Effi Briest är en ung flicka på 17 år när hon blir bortgift till en man i 40 årsåldern. Hon tvingas växa upp väldigt snabbt och inte långt efter giftermålet är hon med barn.
Hon häver ur sig en massa feministiska kommentarer med jämna mellanrum men trots det lever hon som hon gör. Hemmafru och barnafödare, inget mer värt för mannen än en påse chips.
Motsägelserna utlöser varandra och det dröjer inte långt till det som måste ske sker. Hon skaffar sig förstås en älskare på sidan om. En älskare som ska framstå som öm och kärleksfull, motsatsen till hennes man och allt hon önskar sig. Men för publiken verkar han inte vara annat än en förförisk skitstövel som inte är ute efter mer än sex. Det visar sig också vara fallet när Effi Briest föreslår att de ska rymma tillsammans och han tackar nej till förslaget.
I huset där de bor trivs inte Effi Briest ett enda dugg. Hon drömmer mardrömmar varje natt. Mardrömmarna handlar om en mystisk kines som dött i huset. Ett mysterium som inte får ett avslut och man får heller ingen förklaring.
Det bästa med filmen var de otäcka scenerna när hon drömmer mardrömmar. Utan dem skulle filmen bara varit ännu en tråkig film i mängden.
Med en bra scen i hela filmen, där det faktiskt hänger på en liten flicka som är helt känslokall, lyfts en annars väldigt obekväm film till en än mer obekväm film, men det är faktiskt det som gör slutet så bra.
Om du vill se en tysk film som INTE handlar om andra världskriget rekommenderar jag Effi Briest.
Filmen bygger på romanen med samma namn:
Effi Briest är titeln på en roman av den tyske författaren Theodor Fontane från 1895. Romanen hör till den borgerliga realismen och handlingen utspelar sig i kejsarriket under rikskansler Otto von Bismarcks tid, en tid då livet styrdes av stränga samhälleliga normer. Romanen bygger på en sann händelse och är inspirerad av en skandal i Berlins societé, nämligen historien kring friherrinnan Elisabeth von Plothos (född 1853) äktenskapsbrott.
Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter gav Effi Briest betyg 3.
Betyg 4 i Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om film, tyskland, trailer, recension, Effi Briest