Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Gypsy and the Cat

by

Gypsy and the Cat följer Cut Copys fotspår och är ytterligare ett alternativt popband med elektroniska influenser som kommit fram i Australien den senaste tiden. När jag träffade dem på Debaser Slussen, bara några timmar innan deras första spelning på svensk mark någonsin, möttes jag av en lekfullt duo som gärna lät intervjun mynna ut i en konversation långt över förväntan.

Gruppen utgörs av Xavier Bacash och Lionel Towers som innan de bildade Gypsy and the Cat båda arbetade som DJ’s i sitt hemland. De bestämde sig för att bilda bandet en kväll de båda dammat av plattor på samma nattklubb och på så sätt upptäckt att de hade samma musiksmak.

Vilka är era ambitioner?

Det finns vissa arenor och festivaler vi drömmer om att spela på och vi hoppas en dag bli tillräckligt stora för att kunna turnera världen runt.

Vad tycker ni mest om av att skriva låtar och att stå på scen?

Det är helt olika saker. Vi föredrar nog att skriva låtar men det finns inget som överträffar att få se publikens reaktioner från scen. Det om något höjer självkänslan.

Var hittar ni inspiration till att komponera musik?

Livet, kärleken och från att göra sådant som band gör och försöka uttrycka det på ett eget sätt.

Hur kom ni på bandnamnet?

Namnet är taget ur en dålig barnbok som hade titeln 365 godnattsagor. En av berättelserna hette Gypsy the Cat och vi gjorde om det till Gypsy and the Cat.

Vilka är era influenser?

Beach Boys, Bee Gees och Led Zeppelin. Sedan har vi elektroniska influenser så som Daft Punk, Justice, Trentemöller och The Knife.

Skiljer sig musikklimatet i Australien från resten av världen?

Inte direkt, vi kopierar bara resten av världen eller vad menar du med musikklimatet?

När jag intervjuade Cut Copy berättade dem att läget i Australien var intressant för att det genomgick en fas av förändring.

Vadå för förändring?

Att det förut bara spelades massa rockmusik på radion men att det nu börjat öppna upp sig i och med att fler festivaler med elektronisk inriktning dykt upp.

Det stämmer att flera rockfestivaler börjat släppa in elektronisk musik. Problemet är att de kommersiella radiostationerna fortfarande bara spelar samma skit som USA. Istället för att spela Lady Gaga och Rihanna borde de släppa fram fler australienska band som oss och Cut Copy men det finns en radiostation som är bra. Den heter Triple J.

Vad tycker ni om Sverige än så länge?

Det är vackert, väldigt vackert. Vi har inte hunnit se så mycket än för vi kom precis hit men allt har varit vackert än så länge. Tycker du om Sverige?

Jag har insett att jag brukar sakna Sverige när jag är borta för länge.

Det brukar vara så. Borta bra men hemma bäst.

Saknar ni Australien?

Inte än. Vi har sett för mycket av världen för att nöja oss med Australien. I framtiden när vi bildar familjer kommer vi väl vilja att våra barn växer upp där men just nu skulle det vara trevligt att bo antingen här eller i Paris ett tag. Vi kom precis från Köpenhamn och det är intressant att se städer som Stockholm och Köpenhamn som inte blev ödelagda efter världskriget. Det var alltså så här Europa såg ut en gång i tiden.

Vad kan vi förvänta oss av er i framtiden?

Just nu ligger fokus på album nummer två som kommer vara tio gånger bättre än förra skivan. Om inte annat så kommer den vara annorlunda.

The Cure lever i nuet, intervju med bandets nygamla keyboardist

by

The Cure har under sin över trettio år långa karriär hunnit genomgå en hel del medlemsbyten fast för det mesta har det handlat om samma personer som försvunnit och komma tillbaka igen. Efter den episka spelningen på Bestival den tionde september stod det klart att keyboardisten Roger O’Donnell, som varit med i bandet till och från ända sedan 1987, återigen var en permanent bandmedlem. Kulturbloggen passade därför på att ställa honom några frågor.

