Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Hammarskjöld – Persbrandt är filmens stora behållning

by

Foto: Niklas Maupoix

Hammarskjöld
Betyg 3
Regi Per Fly
Manus Per Fly och Ulf Ryberg
Svensk biopremiär 25 december 2023
I rollerna Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Richard Brake, Sara Soulié, Thure Lindhardt, Hakeem Kae-Kazim

Hammarskjöld är en av stora svenska biopremiärerna i jul och den har fått sju Guldbagge-nomineringar, bland annat är Mikael Persbrandt nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll för rollen som Dag Hammarskjöld. Den nomineringen är Persbrandt värd. För min del röstar jag för att han ska vinna den kategorin. Persbrandt är filmens största behållning.

Handlingen utspelas under ett par intensiva månader 1961. Svensken Dag Hammarskjöld har då ett år kvar på sin post som FN:s generalsekreterare. Världen levde under hotet från atomvapen med Kalla kriget. Sovjetunionen och USA stod allt som oftast på var sin sida i världens olika konflikter. I Afrika pågick avkoloniseringen. Flera länder blev självständiga men inte alltid under lugna former. I Kongo har regionen Katanga utropat sig som en självständig stat med stöd av framför allt Belgien och belgiska företagare som vill ha fortsatt tillgång till regionens rikedomar. Hammarskjöld är stridbar och kräver att Katangas utropade president avgår och låter Katanga åter ingå i Kongo. Hammarskjöld tar på sig uppdraget att mäkla fred och få enighet i Kongo, vilket inte ses med blida ögon varken av Belgien, USA eller Sovjetunionen. Dessa länder och flera andra har egna intressen av Kongo och Katanga.

Exakt hur handlingen följer verkligheten vet jag inte. FN gick in med fredsbevarande styrkor i Katanga på order av Hammarskjöld, men dessa FN-styrkor var samtidigt beredda att med våld köra ut Katangas legosoldater och föra dess president till förhandlingsbordet.

Filmen sätter igång många funderingar. Jag blir förvånad över att en generalsekreterare i FN var så drivande och var beredd att använda soldater för att tvinga fram enighet. Att han kunde vara kritisk mot stora nationer (framför allt USA, Sovjetunionen och Storbritannien) som då styrde världen. Han till och med uttalade att diplomatin inte fungerade längre i Kongo-konflikten. Det är uppenbart att han fick starka fiender som var redo att gå över lik. Och att flygplanet han åkte i över Nordrhodesia för att mäkla fred störtade berodde på en attack, det är nog mycket troligt.

Hammarskjöld beskrivs som en stark kämpe för avkolonialiseringen och för de afrikanska ländernas frihet och som en stark kämpe för demokrati, rättvisa och mot rasism. Det går inte att låta bli att dra paralleller till vår tid där FN istället vikt sig totalt för skurkstater som är diktaturer. FN:s människorättsråd (UNHRC) uttalade sig i juli emot människors rätt att kritisera religion. Detta skedde  under påtryckningar från länder där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Att flera av dessa länder öppet förtrycker kvinnor, det tiger FN om. Så det känns dubbelt sorgligt att en sådan stridbar ledare för FN troligen blev dödad. Det är som att FN därefter blev allt svagare och bugar alltmer åt diktatorer. Denna film sätter onekligen igång många tankar.

Persbrandt gör rollen enastående och filmen har en lång rad duktiga skådespelare varav flera duktiga svenska skådespelare Mattias Nordkvist och Sven Ahlström och danske Thure Lindhardt som bland annat känns igen från Bron. Filmen lockar säkert en stor publik, speciellt många som är över 60 år och som minns denna tid eller har nära anknytning till Kongokrisen. Mer än 6.000 svenskar deltog i FN:s styrkor där.

En svaghet är att det är för många frågor som faller till marken utan svar. Vi ser attacker på människor i afrikanska byar, men vem och varför kan vi bara spekulera om. Som porträtt av en människa är Hammarskjöld fascinerande och mycket bra men handlingen utöver det är både rörig och ganska seg.

