Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Barbie – en dråplig betraktelse av patriarkatet

by

Barbie
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Greta Gerwig

En underhållande film med mycket dans och musik – en dråplig betraktelse av samhället och i synnerhet av patriarkatet. Första halvan av filmen är mycket bättre än andra halvan. Jag skrattade en hel del men efter halva filmen hade de flesta skämten redan utryckts på olika sätt och det mesta var egentligen redan berättat då. Det sker ingen större utveckling av frågeställningar och handlingen är rätt förutsägbar, men absolut humoristisk och underhållande.

I Barbiedockornas värld härskar Barbie och allt är rosaskimrande perfekt, ljust och alltid skojigt, varje dag är lika lycklig, en förljugen värld utan sjukdom, sorg eller andra svårigheter, dag och och dag in i evigheters evighet. Skildringen av Barbies värld är snarlik den värld många influencers visar upp av sin värld. Men Ken är inte så lycklig, för hans enda uppgift i livet är att få Barbies uppmärksamhet.

Barbie vaknar en morgon har förändrats. Hennes fötter är förändrade och hon går inte längre på tå utan har normala människofötter och hon har börjat tänka på livets jobbiga sidor och hon kommer till och med att tänka på döden. För att reda ut allt och för att bli den vanliga Barbie måste hon lämna sin låtsasvärld och ta sig igenom en portal som för henne till den verkliga världen. Med på färden följer Ken. I rollerna som Barbie och Ken: Margot Robbie och Ryan Gosling, både helt rätt i sina roller.

Ken upptäcker att i den verkliga världen har män makten – och det sätter igång filmens skildring av patriarkatets makt: en underhållande fundering kring politik och maktstrukturer. Det är roligt och tål att skärskådas. Men jag skulle nog vilja se fler aspekter kring fenomenet Barbie.

I filmen hävdas att skaparen av Barbiedockorna ville ge flickor och kvinnor mod att tro på sig själva, att våga ta för sig i livet. Det är ett påstående som jag inte köper rakt av. Den bild av kvinnor som Barbiedockorna står för är en utseendefixerad yta där kvinnor ska gå med högklackade skor och vara sminkade och ha stora bröst. En kvinnobild som, åtminstone tills nyligen, brukade användas för att prångla ut reklambilder på bilar med Barbie-liknande kvinnor på huven.

I den verkliga världen måste Barbie leta upp det barn som leker med henne och som tydligen har det jobbigt. Barnet, flickan, måste bli lycklig igen och sluta tänka mörka tankar – först då kan Barbie bli sig själv igen och slippa brottas med existentiella tankar. Den flicka som Barbie letar efter och hennes mamma har stor betydelse för handlingen, men här ser jag en brist i filmen. Handlingen hade vunnit på att fördjupa deras berättelse, det kunde nog ha gjort att filmen fått högre betyg.

Gerwig har regisserat Barbie från ett manus hon har skrivit tillsammans med Oscar-nominerade Noah Baumbach (”Marriage Story”, ”The Squid and the Whale”), baserat på Barbie av Mattel.

En baksida till filmen är att den delvis tycks vara skapad med syfte att hjälpa ett storföretag inom leksaksindustrin att sälja ännu mer. Från SVTs hemsida:
Långt innan premiären har den gett upphov till både memes, rosa mat på snabbmatskedjor och flera Barbieinspirerade kläd- och sminkkollektioner.
Resultatet av en påkostad och genomtänkt pr-kampanj av leksaksföretaget Mattel.

Filmrecension: Marinette – filmen tar andan ur mig och träffar mitt i krysset

by

Marinette
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Virginie Verrier

En omvälvande sann berättelse om en av de största franska fotbollsspelarna, Marinette Pichon som var den första kvinnliga franska fotbollsspelaren som blev proffs i USA. En starkt berörande film som tar andan ur mig. Den känns ärligare än de flesta filmer som utspelas i idrottsvärlden. Helt enkelt en av de bästa filmerna från fotbollsvärlden på länge. Marinette träffar mitt i krysset och går rakt in i hjärtat.

Damfotbollen i Frankrike har inte alls samma stöd från det franska fotbollförbundet som herrfotbollen. Damfotbollens spelare i landslaget och i den högsta serien har amatörstatus och måste ha andra jobb än fotbollen för att försörja sig och träna och spela fotboll på sin fritid. Marinette kämpade för att förändra den konservativa franska inställningen till damfotboll.

