det är en låt mellan mig och vem som än har oturen nog att bli förälskad i mig. Ben Gibbard står med ackustisk gitarr, bandet har gömt sig, och sjunger en av våra vackraste indieklassiker. Ljudtekniken är skev, och känslan är inte helt rätt. Vi hör ju ändå orden — ett knippe ljus jag samlat i min handflata sprider jag ut runtom i publiken, det sista lilla för ikväll, för veckor fram — alla kan orden och alla sjunger med, i musikens andhämtningar skriker någon ”jag älskar dig” mot scenen, jag minns tillbaka till Jonathan Johanssons spelning, vilken enorm skillnad. Gibbard, nästa gång tycker jag du ska ha en hemlig scen nånstans i en skogsdunge, välj ut dina största fans, och sjung låten med blicken mot var och en istället för mot allt och alla. Resten av konserten var medelmåttig och tråkig.

Såhär långt avstånd mellan artist och publik var det inte på Jonathan Johanssons spelning. Det var samma problem på den mindre Chili!scenen som på den stora. Det var svårt att höra Jonathans stämma i mixen. Det ska vara grymt bra om jag ska bortse från ett sånt fel på en spelning där det är viktigt att höra vad artisten sjunger. Det var grymt bra. Bra som tårar i ögonen, bra som hat omtanke ilska kärlek, bra som du och jag efter ett söndersargande bråk. På min lista över 2011s tio bästa album kom Klagomuren femma. Nu när jag lyssnat på den miljoner gånger, på ensliga promenader genom Göteborg, på kyrkogårdar, i skogar, vid skärgården, åkandes i nattbusar, dagsbussar — min hobby är att åka buss — och nu när jag äntligen hört de bästa låtarna från skivan spelas live, vill jag säga att det inte bara är nummer ett 2011 utan top tio för alltid.

På denna spelningen var det jag som skrek ”jag älskar dig” (tjejen bredvid påstod att hon älskar honom mer, men jag såg f-n inga tårar). Det kvittar hur svårt det är att få de ljudtekniska aspekterna rätt, ”Aldrig Ensam” skakar alltid om. Det är en kärleksförklaring till alla depressiva, en tröst till alla som måste välja mellan ett ansträngt leende eller ett tomt ansikte, vi som söker och söker men aldrig hittar till dörren ut eller in. Från de första tre tonerna från de första tre orden kysser Jonathan hjärnsubstansersernas skuggor och river i neurologiska sår. Man måste härma de som orkar, de som fortsätter ändå. Man måste härma de som vaknar och vet vad de vill ha. Två odödliga rader från ”Stockholm”. Jonathan! Du är Sveriges bästa textförfattare! Va i ******* gör du på de mindre scenerna?

Tre band fick publiken att sätta sig ned under torsdagen. First Royal Republic, sen Awolnation och slutligen The Hives. Dagen präglades av ös. Jag började den med att övertalas att dra på Royal Republics spelning. På Chili!-scenen bildades Siestas! första moshpit. För att tillfredställa mosharna lirade bandet en låt grymmare än alla deras egna tillsammas. Förutom låtar som deras fans älskar — ”Full Steam Spacemachine” med det våldsamt beroendeframkallade gitarriffet och ”Tommy-Gun” med dess på gränsen till irriterande trallrefräng och discobastunga — lirade malmös rock’ n’ rollare Motörheads enastående ”The Ace Of Spades”. Det är farligt att spela något så här bra när man har långt kvar till dit med den egna musiken.

Jag träffade frontfiguren i Awolnation — Aaron Bruno — en timme innan han skulle upp på scenen. Jag berättade att jag inte hört hans musik. Men det hade jag ju så klart, för hans ”Sail” roterar på P3 och andra radiokanaler just nu — ja, ibland råkar jag lyssna på p3 faktiskt. Då hade jag dock ingen aning, i all stress kom jag oförberedd till intervjun (det enda jag visste var att han är släkt med Carl Michael Bellman) och jag frågade, Vad är det för musik ni lirar? Han sa att det inte går att genrebestämma. Om jag skulle vara petig hade jag kunnat sätta nån slags beteckning på det, men så petig är inte Efter-Festivalen-Bojan med sina smutsiga, söndriga Carlingsbyxor och sin Ta Mig Till Kärlek (Jag Är Oskuld) T-shirt. Det märks att Bruno är uppväxt i undergroundkulturen, en bland alla kids, för på scenen gör han alla de klassiska manövrervna. Jag måste tyvärr lämna kidsen, mina vänner, moshpiten, och resten av det med 100% säkerhet fängslande framträdandet för att träffa Albin Gromer. Det har varit en stressig festivalvistelse.

