Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonatan Södergren

Obskyra band: del 4

by

I dagens artikel blir det dubbelt upp av obskyra band. Först ut är de amerikanska indierockarna i The Fire Theft som ligger bakom den nästan klassiska skivan med samma namn från 2003. Bandet består av tre fjärdedelar av Sunny Day Real Estate och både trummisen och bassisten är eller har varit involverade i Foo Fighters. Mitt tips är att du lyssnar på ”Heaven”.

Nästa artist är en av världens främsta jazzbassister – så kanske är hans musikgenre inte världens mest kommersiella! Den kamerunfödde musikern Richard Bona lyckas blanda jazz och traditionell afrikansk musik på ett unikt sätt. Han har även samarbetat med diverse kända namn som bland annat John Legend och Pat Metheny Group. Här kan du se ett youtubeklipp med ett av hans bassolon.

Kommer Gävlebocken att brinna ned i år?

by

Två år i rad har den välkända julbocken i Gävle klarat sig utan att ha brunnit ned – tack vare att den låtits impregneras. I år får den dock inget flamskyddsmedel vilket förklaras med att det gör färgen gråaktig. Kommer det att leda till att bocken klarar sig rekordkort tid eller kan folk hålla sig ifrån att sätta eld på den?

Det här är det 42:a året bocken ställs ut så Slottstorget i Gävle. Bygget börjar den 27:e november och bocken invigs tre dagar senare. Den blir 13 meter hög och kommer att väga 3,6 ton.

Läs här vad SVD har skrivit.

Obskyra band: del 3

by

I dagens artikel, som är den tredje med temat obskyra band, ska jag ta upp det brittiska fenomenet Shelleyan Orphan.

De träffades för första gången i Bournemouth 1980 och tog namnet från Pecy Bysshe Shelleys dikt ”Spirit of Solitude”. Det första genombrottet kom 1984 då de fick spela på BBC. 1989 var de förband till The Cure på den legendariska ”Prayers Tour”.

Vad som utmärker Shelleyan Orphan är den egendomliga blandingen av klassiska stråkinstrument och 80-tals alternativ rock/pop. Ett strålande exempel på det är ”Cavalry of Cloud” på debutskivan Helleborine från 1987.

Tidigare i år gjorde de överraskande comeback och släppte sin första skiva, ”We Have Everything We Need”, på 17 år.

Mogwai på Cirkus

by

Magi. Massiva ljudbilder. Mogwai. När Skottlands finaste band (möjligtvis med konkurrens från Glasvegas?) besökte Stockholm i tisdags så hade de självklart den strålande nya skivan ”The Hawk is Howling” i bagaget men spelningen bjöd även på en hel del äldre låtar.

Redan med öppningslåten ”The Precipice” från bandets senaste skiva lades ribban högt för resten av konserten. När de därefter spelade ”Friend of the Night” var jag i extas. I Cody fick vi även höra frontmannen Stuart Braithwaite sjunga (vilket är lite ovanligt då större delen av bandets repertoar är insturmental) och nya ”Batcat” var precis lika mäktig som på skiva.

Jag var på förhand lite orolig för hur konserten skulle bli med tanke på att de var tvungna att ställa in slutet av USA-turnén på grund av en krånglande pacemaker men de gav klara besked. Mogwai är 100% återhämtade och i bättre form än någonsin tidigare.

Så här skriver SVD om konserten.

Tidig julafton för musikälskare

by

Den senaste bomben i musikvärlden är att Manic Street Preachers, ett av 90-talets bästa rockband, har gått in i studion för att spela in ett nytt album.

”Den 1 februari 1995 lämnade gitarristen och textförfattaren Richey James Edwards ett hotell i London. Den 17 februari hittades hans bil nära Severn Bridge. Vad som hänt med honom är sedan dess ett mysterium.”

Alla texterna på den kommande plattan bygger på material som Richey lämnat efter sig. Skivan går under arbetsnamnen ”Journal for Plauge Lovers” och ”I Know I Believe In Nothing But It’s My Nothing” – vilket alla fans vet är en rad skriven av Richey från ”Faster” på den numera legendariska skivan ”Holy Bible” från 1994.