Berättelsen om hennes liv som fotbollsspelare är en engagerande och berörande skildring. Vi får följa henne från barnsben. Marinette Pichon blev förälskad i fotbollen som liten. Hon hade tur att möta en tränare för ett pojklag som lät henne vara med och träna och som såg hennes kapacitet och hon hade en mamma som kämpade för hennes dröm trots svårt motstånd från en våldsam pappa. Marinettes pappa misshandlade mamman och var alkoholiserad.

Vi får se både lojalitet och solidaritet mellan spelare och konkurrens och mobbning. Skildringen känns trovärdig. Marinette hade en fantastisk talang som anfallare och tränade hårt och kämpade men hon hade också motgångar och dalar.

Som svenskar bjuds vi på  en extra krydda i filmen då vi får följa Marinettes tid i det amerikanska laget i Philadelphia där Pia Sundhage var en av hennes tränare.

Det här inte en vanlig idrottsfilm där vi får följa någon som har en svår barndom och lyckas bli stor stjärna – denna berättelse är mycket mer än så. Vi får en skildring av damfotbollens tillstånd både i Frankrike och i USA. Det är tydligt att damfotbollen har mycket mer stöd i USA där det finns många professionella damfotbollsspelare. Kanske beror det på att herrfotbollen i USA ännu inte är lika stor som den franska herrfotbollen? Det är också en film om fördomar mot kvinnliga fotbollsspelare och om att våga vara öppet homosexuell.

Marinette Pichon har gjort mer mål och blivit utvald fler gånger till Frankrikes landslag än någon annan damfollsspelare. Filmen bygger på hennes självbiografi Ne jamais rien lâcher (Släpp aldrig taget). Filmen sätter fingret på fördomar, på damfotbollens utmaningar och framför allt är det en berättelse om en beundransvärd kvinna som med sin stora kärlek till fotboll besegrade svåra utmaningar. Ett extra plus för den fina rolltolkningen av Garance Marillier i rollen som Marinette.

Marinette går rakt in i hjärtat och hennes kärlek till fotbollen smittar.

Bokrecension: Memoria av David Lagercrantz

by

Memoria
Författare David Lagercrantz
Serie Rekke och Vargas (del 2)
Utgivningsdatum 2023-06-28
Förlag Norstedts
Medarbetare Haage, Jonas (form)
ISBN 9789113102610

Att David Lagercrantz kan knyta ihop en deckarhistoria, det råder det ingen tvekan om. Memoria är den andra boken i serien om Rekke och Vargas. Del 1, Obscuritas fick fint beröm av den brittiska tidningen The Independent som skrev:
An investigation Holmes himself would have loved to solve.

Jag förmodar att det är Rekke, den äldre mannen av de två huvudkaraktärerna som jämförs med Sherlock Holmes. Nja. Kanske, kanske inte. Jag vet inte om jag håller med.

Också i denna andra bok är det spännande. Åtminstone mot slutet. Innan dess är det rätt segt emellanåt. Båda huvudpersonerna har stora problem: Rekke som missbrukar droger och har hemska minnen från sin barndom (minnen som för övrigt har med berättelsen stora skurk att göra) och Vargas, hans vän med rötter från förorten som har problem med sin kriminelle bror.

Jag har svårt att riktigt uppskatta böcker som så tydligt är skrivna för att både passa vår tids anda och skapat för att passa till att bli en tv-serie. Vi får korta inklipp från ett par olika karaktärer och deras händelser, precis så som många tv-serier är regisserade och ihopklippta. Huvudpersonerna är en medelålders stenrik man med rötter och uppväxt från överklassen och hans kumpan är en ung kvinnlig polis med rötter från förorten och invandrare. Det må vara väldigt PK, som det kallas (PK som politiskt korrekt), det är väl på sitt sätt bra men det känns konstruerat. Men det som för mig är ett stort minus är att ingen av karaktärerna känns trovärdig. Det är i och för sig inte helt ovanligt att karaktärerna i kriminalhistorier inte är särskilt realistiska eller möjliga att tro på. Det blir klichéartat och jag är rätt trött på att drogmissbrukare som Rekke skildras som så skickliga. Det dör människor i överdoser i Sverige dagligen. Det är många, många fler som dör av överdoser än i gängkriminaliteten – och gängkriminaliteten livnär sig till stor del just på droghandeln.

