Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Jordens sång – för privat

by

Jordens sång
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Margreth Olin

Enastående, vackra naturvyer, speciellt från fjordarna i Norge. Dessa kopplas då samman med regissörens åldrade föräldrar, både över 80 år. Det är här som dokumentären går över gränsen och bryter mot den klassiska regeln för allt skapande: Gärna personligt, men inte privat.

Regissörens föräldrar är uppväxte långt upp i fjordlandskapet sedan många generationer tillbaka. Hennes pappas bror är gift med hennes mammas syster. Så det är en enslig bygd med djupt rotad befolkning. Det skulle kunna vara intressant men nu blir det mest fokus på naturen och hennes föräldrar. Gulligt, fint, vackert – men för privat för att riktigt angå mig.

Hennes pappa uppmanar henne att för att förstå honom och vad som påverkat honom: ”Följ mina fotspår”. Och det gör hon bokstavligen under ett år. Vi får följa denna gamla man vandra i landskapet på vintern, på våren, på sommaren och på hösten. Det är fina bilder och vi får se ett och annat vilt djur och vi får se deras hund springa fri och lycklig och högt över alltihop svävar en rovfågel.

Temat för dokumentären är åldrandet och vårt ansvar för naturen, nu viktigare än någonsin. Liksom människor åldras och förändras med tiden så förändras allt. I buddhism till exempel är det en grundtanke: tillvarons obeständighet. Panta Rei. Panta Rei, (Allting flyter) är ett 2.500 år gammalt uttryck från den grekiska filosofen Herakleitos. Till och med berg, som kan verka fasta och beständiga och se så hårda ut är utsatta för tidens obevekliga gång. Visst kan det vara ett tema för en film – men den här dokumentären upplever jag mer som något privat, som passar för familj och släkt. Gulligt, sött, vackert, absolut men någonstans tappas det allmängiltiga bort. I personliga filmer eller böcker kan det som är personligt beröra oss och också tala till oss alla. Här tycker jag inte det lyckas. Jag blir mest uttråkad. Och det till och med fast det underliggande temat: att vara snälla och rädda om varandra och vara rädda om naturen, är viktigt och tänkvärt.

Filmrecension: Hypermoon – poetiskt, ärligt, filosofiskt och tankeväckande

by

Hypermoon
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Mia Engberg

Poetiskt, ärligt, filosofiskt och tankeväckande om livet och om döden. Med Hypermoon avslutar Mia Engberg sin Belleville-trilogi. Hypermoon har redan hunnit få pris, den vann nyligen International Feature Dox Award på DokuFest i Kosovo. Hypermoon är en dokumentär som väver samman flera kvinnors liv med ett bildspråk där olika tidsplan och verkligheter vävs in i varandra. Bilderna talar både till känslor och tankar, både till vårt undermedvetna och vårt medvetna. Suggestivt och existentiellt. Om att vandra i dödsskuggan och samtidigt är filmen så livsbejakande, så full av liv och livsglädje.

Mia Engberg hade helt andra planer för sin tredje film i trilogin men så blev hon svårt sjuk i bröstcancer och genomgick en tuff behandling med både operation, cellgifter och strålning. Under tiden filmen spelades in förlorade hon en av sina bästa vänner, som dog i cancer.

Att få en livshotande sjukdomsdiagnos sätter mycket på sin spets. Vi får följa Mia Engberg genom sjukdomen och behandlingen, men inte med närgångna bilder på sjukhusmiljön utan med poetiska bilder och tankar. En underbar scen är när vi får se träden som växer utanför fönstret där hon är inlagd på Södersjukhuset. Träden som hon upplever talar till varandra. Träden som är så höga att de når upp till femte våningen.

Samtidigt som vi får följa hennes sjukdom och behandling berättar hon om Valentina Tereshkova som den 16 juni 1963 skickades ut i rymden i tre dagar. Tereshhova var Sovjetunionens första kvinnliga kosmonaut. Bilder från rymden samverkar med filmklipp från Mia Engbergs hem med bland annat hennes tonårsson som tränar på att jonglera. Till detta vävs också in Mia Engbergs samtal med hennes franska ungdomskärlek Vincent. Parallellt vävs det in flera berättelser om andra kvinnor från olika tider. Om åldrande, om döden, om livets skörhet.