Hur känns det att återigen vara involverad i The Cure?

Underbart.

Hur var det att träffa de gamla bandkompisarna igen?

Det kändes som att det inte ens hade gått en vecka men att allt under den tiden hade blivit till det bättre.

The Cure är ett band som betyder mycket för många människor, vad betyder The Cure för dig?

Jag har ägnat halva mitt liv åt The Cure så jag skulle inte kunna byta ut det mot någonting annat.

Har du något favoritminne från din tid i The Cure?

Alldeles för många för att de ska kunna kondenseras till ett specifikt favoritminne.

Tidigare i somras åkte ni till Sydney för att framföra era tre första album i sin helhet. Finns det tankar på att göra något liknande igen?

Vi lever i nuet så det finns inte så mycket jag kan berätta om framtiden.

Du verkar vara den medlemmen som är mest involverad i sociala nätverk. Vad tycker du om sociala nätverk?

Jag älskar människor så jag omfamnar allt som gör det enklare för mig att komma i kontakt med dem. Jag älskar att träffa nya människor och höra om deras liv.

Det ryktas på nätet om att ni ska släppa ett mörkt syskonalbum till 4:13 Dream. Vad kan vi förvänta oss av The Cure den närmsta framtiden?

Som jag sa, vi lever i nuet så planer existerar inte längre för oss.

Du har även gjort fantastisk musik på egen hand. Var hittar du inspiration till att komponera musik?

Min inspiration till att uppträda och komponera musik kommer någonstans djupt inombords och jag kan inte förneka det. Det är något som verkligen intresserar mig och jag ska skriva en bok om det så småningom.

När började du skriva musik?

Jag började skriva musik samtidigt som jag lärde mig spela instrument. För mig går det hand i hand och jag förstår mig inte på musiker som kan spela men inte skriver något eget.

Vad driver dig till att skriva musik och har drivkraften förändrats genom åren?

Nej, jag tror jag drivs av samma saker som jag alltid gjort. Jag har hänt att jag tappat tappat drivkraften några gånger men den har alltid kommit tillbaka. Svårt att förklara, det är som ett djupt rotat behov. Jag älskar också att göra folk glada så underhållningsfaktorn är alltid där. Jag vet inte om jag alltid lyckas underhålla men jag försöker.

På nätet cirkulerar det ett antal YouTube-klipp där du visar upp dina Moog-syntar, vilken är din favoritsynt?

Jag måste säga att pianot är min favorit men jag återvänder alltid till Moog-syntarna så de är en stark tvåa. Det är de som är min röst. De tillåter mig att väldigt enkelt uttrycka mig musikaliskt.

Du var även involverad i ett projekt som kallades Quieter Trees, vad var det för något?

Quieter Trees var ett väldigt storartat projekt från början till slut. Det var inspirerat av en tavla av David Hockney som hette Bigger Trees, en enorm tavla som jag bestämde mig att förklara musikaliskt med hjälp av en orkester. När den hade premiär i London framfördes den av väldigt unga musiker vilket gjorde det till ett ännu mer speciellt projekt. Jag kommer framföra den en gång till med en kammarorkester i Toronto i november. Jag hade aldrig tidigare skrivit musik för så många människor men det var väldigt givande så jag hoppas kunna göra något liknande igen.

Har du några tankar på att komma till Sverige och har du några minnen från tidigare gånger du varit där?

Om någon vill att jag ska spela där så kommer jag gärna dit. Jag har fantastiska minnen från 1996 vilket var senast jag var i Stockholm.

Vad har du för intressen utöver musik?

Jag älskar rallyn, Grand Prix-lopp för att vara specifik, och bilar.

First Of The Last by Roger O’Donnell

Kulturbloggen möter Parker Lewis

by

Vi på Kulturbloggen ringde upp Emil Johansson från Parker Lewis som är aktuella med nya albumet Pengar & Leenden som släpps digitalt den tolfte september och på vinyl den sextonde september.

Hur skulle du beskriva Parker Lewis?

