Av Robert Shearman efter Jane Austens roman (översättning Anna Berg och Ragna Wei)
Regi och bearbetning: Ragna Wei
Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch
Koreografi: Lidia Woss
Maskdesign: Maria Agaton
Ljusdesign: Carina Backman
Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen
Musik: Chris Lancaster
I rollerna: Beata Hedman, Christoffer Svensson, Ellen Linder (praktikant), Joel Möller (praktikant), Carina M Johansson, Johan Friberg, Morten Vang, Lukas Feurst, Anja Scheja (praktikant), Oméya Simbizi
Premiär 5/12 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 28/2 2026
Hör verkligheten inte till vanligheterna för min del att börja med att belysa regissören och dennes betydelse men här faller det sig naturligt. Har åtminstone två gånger tidigare recenserat scenkonst norska Ragna Wei satt upp. Syftar dels på en ojämn dramatisering av Jane Eyre i samma gyllene ton som denna omtumlande premiär, dels på att hon häromåret golvade publiken med musiksatta berättelsen om Monica Zetterlunds liv. Kvinnan som undervisat på högskolenivå, utbildat sig i Oxford, varit konstnärlig ledare för Borås Stadsteater och bildat produktionsbolag verkar dras till klassiker i lika hög grad som till samtida berättelser. Min tes baserad på vad sett är att regissören roas av att använda ironi som ett genomgående stilmedel. Vad som gjordes modigt fast med varsamhet i Monicas vals frossas det i när Ragna Wei bearbetat Robert Shearmans dramatisering av Stolthet och fördom, romanen utgiven 1813 som skrevs ännu tidigare.
Eftersom det är första gången jag beskådar en adaption för scen av Jane Austens skarpsinnigt muntra blick på cirkulation inom adliga kretsar, kan inte avgöras vad hon tillfört dramatiseringen. Vad jag istället har med mig där jag sitter på tolfte rad är istället kuriöst nog en omläsning av romanen som deltagare i bokcirkel på bibliotek, jämte minnesbilder från BBC:s succéserie med Colin Firth som Darcy från1995. Den gjorde ju sådant bestående intryck att den gav upphov till Bridget Jones dagbok. Robert Shearman beskriver sin gärning som inriktad på komedi. Den 55-årige engelsmannen sägs syssla med absurdism och fantastik inom genrer som fantasy, sf, magisk realism och svart humor. Serien producerad av BBC fick som bekant fler följdverkningar. Blev en revival för författarinnan. Och på bio såg jag exempelvis Övertalning och Förnuft och känsla vars pjäsversion på Göteborgs Stadsteater 2008 jag recenserade. Kan skjuta in att jag då gjorde en miniintervju för Ny Tid med Ruth Vega Fernandez.
Regissören vill skildra det irrationella i oss. Menar att kärnan i romanen är de sociala koderna persongalleriet har att förhålla sig till och hur unga människor beter sig när de första förälskelsen omsluter dem. Utan att nå upp till samma exceptionella höjd som Monicas vals lyckas hon tämligen väl i sina intentioner. Helaftonsföreställningen på cirka tre timmar och tio minuter är sevärd, en audiovisuellt spektakulär upplevelse vars dubbla lyckliga slut majoriteten i salongen troligtvis är förtrogna med. Även om man inte svävar i ovisshet om utgången undras förstås med vilken estetik alla turer kommer falla på plats.
Och halva behållningen med uppsättningen ska tillskrivas dubbelarbetande Carina M Johansson. Självskriven i sina två paradroller glänser hon som den nojiga och sjåpiga Mrs. Bennet konstant orolig för sin och sina döttrars framtid. Om möjligt ännu roligare blir det när högdragna, drottninglika Lady Catherine de Burgh förkroppsligas med suverän diktion, med hushållerskan (Johan Friberg) i omedelbart släptåg. Har svårt att föreställa mig att någon annan ur ensemblen skulle göra samma avtryck. Johansson har senaste decenniet i samarbete med instruerande regissörer mejslat fram en mycket gångbar metod för att framställa figurer omedvetna om hur fåniga de ter sig.
Dramaturg Anna Berg resonerar i en miniessä till föreställningens program om den ytterst begränsade tillvaro som styrde de trånande och giftasmogna döttrarna, förvisso oerhört mer gynnsam än de flestas i landet för drygt tvåhundra år sedan. De debuterar på baler för att göra sig disponibla. Bennets döttrar saknar möjlighet att göra sig åtråvärda genom förmögenhet. Då återstår förvärvade talanger, charm och eventuell ungdomlig skönhet. Med detta i bagaget tar de sig in på äktenskapsmarknaden med ränker och rivalitet, går kaxigt på jakt bland tillfälligt stationerade militärer och ogifta adelsmän. Möten på tu man hand sker i salonger och utomhus i trädgårdar. För att återgå till dramaturgens text om att utmana hierarkiers snäva utrymme påminner hennes uppräkning paradoxalt nog om situationen för unga idag som lider av hedersförtryck. Ack så talande att deras skrämmande vittnesmål eller oförlåtligt tragiska historier skrivs det inga pjäser om.