Dag Hammarskjöld var inte gift och han höll sitt privatliv mycket hemligt. Han bodde i en lägenhet med sin butler och en apa, för övrigt en jättesöt apa i filmen. Regissören och manusförfattaren har då bestämt att han måste ha varit homosexuell och ger honom till och med en påhittad kärlekshistoria. Suck. Det är ännu ett sådant där exempel på den stora okunskapen om att det finns många människor som är asexuella. Det är samma fördom som speglas i filmen Hilma om Hilma af Klint där hon skildras som homosexuell eftersom hon aldrig gifte sig. Det asexuella spektrat är brett och det finns många som ingår där som kan ha djupa relationer men helst utan sex. Det är ibland att göra det lite lätt för sig att alltid dra slutsatsen att den som inte är gift med någon av motsatta könet alltid är homosexuell. Å andra sidan är det klart att eftersom det inte rådde något öppenhet kring homosexualitet på den tiden och det också var förbjudet i många länder finns det förstås en möjlighet att Dag Hammarskjöld dolde det.

Egentligen skulle jag vilja vet mer om Dag Hammarskjölds uppväxt, vem han var och hur han hamnade som generalsekreterare i FN. Vad påverkade honom att bli så starkt övertygad?

Spännande fakta om honom i wikipedia får mig att vilja veta mer:
Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat, adelsman och författare.

Hammarskjöld är främst känd för att han från 1953 fram till sin död verkade som FN:s generalsekreterare och som sådan avled på sin post när det flygplan han färdades i störtade i djungeln i Nordrhodesia i september 1961. Även om teorier att planet skulle ha skjutits ned genast uppstod, fastslog tidiga utredningar att kraschen varit en olycka. Senare försök att klargöra svenskens öde har dock fått fram uppgifter som pekar mot att olyckan egentligen var ett mord.
Hammarskjöld efterträdde 1954 sin far som ledamot av Svenska Akademien (på stol 17) och blev därmed den första akademiledamot som efterträdde sin förälder.
Hammarskjöld tilldelades postumt Nobels fredspris år 1961.

Filmen sätter igång tankar och funderingar och har många duktiga skådespelare, men den kunde gärna fått skildra lite mer bakgrund. Emellanåt är den lite seg.

Filmrecension: Det sista stoppet – en hyllning till långsamheten

by

Det sista stoppet
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 december 2023
Regi Gillies MacKinnon
I rollerna Timothy Spall, Phyllis Logan, Natalie Mitson

En hyllning till åldrandet, en hyllning till landsbygden i Skottland och England och en hyllning till minnen. En film som visar att det finns något vackert i åldrandets förfall. En filosofisk film om livet och döden, en film utan några stora åthävor om en resa som går i sakta mak. Det är en film så långt från action-filmen man kan komma. Även om mycket är förutsägbart från början händer det ändå en hel del oväntat.

Filmen handlar om Tom Harper, en gammal man som jag gissar är någonstans mellan 85-95 år. Han ger sig av från John o’Groats i nordligaste Skottland till Land’s End i sydvästligaste England. Han reser med lokalbussar och håller en liten, sliten brun resväska i handen medan han staplar fram. Det är väldigt tydligt att han är både gammal, sliten och sjuk. I tillbakablickar ser vi hans minnen. Nu är han på väg från norra Skottland till yttersta havet i sydvästra England. Som ung man gjorde han resan åt andra hållet tillsammans med Mary, sin älskade, då det flyttade till en stuga i Skottland.

Vi får korta tillbakablickar från hans liv, då och då ser han sin älskade Mary på de platser de besökt tillsammans. Han har gjort en noggrann reseplanering där han inte bara ska resa exakt samma väg som han och Mary gjorde utan han har också planerat ta in på samma övernattningsställen och äta på samma matserveringar som de gjorde då, femtio-sextio år tidigare. Livet går förstås inte att planera i detalj och inte ens en sådan här resa går att ha total kontroll över. Det händer oväntade saker och Tom möter olika människor, oftast positiva händelser men också en och annan elak person. Som livet är.

En del händelser under resan gång blir inspelade av människor som ser vad som händer och postar på sociala medier. Efter hand blir Toms resa en nyhet och många följer hans färd.

Timothy Spall som spelar Tom har hyllats i brittiska medier för sin rollprestation. Han är enastående och trovärdig, som en finurlig liten envis gammal man. Det är bra spelat då Timoythy Spall inte är fullt lika gammal som rollkaraktären. Spall är född 1957 och spelar en man som är 20-25 år äldre och han gör det utan att det ser överdrivet ut.