Det har ändrats ganska mycket. När jag började var det väldigt sanningsbaserat. Jag var själv och hade kontroll över varenda ton. Nu har jag ett band på sju personer som backar upp mig. Det är väl popmusik men jag stjäl ganska mycket från soul i melodier.

Hur lång tid har arbetet med nya skivan tagit?

Jag skrev en notis i kalendern när jag började och det var första mars förra året, så det har tagit ett och ett halvt år.

Vad driver dig till att skriva musik och, framför allt, texter?

Jag och min sambo som också är musiker pratade faktiskt om det häromdagen och vi kom fram till att om man kunde så skulle man låta bli. Det är inget grymt liv eller grymt karriärval, det är bara någonting man gör och texterna är som de är. Senaste skivan är på svenska så då var ilska en bra drivkraft.

När skrev du din första låt?

När jag var fyra. Den hette Underjordens delar och lät som Mauro Scoccos Sarah. Jag kommer fortfarande ihåg hur den gick. Det var bra låtsnickeri men pinsamt lillgammalt. Tänk dig Scocco fast ännu mer banalt.

Vilka är dina influenser, är det någon artist som påverkat dig starkare än andra?

Kevin Rowland i Midnight Runners. Inte musikaliskt men han har ett sätt att vara som rakt igenom är totalt ärligt. Jag beundrar verkligen det och strävar också efter att hela tiden uttrycka det som finns i mitt hjärta utan att något går förlorat på vägen. Sedan stjäl jag melodier från alla möjliga håll. På sistone har jag lyssnat på girl groups från 60-talet och det är också en inspiration. Om inte annat för att det är så innött i huvudet.

Vilken var den första skivan du köpte?

Första skivan jag fick var med Kalle Anka och hans vänner när han hade sextioårsjubileum. Den fick jag i födelsedagspresent någon gång i början av nittiotalet. Första singeln jag köpte för egna pengar var Phenomenon av LL Cool J. Jag kommer ihåg att jag inte gillade den så mycket men att den verkade tuff. Den verkade vara rätta skivan att äga just då.

Hur ser dina planer ut för den närmsta framtiden?

Vi ska ut och spela i höst men nu väntar vi bara på att bokningsbolaget ska bli klara. Närmast väntar ett releaseparty i Oslo eftersom ett av våra skivbolag kommer från Norge, sedan är det bara att åka ut och spela och vara glada över att vi får göra det. Det kommer bli en fin höst.

Kulturbloggen möter Mikael Herrström från Matrona – skivbolaget för unga talanger

by

Hur kom ni på idén att starta ett skivbolag med inriktning på unga musiker?

Vi såg att det saknades, att det fanns ett stort hål att fylla vad gäller barn- och ung ungdomsmusik. Vi såg också att det saknades en seriös inställning till musik som riktar sig till framförallt barn. Det vi hörde omkring oss bidrog likaså. Själlösa datorversioner av gamla klassiker som någon kändis sjöng lite över.

Hur många släpp räknar ni med per år?

Två till fyra släpp.

Hur tror ni det här kommer förändra musikscenen för unga musiker?

Svårt att säga så här tidigt. Bolaget fungerar på samma kommersiella villkor som alla andra. Vi tror dock att det finns en fantastisk potential därute och den förtjänar att synas och höras på sina egna villkor.

Kommer ni hålla er inom Sveriges gränser eller kommer ni även arbeta med artister från andra länder?

Matrona kommer att vara inriktad på Sverige i första hand. Med ett band som Sixten and the Cupcakes är det dock mycket möjligt att skivan kommer ut i fler länder. Inte minst för att de ju sjunger på engelska.

Vilken taktik har ni för att ha koll på nya unga band?

Vi kommer inleda ett samarbete med Palatset i Stockholm som öppnar i slutet av året. Det blir Sveriges största kulturhus för barn där bara fantasin sätter gränserna. Musik kommer vara en vital del av palatsets verksamhet. Vi kommer även ha förbindelse med några riksomspännande organisationer såsom Studiefrämjandet. Vi hoppas också mycket på att få kontakt med unga musiker genom vår hemsida och den pågående lanseringen av bolaget som sådant. Annars är det mycket sena nätter letandes på YouTube!

