Jonatan Södergren

Som ung uppträdde Sara Hartman på open mic-kvällar på lokala restauranger i sin hemstad Sag Harbor i The Hamptons, men när hon fyllde nitton tog hon chansen att flytta till Berlin för att spela in ett album. Den första singeln därifrån, Monster Lead Me Home, har i skrivande stund över elva miljoner streams på Spotify och följs den 22 april upp av låten Satellite samt en EP med samma namn. Kulturbloggen mötte upp henne i samband med att hon var i Stockholm som förband åt Ellie Goulding.

När började du spela musik?

– Mina föräldrar gav mig ett trumset i julklapp när jag var elva, ett beslut de ångrade direkt. Min mor är visuell konstnär, hon målar och gör saker av allting. Hon gjorde våra kläder under en period när vi var små. Hon uppmuntrade alltid mig och min bror att skapa saker av det vi hade, det överförde jag på trummandet. Det är så direkt. Du kan lära dig ett beat och sedan skapa ett eget beat, lära dig bas och spela bas över det beatet. Det är som en snöboll som fortfarande inte har slutat rulla.

Att trummorna var ditt första instrument, tror du det har påverkat ditt musicerande på något sätt?

– Det tror jag. Om du lyssnar på låtarna så är trummorna hjärtat, vad allt annat är uppbyggt kring. Till och med sättet jag spelar gitarr är rytmiskt, det är inte bara ackord.

När du var nitton flyttade fu från USA till Berlin. Vad var det som drog dig dit?

– Möjligheten, mer än något annat. Jag hade precis avslutat mitt första och sista år på college, och uppträdde på restauranger i The Hamptons. Jag råkade spela inför rätt person. Jag körde covers på Stand by Me och Sittin on the Dock of the Bay. Publikfriande covers, men jag smög in lite eget material också. Ingen klagade vilket var ett bra tecken. Efter ett av uppträdandena blev jag approachad och när de fick veta att det var en låt jag hade skrivit sa de: “Det finns en producent i Berlin, ni skulle vara perfekt för varandra.” [Skratt] Resten är historia…

– Jag hade tillräckligt med pengar undanstoppat för att boka en flight över, och det visade sig vara en musikalisk match made in heaven Vi klickade. Toby Kuhn heter han. Vi skapade den här världen kring mina akustiska små låtar. Tog dem till en helt annan nivå.

Hur ser ert samarbete ut? Skriver ni ihop också?

– Jag kommer med grundidéerna. Som med Monster Lead Me Home, då hade jag sett Where the Wild Things Are lite för många gånge och bilderna därifrån fastnade i mitt huvud. Jag hade precis flyttat och var rädd för allt. Hade hemlängtan men visste att musiken skulle leda mig nånstans. Så jag kom på en grundidé som vi byggde en ackordföljd kring. Sedan åkte jag hem och skrev texten, så spelade vi in dagen därpå. Det gick väldigt fort. Tysk effektivitet. Men det var även kaotiskt vilket jag har lärt mig att vara bekväm med.

Så monstret i låten är i själva verket musik?

– Det stämmer. Alla låtarna är väldigt personliga. Jag skulle aldrig kunna skriva om något jag inte gått igenom med uppriktighet. Givetvis kan jag fantisera och tänka mig in i andra människors liv, men den här samlingen låtar är väldigt, väldigt personliga.

Hur har ditt låtskrivande utvecklats sedan du flyttade till Berlin?

– Innan flytten var det väldigt spekulativt. Jag kunde skriva om vad som helst. Att flytta till en annan plats är både det mest skräckinjagande och mest spännande jag gjort. Jag har aldrig känt mig så ensam, men jag har heller aldrig känt mig så hemma på en plats som inte är mitt hem. Det var så många känslor jag var tvungen att göra något med. Det var fantastiskt att jag råkade befinna mig i studion när jag gick igenom alla de här känslorna. Jag behövde något att fokusera på. Det är väldigt mycket en dagbok och nu läser folk i min dagbok.

Är det inte skrämmande att dela med sig av så personliga erfarenheter?

– När jag är i studion skriver jag för mig själv. Jag dokumenterar vad som försiggår i mitt huvud och i mitt hjärta. Jag vill inte gå in i de snuskiga detaljerna, men det är mycket smärta och växtverk. Jag kan inte vara den enda som varit med om det, så kanske är det bra att det är så ärligt. Jag vet att det är en kliché, men kan jag hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation att känna sig mindre ensam har jag lyckats med mitt uppdrag.

Har du själv haft några låtar som hjälpt dig på det sättet?

– Har inte alla haft det? Det här är en obskyr referens, men jag dyrkar Amanda Palmer från The Dresden Dolls. Under din uppväxt behöver du en sån person att se upp till. Amanda Palmer var berättarrösten under mina tonår. Hon skriver om hur det är att vara människa. Om att gråta ibland för att du behöver, fast på ett starkt.

– När jag flyttade var det definitivt Patti Smith. Jag inspireras av henne i allt jag gör. Jag hade precis läst klart hennes bok, Just Kids, och det förändrade min syn på min omgivning. Hon ville leva sin konst, det påverkades jag av väldigt starkt. Jag såg henne på Tempodrom när hon spelade i Berlin. Hon körde Horses från början till slut och jag grät igenom hela spelningen. Det finns en kuslig likhet till New York på 70-talet, en stad som höll på att hitta sin identitet. Det känns som att Berlin har den energin idag.

Du har också tolkat Jamie xx. Hur kom det sig att du fastnade för den låten?

– Jag lyssnade mycket på In Colour medan jag arbetade på det här albumet. Jag har alltid beundrats av hur The xx kan göra så mycket av så lite. Det är gitarr, bas och trummor. Så är det deras två röster. Totalt fem saker men ändå så rörande. Det har alltid fascinerat mig. När In Colour kom ut lyssnade jag sönder den. Stranger in a Room var speciell för mig på grund av texten. Berlin är känd som en feststad, men det finns också en ensamhet. Ett mysterium. Nånting sorgset. Killen som snubblar ut ur baren ensam. Det var en intressant vinkel på en värld jag slängdes in i.