Stolthet och fördom handlar som sagt om sken och faktiska omständigheter. Bokens psykologiska träffsäkerhet och sättet den avslöjar pompös snikenhet, hur dygder och förtjänster diskret lyfts fram; gör den till en evigt aktuell roman. Status tack vare börd men också beroende på visad moral, är vid sidan om jakten på lycka teman som stått sig. Berättartekniskt kan intrigen ses som rörig och inte helt sannolik, fast författarens psykologiserande granskande blick är sensationell. Jane Austen måste betraktas som ett geni.
Hög tid att tala om att jag läste verket oöversatt för drygt fyrtio år sedan i samband med de två terminer jag studerade engelska i Brighton. Har en utgåva från Everyman´s Library tryckt 1951. Att jag bott i familjer, rest i landet och träffat engelsmän gör att jag så väl känner igenom klassperspektivet uppsättningen betonar. Scenografin som enbart tar fram exteriörer (vilket var lite av en besvikelse) är centrerad kring en stor rektangulär upphöjning i trä vars lutning listigt varierar, indikerar att det bokstavligen gäller att manövrera socialt, att inte falla ur gemenskapen genom att göra skandal.
Bortsett från högt hängande gardiner och badmintonracket förekommer knappt någon dekor, istället frigörs tomma ytor. Shearman och Wei ägnar så gott som samtliga scener i första akten till att med få undantag förlöjliga persongalleriet. Extremen i det fallet är Mr Collins, präst och avlägsen släkting på friarstråt spelad med obetalbar humoristisk frenesi av Lukas Feurst. Darcy flyter förvisso ovanpå vilket uppfattas som arrogans. Och Elizabeth vars intelligenta observationer får henne att likna ett alter ego, fladdrar inte heller i väg trots flera friare att ta ställning till.
Koreografin är kul! Synkade, innovativa rörelser framhäver lustigt fåniga beteenden. Somligas vaggande gång och ryckiga rörelser har sin motvikt i yngre männens pråliga rörelser och ömsinta närmanden. Lidia Wos ska berömmas liksom ljusdesignern Carina Backman och Helga Bumsch som lagt mest krut på att ändamålsenligt ekipera ensemblen. Kommen så här långt erkänns att Chris Lancasters påverkan på produktionen borde kommenterats långt tidigare. Cellisten som komponerat kongenial musik, framför den i delar av spelperioden live på sitt instrument kopplat till loopar och med sampling. Han sitter synlig på vänster sida. Produktionen har anlitat två personer för instruktion och instudering av sång. En av aktriserna (Ania Scheja?) sitter vid ett piano, sjunger uppgivet på om jag hör rätt franska, i en passage som blir lite väl utdragen. Osäker på om hon spelar på pianot eller simulerar.
I en pjäs med skiftande ansikten före och efter paus är en annan lustifikation att vissa biroller fördelats på motsatta könet (kvinnoroller spelas av män och vice versa), ibland utan att man lägger märke till det och hajar till när man tar reda på vem som gör vad. Joel Möller blir en komisk perukförsedd uppenbarelse som inåtvända Mary Bennet. Översättningen av dramaturg och regissör är snillrik. Stilnivåer blandas fräscht när Jane Austens verserade replikskiften får välbehövlig friktion genom nutida språkdräkt. Erotiska antydningar har lagts in i manus, inte osannolikt att de förekom i originalmanus.
Och som framgått framhävs vikten av HUR något sägs. Uppgörelsen som blir startskottet till förhållandet emellan Darcy (Christoffer Svensson) och Lizzy (Beata Hedman) är en av de första scenerna helt utan ironi. En rörande ömsesidighet existerar hos både dem och i kärleken med sin förvecklingar mellan Jane (Ellen Linder) och Bingley (Joel Möller). Paren kräver uppriktighet av varandra. Parten med få rättigheter blir sålunda inget offer. Inledningsscenens förnumstiga råd och utläggningar om singelmän och ungmör är stor humor. Självständighet kontra beroende är initialt varandras motsatser. Gifta sig för pengar och ställning eller lycka? Underrubriken lyder ”ikonisk rom-com om att gå vilse i sig själv och kärleken”.
Johan Friberg åstadkommer som vanligt en stabil insats medan de fyra avsevärt mer oetablerade männen övertygar utan att glänsa. En publikfriande biroll exekveras med impulsiv snärt av Oméya Simbizi i rollen som den fåfänga, bortskämda yngsta dottern som rymmer i väg och riskerar skandalisera familjen. Hennes livsfilosofi: ”Vi har bara ett liv, men många möjligheter”. Beata Hedmans energi, tajming och strålande artikulation ska berömmas, även om hennes bevekande tonfall passar rollen illa. Som mer än skönjes i en alltför lång text kan uppsättningen sorteras in i kategorin berikande upplevelser. Ändå vill jag i ärlighetens lansera en inte obetydlig invändning allra sist. Systrarna Bennet framstår inte som trovärdiga, särskilt inte Beata Hedman. Kanske har jag den lysande BBC-serien för mycket på näthinnan. Men faktum kvarstår. Hade berörts i högre grad om Eline Höyer förslagsvis hade porträtterat Elizabeth.