En vanlig tendens är att unga artister blir en produkt, är det någonting ni kommer försöka förhindra?

Det är  en av grundanledningarna till att vi slagit upp porten. Vi är ett kommersiellt bolag som kommer att släppa okommersialiserade produkter.

Finns det en speciell marknad för unga artister? Kommer de kunna konkurrera med sina äldre kollegor eller kommer ni vända er mot en annan publik?

Personligen tror jag det finns en enorm kraft i att unga har sin egen scen. Något som totalt saknas för tillfället och ungar är istället hänvisade till utröstningsunderhållning och tävlingar för att hitta sina förebilder. Så, ja, vi tror definitivt att det finns jättemycket plats för en scen som är de ungas egen. Det var helt uppenbart när Sixten and the Cupcakes spelade på en gala för barn på Södra Teatern i Stockholm för något år sedan. På frågestunden efter konserten stod det klart för många att det där kan vara jag! Det kan vara jag som är med i ett band som har konsert om ett år, vilket var så länge Sixten och c/o hade funnits vid tillfället. Give back what’s theirs liksom !

Finns det inte en risk att era artister drabbas av ”Michael Jackson-syndromet”?

En viktig och bra fråga. Vi jobbar i till exempel Sixten and the Cupcakes fall väldigt nära föräldrarna. Vi kommer anpassa allt till efter hur det går i skolan och hur de är lediga. Vi har dessutom en ärlig och nära dialog med bandet själva som handlar om att behålla fötterna på jorden, oavsett hur det går.

Kulturbloggen möter Skylar Grey

by

Skylar Grey, eller Holly Brook som hon egentligen heter, är än så länge mest känd för att ha skrivit Love the Way You Lie åt Eminem och Rihanna. Nästa år släpper hon sitt andra album Invinsible som bland annat innehåller ett otippat samarbete med Marilyn Manson. Efter att ha mött upp den Los Angeles-baserade låtskrivaren i samband med en spelning på Nalen i Stockholm spår Kulturbloggen att hon kommer gå en lysande framtid till mötes.

Är det här ditt första besök i Sverige?

Ja det här är första gången jag är i Sverige och utifrån vad jag har sett verkar det vara ett vackert och välbärgat land. När jag satt på hotellrummet såg jag några kungliga soldater rida förbi mitt fönster på hästar. Det var något jag aldrig sett tidigare.

Skiljer det sig från din hemstad Los Angeles?

Det är många skillnader. För mig är Los Angeles en väldigt handgjord stad, inte ens grässet eller palmerna är naturliga och det speglar befolkningen. Många, inklusive mig själv, har flyttat dit för att förverkliga drömmar inom nöjesbranschen. Jag ser dagligen gamla människor som fortfarande drömmer om att bli stjärnor. Det är lite tragiskt när folk slukas upp av Hollywood. Vad jag gillar med Europa är historien bakom alla byggnader. Det saknas i Los Angeles som fortfarande är en rätt så ung stad.

Hur kom du på artistnamnet Skylar Grey?

Jag gick igenom en svår tid och flyttade till skogen för att uppfinna mig själv på nytt. Med en nyfunnen styrka som jag aldrig hade haft förut kände jag att jag behövde ett nytt namn och Skylar Grey var ett logiskt namn. Jag är mest kreativ i stormigt väder och grå, som är min favoritfärg, representerar livets mystik.

När bestämde du dig för att bli artist?

Jag har uppträtt sedan jag var sex och jag skrev min första låt när jag var sju, det var en instrumental låt på piano. Min första låt med text skrev jag ett år senare.

Vilken var den första skivan du köpte för egna pengar?