Mia Engberg berättar om sin plan för Hypermoon innan hon själv blev sjuk:
– Från början trodde jag att Hypermoon skulle handla om Vincents död eftersom han var kriminell och levde ett våldsamt liv. Men så blev jag sjuk och den tredje filmen i trilogin blev något annat än jag hade tänkt.

Livet går aldrig att förutsäga. Det är uppenbart. Mia Engberg kämpar för att överleva och klara den tuffa behandlingen medan Vincent som kommit ut från fängelset nu bestämt sig för att leva ett lugnare liv på landet. Vincent lämnar det kriminella bakom sig. En av filmens paradoxer.

På ett sätt är filmen närgången och vi får följa Mia Engbergs personliga livsresa men samtidigt blir det personliga något som angår oss alla, var och en. Alla måste vi någon gång möta frågorna om liv och död, om åldrande och minnen, om livshotande sjukdomar, antingen drabbas vi själva eller någon som står oss nära. Det personliga blir något som talar till oss alla, var och en. Starkt, skickligt, enastående, öppet och ärligt och ett fantastiskt bildspråk.

Om Mia Engberg:
Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.

Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.

Filmrecension: Kyssen

by

Kyssen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Bille August
Skådespelare Esben Smed, Clara Rosager, Lars Mikkelsen, David Dencik

En välgjord film om kärlek med stora hinder. En annorlunda kärleksfilm som överraskar och inget är förutsägbart. Den danske regissören Bille August som 1988 vann Oscar för bästa utländska film, för Pelle Erövraren, har gjort stor succé i Danmark med denna film. En berättelse om hur fördomar bygger murar kring människor och hindrar medkänsla, samhörighet, lojalitet och kärlek. När regler och ära går före det mänskliga.

Handlingen utspelas vid tiden för första världskriget utbrott. Huvudpersonen är en ung man, Anton, vars far övergav familjen när han var liten och därför har vuxit upp med fattiga omständigheter med sin mamma och med en skam som klistrats på både honom, hans mamma och övriga släkten. Släktens heder är nedsolkat på grund av att hans pappa övergav sin familj.

Anton har nu fått chansen att återupprätta familjens heder då han fått en plats på en officersutbildning inom kavalleriet. Han är plikttrogen, snabbtänkt och är omtyckt av sina kurskamrater trots att han inte är lika välbärgad och rik som de övriga.

En dag när han är ute på träning med sin trupp möter han en äldre herre som fastnat i leran med sin bil. Anton ser till att hjälpa mannen att få loss bilden. Mannen är baron på ett närliggande slott och tackar för hjälpen genom att bjuda in Anton till slottet. Det är bal och baronen har en mycket vacker dotter, Edith. Anton bjuder upp henne men till sin förskräckelse upptäcker han att hon är skadad och inte kan röra benen. Efter en olycka som barn har hon blivit lam. Men den pinsamma situationen vänds till en djup vänskap då han blir inbjudan på te hos Edith och hennes kusin, som hjälper till på slottet.

Filmen är oerhört välgjord med många känslofyllda foton och talande miljöer från kavalleriet och tiden vid första världskrigets utbrott. Någon annat hade jag inte väntat mig när Bille August är regissör.

Det är en berättelse om hur svårt det är att våga bryta strukturer och förväntningar och krav från konservativa ideal. Om fördomar som förtrycker, om den lilla människan som är tyngd av krav och regler. Om hur svårt det kan vara att våga bryta mot omgivningens förutfattade meningar. Kanske sitter dessa blockeringar mest inom den enskilde individen?

Anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror bland annat på att det finns delar av berättelsen som jag har lite svårt att se som realistiska. Edith är trots allt arvtagerska till en titel och stor förmögenhet. Jag har lite svårt att tro på att inte flera unga lycksökare skulle stå i kö för att få gifta sig.

Filmen bygger på en romanen Hjärtats oro av österrikaren Stefan Zweig. Hans litterära skatt har resulterat i över etthundra filmatiseringar för film och tv, bland annat ”Mary Queen of Scots”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Schack”.