Det är en vacker film som är en slags hyllning till långsamheten. En av filmens stor behållningar är fotot med de vackra vyerna över naturen och bilder från över människor vardag i stad och landsbygd. Det känns som om jag själv sitter med på bussen ibland, så nära och äkta känns flera av scener.

Filmrecension: Beck: Inferno – har helt tappat det som är Beck

by

Beck: Inferno
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 8 december 2023
Regi Pontus Klänge

Det som präglade Beck, böckerna och de första filmerna, är samhällskritiken, dess aktualitet. Det har denna film nummer 49 i serien om Beck helt tappat. Vi får följa en berättelse som är förutsägbar och berättats i många versioner i andra filmer redan och som inte alls säger något om det svenska samhället idag. ”Beck – Inferno”, liksom allt Beck-filmerna bygger på författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck.

Det är tre saker som gör att denna Beck-film fallerar. Att den saknar skärpa i samhällskritiken är det första. Det andra är att Beck, spelad av Peter Haber, reduceras till en bifigur medan polismannen Josef Eriksson (som spelas av Martin Wallström) tar över huvudrollen och han är rätt ointressant. Martin Beck har en intressant personlighet men när han nu är helt borta ur fokus är det på gränsen till falsk marknadsföring att kalla det en Beck-film. Martin Wallström var en av två skådespelare (den andre var väl norrmannen Kristofer Hivju som är jättebra som vilde i Game of Thrones men inte riktigt hittat en plats i Beckfilmerna)som jag tror togs in för att axla den roll av svart får, Gunvald Larsson, som Mikael Persbrandt spelade. Men Josef Eriksson är inte på långa vägar i nivå med Gunvald Larsson. Nej tack, säger jag. Martin Wallström är bra i andra filmer men här är hans karaktär inte intressant nog att dra en hel film. Dessutom när berättelsen delvis handlar om en lögn som Josef tillsammans med avdelningschefen Alexandra ”Alex” Beijer (spelas av Jennie Silfverhjelm) utreds för.

Det tredje skälet är att hela historien misslyckas med att bli spännande eller engagerande. Det är inget nytt som berättas om korrumperade polischefer och stenrika företagare som är kriminella. Det största problemet är att detta i dagens Sverige helt förlorat realism. Knarkhandeln i Sverige styrs av gängkriminella som använder många unga från förorter. Att de gängkriminella i Sverige skjuter ihjäl varandra och ibland också mördar människor som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt borde inte någon ha missat och att det är dessa gäng som styr knarkhandeln borde inte vara någon hemlighet.

Om man inte är berörd av samhällets problem idag, om man bor i områden där man är skyddad, ja så förstår man inte vad som är en äkta Beck-berättelse. Visst går det att göra filmer om fantasiberättelser, om saker som inte alls är realistiska och inte säger något om samhällsproblemen, men då går det genuina med Beck-filmer och berättelser förlorat.

OBS: Det kommer ett reklamklipp från något annat först i denna trailer. Det är trots allt en trailer från det kommersiella företaget TV4 Play, som ju vill tjäna pengar på reklam överallt.

Filmrecension: Bamse och världens minsta äventyr – Rolf Lassgård som Bamse är lysande

by

Bamse och världens minsta äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2023
Regi Christian Ryltenius

Märkligt nog är en film om Sveriges mest älskade björn en film som tål en riktigt djup analys. Inte för att det förekommer något oceansikt djup, utan för att den så väl demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett älskat koncept. Då Bamse skulle bli biofilm med ’’debuten’’ 2015 fanns en spänning och laddning. Oavsett hur gammal, förbittrad eller cynisk någon må vara är björnen med blå toppluva en nationalklenod som är en närmast cementerad del av svensk kultur som är svår att värja sig ifrån. Med tanke på att generation efter generation exponerats för fenomenet, antingen genom böckerna eller de – närmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som berättare, fanns det förväntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden må ha varit imponerande på ett rent tekniskt plan, med följsam animation och vackra färger, men trots gott handlag var det uppenbart att något hade skett.

Att snegla på våra vänner i väst och låta sig inspireras och, i vissa fall, stjäla diverse inslag är inte fel utan snarare oundvikligt. Men när det skall implementeras i en institution – som Bamse måste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls är särskilt mottagliga – eller ens lämpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framförallt fanns det något forcerat, närmast krystat över hela framförandet, alltifrån regin till röstskådespelarna. Detta har fortsatt plåga de tre uppföljarna och någon behaglig eller tillfredställande form har aldrig hittats.

