Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012
Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.
Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:
Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.
Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.
Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.
Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.
Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.
Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.
Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.
Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.
Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.
Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Sisyfos, Stockholms stadsteater, Riksteatern, Lars Bethke, teaterkrtik, recension, scenkonst, pantomim