Minns inte riktigt. Kanske Willie Porter, en lokal gitarrist och sångare. Han är fenomenal på gitarr. Det var nog den första legitima men jag hade köpt en skiva tidigare bara för att jag tyckte pojken på omslaget såg söt ut fast jag minns inte vad det var för slags musik.

Hur ser en typisk dag ut för dig?

Det beror på om jag arbetar eller har ledigt. När jag jobbar är det alltid så oförutsägbart. Jag reser till olika städer för att göra intervjuer eller uppträda. När jag är hemma skriver jag för det mesta och om jag är ledig en dag så gillar jag att få massage och att gå på bio.

Din debutskiva släpptes för fem år sedan, varför har det dröjt så länge att göra en ny skiva?

Min första skiva blev inte riktigt som jag ville. Saker och ting föll samman och jag blev pank. Jag provade på andra yrken och ifrågasatte mitt karriärval. Jag kände mig misslyckad men insåg att jag hade mig själv att skylla. Jag tänkte för mycket på att bara göra andra glada och slogs för fel saker. Jag insåg att vi i slutändan är ensamma i världen så vi måste ta hand om varandra. I hopp om att hitta lyckan flyttade jag till skogen där jag fann mig själv. Jag bevisade för mig själv att jag kunde överleva i vildmarken och producera musik på egen hand, vilket var en utforskande erfarenhet som gjorde mig mer ödmjuk.

Din kommande skiva innehåller ett samarbete med Marilyn Manson, hurdan var han att arbeta med?

Han är en av mina favoritmänniskor så jag vände mig till honom som ett fan. Folk förväntade sig att jag skulle arbeta med någon rappare men jag vägrar att bli placerad i ett fack. Jag har en eklektisk musiksmak och han är en av mina favoritartister. Låten han är med på heter Can’t Haunt Me. Det var en inspirationskälla att ha honom i närheten och det är alltid roligt att befinna sig i samma rum som någon som är smartare och mer kreativ än en själv. Det tvingar en att utforska mer.

Har du några andra drömsamarbeten?

Jag skulle vilja göra något slags samarbete utanför musiken. Kanske med en film eller en produkt. Jag försöker hitta nya infallsvinklar i mitt skapande istället för att göra om samma sak två gånger.

Är det annorlunda att skriva låtar åt andra artister än åt sig själv?

Vanligtvis skriver jag bara vad jag känner för. Take it or leave it.

Vilken låt är du mest stolt över att ha skrivit?

Final Warning. Det är en låt som uttrycker en känsla. Texten bygger inte på en sann historia men en sann känsla och den speglar min nya påstridiga personlighet. En annan anledning till varför jag tycker om den är att texten och musiken går emot varandra. Texten är mörk men om du bara hör musiken är det vackert.

Vad avlöser ditt låtskrivande?

Ibland sätter jag mig bara ner och försöker skriva en låt. Har jag inte kommit på något inom femton minuter lägger jag ned instrumentet och sparar det till en annan gång.

Vad jag har hört har du varit med om en del extrema händelser, kan du berätta om din mer dramatiska bakgrund?

Jag har varit med om en hel del galna erfarenheter, kanske sätter jag mig i riskfyllda situationer för att känna mig levande. En gång hade jag en rumskamrat som hade allvarliga psykiska problem och huset invaderades av svarta änkor. Han höll mig egentligen inte fången men det var skrämmande för ett ögonblick när det kändes som det. En dag åkte jag på turné som keyboardist och kom aldrig tillbaka. En annan gång blev min katt stulen och när jag gick ut mitt i natten för att leta efter den blev jag jag påkörd av en bil. Mirakulöst nog klarade jag mig undan några allvarliga skador, jag fick bara ett blåmärke på ryggen.

Var det därför du flyttade ut i skogen?

Anledningen till att jag flyttade ut i skogen var att jag inte längre visste vad jag ville. Jag kände mig inte kreativ och hamnade i en djup depression.

Vilka ambitioner har du för framtiden?

Jag vet inte, mina framgångar har för det mesta kommit när jag minst förväntat mig det. Förhoppningsvis leder det till något positivt när jag lägger min energi i det.