Det är positiva äratt dessa flera olika berättelser eller händelser som först skildras var för sig i korta scener mot slutet vävs ihop på ett skickligt sätt. Memoria är lättläst och därför en perfekt sommardeckare. Den går som följetong i Dagens nyheter i sommar så jag ska inte berätta hur det slutar för att spänningen är en av bokens plus och den ska jag inte ta ifrån läsare av denna recension.

Handlingen kopierat från bokförlagets hemsida:
Claire Lidman är död sedan fjorton år. Men Samuel, Claires man, vägrar att acceptera det. Så när han får syn på en kvinna i bakgrunden på ett semesterkort som ser ut precis som Claire, vänder han sig till Hans Rekke och Micaela Vargas. De är djupt skeptiska. Men Rekke upptäcker ändå några detaljer på fotot som tyder på att det verkligen är Claire. Är det möjligt? Eller tar de sig an fallet bara för att få möjlighet att jobba ihop igen?
Undersökningen leder dem bakåt i tiden och Rekke tvingas återvända till plågsamma minnen från det förflutna.

Samtidigt, kanske inte bara av en tillfällighet, träffar Rekkes dotter Julia en ny pojkvän som hon absolut vill hålla hemlig. Och Micaela blir fortsatt trakasserad och hotad av sin kriminella bror Lucas. Men det skrämmer henne inte. Först när hon inser vem Julias nya kärlek är, faller halva hennes värld samman, och Rekke förstår att han återigen måste stå öga mot öga med sin ungdoms stora fiende, Gabor Morovia.
Memoria för läsaren tillbaka till 1990-talets bankkris, och till oligarkernas strid med det gamla KGB. I den andra delen i David Lagercrantz Rekke/Vargas-serie avslöjas brutala brott och hur de påverkar enskilda livsöden. Och hur nystandet i dem berör professor Hans Rekke och polisassistent Micaela Vargas djupt personligt.

Om författaren:
David Lagercrantz inledde sin yrkesbana som kriminalreporter på Expressen och bevakade de största mordfallen i Sverige under 1980- och 1990-talen. Jag är Zlatan (2011) blev en läsar- och kritikersuccé, boken nominerades till Augustpriset och är en av de mest sålda böckerna någonsin i Sverige.
2015 axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millenniumserien. Det som inte dödar oss kom ut samma år till ett enormt internationellt medieintresse och toppade New York Times, USA Todays och Barnes & Nobles bestsellerlistor. Det som inte dödar oss tillsammans med de två ytterligare delarna i serien – Mannen som sökte sin skugga (2017) och Hon som måste dö (2019) har getts ut i ett femtiotal länder och blivit en av Sveriges största säljframgångar internationellt.

Filmrecension: Houria – en av de vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett

by

Houria
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Mounia Meddour

Stark film om kvinnors kamp för frihet i länder som Algeriet, som även om kvinnorna inte är lika strikt hållna som i Iran och Saudiarabien ändå inte har samma frihet som män. Filmen överraskar mig och går på djupet med skildringen utan att vara övertydlig.

När jag läste om filmen innan jag såg den hade jag helt fel förväntningar. Jag hade läst att den handlar om Houria, en ung kvinna i Algeriet som drömmer om att dansa i den algeriska baletten. Hon försörjer sig som städerska, och fyller på kassan genom vadslagning i underjordiska tävlingar i djurslagsmål. Hon sliter hårt på sitt jobb och hon går på danskurser och hon tränar mycket hemma i sitt enkla boende. Jag trodde vi skulle se en film liknande många andra med temat fattig underhuggare lyckas förverkliga sin dröm att bli världsberömd. Men det är långt ifrån vad denna vackra, starkt berörande och realistiska skildring i lugn takt berättar om.

Houria råker ut för en tidigare terrorist som blivit förlåten av staten och som i en mörk gränd skadar henne svårt. Bara att lära sig gå igen tar lång tid under rehabiliteringen. Hon får också svåra mentala skador och kommer med i en grupp kvinnor som alla blivit utsatta för mäns våld. Ofta är det män som varit terrorister och som staten förlåtit som angriper kvinnor.

Trots att Algeriet inte har samma sharia-lagar som teokratiska diktaturer som Iran och en del andra länder som styrs av muslimsk lag är kvinnor långt ifrån fria. De behöver inte bära slöja eller andra kläder som döljer deras hår och de kan delvis få utbilda sig. Men när Houria kan identifiera mannen som skadat henne lägger polisen ned utredningen då mannen har vänner inom poliskåren.

