Hittills har festivalen varit skönt befriad från tradiga trumsolon och eviga gitarrgnisselplågor. Det beror säkert på vilka band man väljer att se. Just nu spelar en av de eviga mästarna på gitarrsolon, Steve Vai på festivalsenen och det är självklart kompetent, dugligt och jättejättebra om man är fascinerad av gitarrsolon och inträngande studier av hur man fingerdansar uppför och nedför en gitarrhals i flera minuter. Jag är inte imponerad även om jag kan förstå att jag borde vara det. För mig ligger musiken på en annan sorts njutning. Jag vill helst ha helhet, variation, innehåll och ett mål. Ekvilibristerna saknar många gånger flera av dessa ingredienser.
Det vore inte rättvis om jag skulle sätta betyg på strängjakten där framme, jag nöjer mig med att konstatera att jag blir sömnig, uttråkad och vill gå någonstans där man kan få dansa lite till musiken. Men jag förstår alla festivalens gitarrister och gitarrälskare om de vill sätta femmor i betyg där de sitter med gapande munnar, hängande hakor och fascinationsdrägel i mungipan. Jag skulle aldrig sätta mig över dem så för gitarrspel får Steve självklart en femma. För underhållningen? Nja. Inte riktigt.
Och jag skrev inte ”gitarronani” en enda gång.