Filmrecension: Joyland – en unik film om kamp för rätten att vara individ i ett patriarkat

by

Joyland
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Saim Sadiq

När kultur, oavsett om det är film eller litteratur eller teater eller bild, är som starkast är när de för in oss i en värld, eller samhälle, eller in i människors känslor och tankar – till miljöer och situationer som vi antingen kan känna igen oss i eller någon plats eller situation som vi aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer till. När kulturen gör båda delarna: både får oss att känna igen saker i våra liv och samtidigt får vi uppleva andras liv och tankar – då är det nog kulturens främsta gåva till oss människor. Det gör denna unika film från Pakistan som har fått tjugo internationella priser och blev shortlisted till Oscars i kategorin Bästa internationella film.

Vi får följa familjen Rana i Pakistan. En äldre far, två vuxna söner och deras fruar, som bor tillsammans. De är muslimer men till skillnad från i Iran kan kvinnorna gå utan att vara täckta av någon form av slöja. Kvinnorna har också viss frihet, men det är fortfarande männen som styr och då framför allt den gamle mannen. Som tvåa i att ha rätten att bestämma kommer den äldste sonen. Den äldste sonen och hans fru får sitt tredje barn i början av filmen. Det är ytterligare an flicka, vilket för med sig viss besvikelse, även om de inte visar det tydligt.

Yngste sonen Haider har varit utan jobb i flera år och hjälper därför till hemma med allt tillsammans med sin brors fru. Haiders fru har ett jobb som hon trivs mycket med. Då får plötsligt Haider ett jobb och livet förändras för familjen på flera sätt. Haiders fru tvingas att sluta jobba för att hjälpa till hemma. Det är mycket som ska skötas om: den gamla pappan och barnen. Det är ett samhälle där det inte tycks finnas dagis och de äldre bor hemma med familjerna. Haiders fru mår inte bra av att inte få jobba. Hon har dock ingen talan. Den gamla mannen bestämmer som en patriark.

Haiders jobb vänder upp och ner på mycket, framför för honom själv. Jobbet han fått är som dansare på en burlesk teater med erotisk dans. Han är bakgrundsdansare åt Bibi, en trans-kvinna som är showens fixstjärna. Haider blir upp över öronen förälskade i Bibi och hen låter honom komma nära. De inleder en nära relation. Allt detta måste ske i hemlighet. Ingen granne till familjen får ens ana var Haider jobbar. Att han dessutom har en förhållande med en transperson samtidigt som han är gift får inte på något sätt komma fram.

Det är en mörk film där mycket ger mig en klaustrofobisk känsla, de är alla så fastbundna vid alla traditioner. Allt är reglerat, där är så många murar och regler för hur de ska leva och det är viktigt att inte ge grannar något att skvallra om. Det handlar om familjens heder.

Filmdistributören skriver.
Joyland är en varm kärleksfilm från långfilmsdebuterande regissören Saim Sadiq. På grund av sitt tema har den skapat viss kontrovers i hemlandet. Men publiken har tagit Joyland till sina hjärtan både i Pakistan på de många festivaler där den visats.

Jag skriver inte riktigt under på att det är en varm kärleksfilm. Haider är en fascinerande ung man som ger så mycket kärlek till alla och som tycks vara varm med barnen och helt utan prestige. Men Bibi är ingen enkel person att vara tillsammans med och det är svårt att beskriva hen som varm eller kärleksfull, snarare rätt utnyttjande.

Där där ingen större utveckling av karaktärerna under berättelsen, men så är livet ibland. Det gör inte filmen sämre. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är två skäl:
där är konstiga hopp i handlingen av och till som när en person sticker till flygplatsen och det verkar som att personen tänker fly, men plötsligt i nästa scen är den personen åter i familjens hägn. Det andra skälet är att många scener är inspelade i näst-intill mörker, det kan vara svårt att se vad som sker ibland.

Men det är en unik film som för oss in i en miljö där traditioner möter nya livsstilar och berättelsen känns äkta och går inte att se oberörd. Det går inte att se filmen utan att fälla någon tår. Det är en film som gör oss uppmärksammade på osynliga regler i våra liv och en resa in i en helt annan miljö än vår egen. En stark och djupt berörande film om kamp för rätten att vara individuell i ett begränsande patriarkat. En kamp som kan ta tid och bara är möjlig att genomföra med små steg i taget.

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

by

Foto: Sören Vilks

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.


I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.