Berättelsen är hoppingivande samtidigt som det är svåra omständigheter kvinnorna möter. Men genom sin gemenskap, genom att ställa upp varandra och genom att dansa tillsammans kan de hitta glädje och kraft. Utan stora åthävor skildrar filmen stora kvinnor i vardagen.

Houria är en av vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett.

Filmrecension: Greatest Days – en film som vibrerar av livsbejakande glädje men också tar upp smärtan i livet

by

Greatest Days
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Coky Giedroyc
Manus Tim Firth

En sprudlande musikalfilm som bjuder på massor av musik och dans. En film som vibrerar av livsbejakande glädje. Jag har ofta svårt för när filmen är för glada och genom-positiva, men denna film överraskar trots att musiken till stor del bygger på feelgoodmusik av Take That berättar den också om smärtpunkter i livet. Den handlar om kärlek till musik och hur viktig musik kan vara för oss både under uppväxten och i livet som vuxna, men den handlar också om att växa upp och kunna förena sitt unga jag med sitt vuxna jag och om att livet alltid går framåt. Det fungerar aldrig att försöka gå tillbaka till det som är över och förbi. Den tid som gått, den har gått.

Filmen bygger på en scenmusikalen The Band, som hade West End-premiär 2018 och numera framförs under namnet Greatest Days. En lång rad av Take Thats största hitlåtar som Never Forget, Back For Good, Shine, Rule The World och Greatest Days är med i scenversionen liksom i filmen.

Musik är något högst personligt och när en film bygger på musik av ett band färgas vår upplevelse av filmen av vår inställning till just den musiken. Take That står inte för min favoritmusik, vilket jag tror något sätter ned betyget. För den som älskar Take Thats musik är filmen ett måste att se, tror jag. En film med musik av The Cure hade troligen fått ännu högre betyg av mig. Kanske. För en film med musik av The Cure skulle knappast ha denna berättelse.

Huvudpersonen Rachel är i fyrtioårsåldern och arbetar på sjukhus med sjuka barn och i privatlivet lever hon med sin sambo och sin hund sedan många år tillbaka. Men hon vägrar att gifta sig fast hon älskar sin sambo. Varför hon vägrar att gifta sig får vi reda på i filmen så småningom.

När Rachel var femton år dyrkade hon ett pojkband. Tillsammans med sina fyra bästa väninnor bildade hon ett tjejgäng som tillsammans älskade den musiken. Pojkbandet och dess musik följde hennes dygnet runt och var en del i hur hon och hennes väninnor såg på livet. Musiken var ett stöd när livet var svårt, som när Rachels föräldrar bråkade och bråkade och till slut skilde sig. Det är väldigt fint gestaltat hur viktig musiken var. Jag tror vi alla som varit femton år och älskat något band eller musiker kan känna igen oss.

Som livet ofta är tappar tjejerna kontakt med varandra och lever olika liv. Tjugofem år senare ska pojkbandet återförenas och till sin stora förvåning vinner Rachel det fina priset att få ta med sig några vänner och resa till bandets återföreningskonsert i Aten. Hon väljer att bjuda med sina väninnor från tjejgänget. Det blir en tjejträff på planet, hotellet och i Aten som väcker många minnen till liv och både roligt och sorgligt kommer fram. Det blir gemenskap och skratt men också bråk och gräl. När de försöker återuppliva de personer de var som femtonåringar slutar det mer eller mindre med katastrof.

Det är en stark film med massor musik, massor bra sång och duktiga dansare och med en engagerande berättelse om att vara fyrtio år och hitta sig själv. På ett fint sätt visar den att möta livets smärta gör att vi också kan hitta glädjen.

Lite bakgrundsfakta om musiken och Take That:
Take That sätter sin prägel på filmen som medproducenter och genom att dyka upp i en cameoroll. De slog igenom på 1990-talet med storsäljande album som Take That and Party och Everything Changes, upplöstes 1996 och återförenades tio år senare. Idag består Take That av tre av originalmedlemmarna: Howard Donald, Gary Barlow och Mark Owen.

I rollerna, tjejgänget som tonåringar samt som vuxna:
Rachel: Lara McDonnell och Aisling Bea
Debbie: Jessie Mae Alonzo
Claire: Carragon Guest och Jayde Adams
Zoe: Nandi Hudson och Amaka Okafor
Heather: Eliza Dobson och Alice Lowe

I rollerna, pojkbandet The Band: Aaron Bryan, Dalvin Sol, Joshua Jung, Mark Samaras och Mervin Noronha