I bakgrunden på Fiesta!scenen är det en gigantisk bild på Howlin’ Pelle Almqvist — sångaren i The Hives — och han håller i trådarna som en manisk marionettspelare. Sån j-a arrogans. Jag älskar det. Enligt den vanliga naturens logik bör den nya vågen av garagerock bli gammal nu medan den nynya går sina första promenader på nån scen i Kalifornien, men Fagerstas stolthet visar sig inte kunna åldras, inte på det sättet. Almqvist har inte lutat sig tillbaka i livets gungstål för att skriva pipblåsarpoesi eller sälja kallingar för brända pengars skull. Med ett helt nytt album i byxorna spatserar han runt på scenen med en nykter Iggy Pops självsäkerhet och omöjliga entusiasm. Som många sagt förut om musiken, den låter nästan likadan rätt igenom, men här är inte musiken poängen utan scennärvaron, ”teatern” som vissa har valt att kalla den. Bandet i deras enhetliga svart- och vitt och cylinderhattar är elektrifierande utan att försöka för mycket, de prickar rätt i alla scenkonstens oreglerade regler utan att anstränga sig, det bara händer av sig självt. Och hur kan en felfri variation på rockhistoriens populäraste ackord nånsin vara fel? Det är bara att svänga med och njuta av ett band som kan underhålla utan att för en sekund te sig konstlade. Ett band som vet hur man drar i trådarna till våra fötter och armar.

Jag såg Kendrick Lamar på Chili!scenen innan jag såg Kapten Röd lunka runt på den stora scenen och den amerikanska rapparen spöade kaptenen. Ledsen, mina kära göteborgare. Fastän de flesta av oss inte är särskillt bekanta med Lamars texter lever vi upp i den allmänna kraften av Black Hippymedlemmens personlighet. Mina vänner hoppar och skriker med i refrängen på hans genomslagshit ”ADHD”. Ett enda stort FUCK THAT i luften.

Vad gäller Maskinens spelning: jag minns den inte ens — jag var så långt borta och så förbannad just då — eller jag minns den som en stor vägg av ljud långt, långt borta. Jag stod längst bak. Jag minns också att gruppen var tajtare än på Malmöfestivalen förra året, där de lämnade mig kall, och att de för första gången kändes som ett riktigt band. Jag är ledsen att jag inte fick uppleva ”Kärlek vid sista ögonkastet”, en låt jag verkligen gillar. Men de dyker säkert upp i Göteborg igen, och då ska jag se till att göra en riktig konsertrecension. Andra band jag är ledsen att jag missade: Scraps of Tape, Labyrint, och framförallt Vånna Inget. En annan gång, en annan sång.

En stor skål av regnfylld champagne till Umeåbandet bakom ett av förra årets bästa skivor. Deportees, ni gjorde ett bra jobb trots att publiken var liten och splittrad, trots att det öste ner regn emellanåt. ”Islands & Shores” är en låt alla borde kunna sjunga med till, hade ni tagit Death Cab For Cuties plats och om svenskarna varit mer trogna mot sin egen musikscen så hade ni rockat hela festivalen.

En av mina favoriterfarenheter från festivalen är Timbuktu & Damn! — vilket fantastiskt ös, vilket enastående band, vilken glad publik! Jason är Kungen av Siesta! Alla kan hans låtar, och han kan allas låtar. Hur dåligt humör jag än hade så blåstes det bort av grymma bläckblåsriff och ett jazzigt sväng. Jag som precis genomlevt en chock dansar och skriker till nya låtar som ”Fallskärm”, ”Resten Av Ditt Liv” och klassiker som ”Fantasi”. Han kallade upp älskade Promoe på scen för att sjunga ”Mammas Gata”. Han sjöng sin tolkning av Mikael Wiehes visa ”Flickan Med Kråkan” — en helt okej variant av en svensk standard. Det viktigaste av allt dock är: Damn! regerade. Vilket liveband. Det var en välplanerad upplevelseresa genom ett extensivt musiklandskap, varje riff, groove, solo, utvikning ljöd av många, många års erfarenhet. Det är väldigt sällan jag blir så positivt överaskad. De bidrar med Siesta!s finaste stämning och får oss att glömma allt skit vi genomgått, de miljoner mil genom grus, gräs, gyttja och tuller.

Ett annat band som lyckas lyfta vårt humör är Den Svenska Björnstammen. Stundvis känns deras musik som en fin gonattvisa, så trösterik den är, så full av texter alla kan stå för och förstå. Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig. Det är ju ungefär så det känns att va på festival, eller hur? I mörkret klockan 23:00 på torsdag står vi alla samlade för gammal hederlig allsång. Tack, det behövdes verkligen. Vi behövde verkligen det!

Nu när jag har skrivit av mig — inspirationsruset börjar falna — är jag glad att jag har upplevt Siesta! 2012 . Trots alla motgångar och problem, det oförutsägbara vädret, osten som flyger genom natten, de nerkladdade tälten och kläderna, så var det ändå, som Melissa säger, tre fina j-gt oförglömliga eh eh eh eh kalla försommardagar (”Melle, försommar?? var det de bästa du kunde komma på!) Helt kul hade vi det i alla fall. Fast halvt också. Och en tredjedel. Nu måste jag lägga ner skrivandet annars får jag en banan uppkörd i näsan. Tack och hej och kalla kramar, ses på nästa festival!

Bojan Buntic