Premiären av Benjamin Brittens kammaropera, ”The Turn of the Screw” blev en sällsam se- och hörvärd historia

Foto: Petter Magnusson

Årets sommaropera på Läckö är en historia som bygger på skräcknovell av den amerikanske novellförfattaren Henry James. Samtidigt är föreställningen ett avbrott mot Läckös Rossinitradition, vilket jag särskilt välkomnar inte för att jag har något speciellt emot just Rossini´s buffor, men jag är inte helt övertygad om nödvändigheten av att man måste förmås att skratta vid ett operabesök just på sommaren.

Nu är det ju inte varje säsong man ger buffaoperor på Läckö och förra årets succé, ”Den tjuvaktiga skatan” kan man ju inte heller rubricera som en buffa. Inte heller var det första gången Läckö ger en Britten-opera. Jag minns fortfarande att jag njöt av hans ”Albert Herring” för några år sedan.

För ordningens skull känns det angeläget att poängtera att jag egentligen inte är någon älskare av Brittens musik, även om jag gillar hans ”Peter Grimes” och framförallt ”Billy Budd”, men jag har ändå på senare tid börjat lyssna in mig på hans verk. Detta har varit möjligt eftersom i min skivsamling har två av hans samlingscd:n nämligen Britten Operas I och II.

Särskilt inför årets sommaropera har jag lyssnat in mig på just ”The Turn of the Screw”, något som jag för övrigt alltid gör när jag skall se ett verk som jag inte tidigare har sett eller hört. Det kändes bra att ha gjort detta när jag satt på borggården. Denna gång under regntaket och till hussvalornas ackompanjemang.

Mitt första intryck av musiken var inte odelad positiv och detta hör förmodligen samman med förra veckans premiär av Verdi´s ”La Traviata” på Skånska Operan. Det är som du säkert förstår två helt vitt skilda tonspråk. Dessutom har jag nder veckan lyssnat på musik av S.J. Pettersson (”A Dreamplay”) och delar av Richard Wagners ”Nibelungens ring”. Kontrasten var alltså stor.

I slutet av första akten började musiken att ändra karaktär eller kanske är det helt enkelt så att jag hade börjat vänja mig vid musiken. Hur som helst om mitt omdöme om första akten var så där så blev det riktigt bra i andra akten och då tänker jag framför allt på det musikaliska.

På sångarnas prestationer kan man absolut inte klaga, tvärtom. Det är dock svårt att utse vem som är bäst och det är faktiskt inte heller nödvändigt.

Det var ibland svårt att urskilja sångtexten, speciellt bland sopranerna och detta berodde i stort sett på konkurrensen med slottets svalkör. Alla tre kvinnliga sångare får dock betyget väl godkänt, men mest imponerad var jag som vanligt av herrarnas prestationer och detta gäller särskilt Daniel Frank som sjöng Quints parti. Håkan Starkenberg upprepade fjorårets succé och var utmärkt i sitt korta parti och dessutom skötte han sina vaktmästareuppgifter bra.

Mycket bra var också de båda ungdomarna och särskilt bra var den unge mannen som sjöng Miles parti, Oskar Fagelund Svenberg. Astrid Montén som sjöng Floras parti var också mycket bra. Båda ungdomarna visade dessutom prov på god scennärvaro.

Sceniskt blev andra akten rena lyftet tillsammans med musiken blev det en starkt förtätad stämning precis som det skall vara vid en skräckföreställning.

Även om musiken inte tillhör den mest lättillgängliga så gjorde orkestern en alldeles utmärkt insats under ledning av den engelskfödde- och englandsutbildade dirigenten Simon Phipps.

Sammanfattningsvis var det en fin och ovanlig operaupplevelse vi fick oss till livs i går kväll. Ett råd till dig som skall se föreställningen råder jag att försöka lyssna på musiken i förväg och glöm inte att läsa librettot i den utmärkta översättningen av Catarina Gnosspelius, som finns tillgängligt på Läckös hemsida. Du kan också nå texten via denna direktlänk

Nu lämnar jag Lidköping vid Vänern i strålande solsken och beger mig till nästa operaäventyr W A Mozart´s ”Cosi fan tutte” på Scala i Ystad.

Recensioner
LidköpingsNytts recension
Svd:s recension
GP:s recension
DN:s recension
GT:s recension
Aftonbladets recension
Produktionsteam
Dirigent:Simon Phipps
Dirigent 2, 3 samt 5/8:Johan Larsson
Regissör:Patrik Sörling
Kostym:Karin Erskine
Mask och peruk:Gunilla Bratt
Ljusdesign:Markus Granqvist

Sångare
I rollerna:
Guvernanten – Karolina Andersson
Mrs Grose – Angela Rotondo
Peter Quint – Daniel Frank
Miss Jessel – Nina Ewald
Berättaren – Håkan Starkenberg