Precis samma åkommor dras Bamse Och Världens Minsta Äventyr med. Återigen är det en film som saknar autenticitet och som bär på ett falskt leende. Där de bästa barnfilmer känns som rena njutningar, där alla iblandade njuter av miljön och materialet, känns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranställda på Gröna Lund som tvingats på en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad löjliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, känns som AI-skapelser.

Dock finns det också inslag då regissören Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det gäller framförallt ett par av röstskådespelarna som hittar helt rätt, Rolf Lassgård i rollen som Bamse är fortfarande helt lysande, detsamma kan också sägas om Johan Rabaeus som Krösus Sork. Men den största komiska explosionen sker då före detta statsminister mm Carl Bildt träder in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillfället lyckas Ryltenius version av Bamse äntligen kännas modern men samtidigt genuin. Då blir filmen äntligen unik, bekväm med sig själv och sitt budskap.

Slutspurten bjuder också på lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsställer alla åldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande långt ifrån fulländat, något denna björn har förmågan att vara.

Bästa julklapparna – enligt Kulturbloggen

by

Sällskapsspel är utsett till årets julklapp. Det är både ett bra val men också ett sämre val.
Att spela tillsammans, att samlas och göra något sådant tillsammans, ger gemenskap. Absolut. Som Svensk Handel skriver: Årets Julklapp är en gåva som förenar och skapar samhörighet för svenska folket. Årets julklapp 2023 är sällskapsspelet.

Men dyra sällskapsspel är ganska dyra. I alla fall för alla de som inte tillhör Riksbankschefens samhällsgrupp. Varje gång riksbankschefen höjt räntan har det drabbat alla låg- och medelinkomsttagare som fått det allt svårare att få ekonomin att gå ihop medan räntor höjs och matpriser stiger. Egentligen är det huvudlöst att höja räntan som vapen mot inflation. Det som händer när allt blir dyrare är att den stora massan måste hålla igen, köpa mindre, spendera mindre vilket drabbar småföretagare. De riktigt stora elefanterna, som riksbankschefen, bankchefer och deras gelikar, kan fortsätta sina trygga liv. Om matpriser och restaurangbesök går upp i pris spelar ingen roll för dem. Det tar de igen lätt genom att kunna köpa hus billigare. Riksbankschefens strategi är helt klart lämpligt för en egen debattartikel där vi granskar vad den ställt till med. Det kommer. Och det har med kultur att göra också. Men det tar vi i en egen krönika.

Ämnet för dagen är vad Kulturbloggen rekommenderar som julklapp eller nyårsgåva.

Sällskapsspel kan vara kul och trevligt. Utan tvekan. Men alla har inte en gemenskap under jul de kan spela spelen med. Alla har inte så många att fira jul med.

Att fira jul på alternativa samlingar är ett bra alternativ för den som inte vill sitta ensam. Många kyrkor arrangerar julfirande. Tyvärr ofta med hundförbud. Den som är ensam och har hund kan inte alltid komma på deras julfiranden.

Jag har därför ett eget förslag till vad Kulturbloggen anser vara Årets bästa julklapp. Och då kan det lika gärna vara en julklapp åt sig själv som till någon annan.

Kulturbloggen rekommenderar är KULTUR-upplevelser. Ge dig själv eller några andra KULTUR.
Kultur – berättelser där vi får komma in i människors innersta. Vi får se saker ur olika perspektiv, får uppleva platser vi aldrig varit på och kanske aldrig kommer till. Vi får känna med olika karaktärer och deras. Film, teater, böcker, musik, konst – det är nödvändigt för människans mående, för både hjärta och hjärna.
Det går att köpa biljetter till olika arrangemang men också presentkort. Presentkort till film, till teater, till bokhandel med mera. Och hur mycket det får kosta kan helt anpassas efter den egna ekonomin.

Genom att ge bort KULTUR-upplevelser stöder vi både varandra och alla som jobbar med KULTUR.

Nu betyder inte det att jag gör tummen ner för sällskapsspel. För min del väntar nog någon omgång av spelet Ticket to Ride. Sällskapsspel är en form av kultur också.