Gästskribenter

Legendstatus bygger man under många års hårt arbete, med respekt för hantverket, publiken och sig själv. På torsdagskvällen stod årets mest legendariska band, alla kategorier, på den största scenen på Sweden Rock Festival, men på fredagskvällen ökades insatserna flera snäpp.
På ”rocken” i år så finns det ett band som går utanpå alla de andra när det kommer till att ha såväl legendstatus som bibehållen kvalitet i alla moment. Järnjungfrun från de brittiska öarna.

Iförd ett par synnerligen märkliga glasögon äntrar en uppspelt Bruce Dickinson scenen, som härförare för den brigad av ljud som så typiskt kännetecknar bandet som basisten och låtskrivaren Steve Harris formade redan 1975. Det finns låtar man hör direkt vilket band som är upphovet och det finns sångare som har så personlig röst att det inte går att ta miste på vem som sjunger. Dickinson är en sådan och Iron Maidens låtar är väldigt igenkännbara när man hör dem. Inledande ”Caugt somewhere in time” är exakt en sådan låt. Kanske är de knepiga brillorna typiska för en tidsresenär förresten?

Bandet bjuder på en uppfriskande fräsch låtlista där ganska många av de annars alltid hörda låtarna saknas. Det är modigt att göra festivalspelningar med den infallsvinkeln. En stor andel av festivalbesökarna är inte där i första hand för att höra låtar uppgrävda ur gömmorna, utan de vill höra låtarna de festade till när de var unga. Att då inte få höra ”Run to the hills” eller ”Number of the beast” kanske blir en besvikelse. Huvudfokus för låtlistan på årets spelning handlar om två plattor. ”Somewhere in time” från 1986 och senaste plattan ”Senjutsu” från 2021.

Det är kanske dags att gå hem och lyssna på andra plattor än de där som välte pojkrum på åttiotalet, dags att inse att Iron Maiden ännu i vår tid producerar ny bra musik och att andra album än de mest sålda, är minst lika bra.

Men även nostalgikerna torde vara hyggligt nöjda. Inte minst med att vi fick höra låten ”Iron Maiden” som inledde karriären 1980 (för övrigt året då jag för första gången såg Iron Maiden live, som förband till Kiss i Scandinavium Göteborg). Dessutom lirade de faktiskt ”The Trooper” så är helt lottlösa på klassiska pojkrumsvältare blev inte festivalpubliken.

Några reflektioner jag gjorde var att det inte kändes lika trångt som det gjorde senast Maiden var på Sweden Rock. Eller ja, framme runt scenen och nära inpå var det oerhört mycket folk, men förra gången var det smäckat med folk långt upp på fältet och där kändes det mer glest igår kväll. Kanske hade årets setlist trots allt avskräckt en del festivalbesökare, som hellre stannade på campingen och lyssnade på ”Run to the hills” på repeat? Man gör förstås exakt som man vill.

Vi var några som stod och pratade innan konserten med Deep Purple. Jag kunde berätta om den där gången på åttiotalet när jag såg Deep Purple efter återföreningen av klassiska Mark II och skivan Perfect Strangers. Håren på armarna reste sig när jag tänkte tillbaka på känslan då Highway Star mullrade ut över Johanneshovs isstadion i Stockholm 1985. 38 år och 10 minuter senare reser sig armhåren igen och de får sällskap av nackhåren. Legendarerna står på scenen och Highway Star rullar ut över 20000 förväntansfulla festivalbesökare.

Ian Gillan har nu hunnit bli 77 år och med självklarhet är inte rösten vad den en gång var. Kanske skulle det till och med vara lämpligt att välja låtar lite hårdare utifrån vad han klarar av att sjunga. Men efter inledande låtarna, hittar han röstläget och levererar oerhört mycket mer och bättre än många andra sångare på den här festen. Allra bäst är han i ”When a blind man cries” men det är givet att klassiska Deep Purple inte kan spela bara långsamma bluesballader, även om det röstmässigt hade passat Gillan bäst.

Att trummisen Ian Paice också blivit äldre är däremot inte lika enkelt att se. Jädrar i min lilla låda vad han kan trumma. Han är för övrigt den ende absoluta konstanten i det här bandet. Han har varit med i alla sättningar sedan starten 1967 medan bandet i övrigt och i perioder, bytt medlemmar ganska frekvent. Även basisten Roger Glover håller stilen och levererar makalöst basspel. Det är en fröjd och en njutning att lyssna på de här kompetenta musikerna.

Nye gitarristen Simon McBride (som efterträdde Steve Morse som varit gruppens gitarrist sedan 1994, men som lämnat bandet för att spendera tid med sin cancersjuka hustru) gör ett gediget jobb som strängbändare i det här klassiska bandet. Solona sitter som de ska och han tar verkligen sin plats och uppdrag på allvar.

Sedan legenden Jon Lord avled har nästan lika legendariska Don Airey tagit över spakarna vid klaviaturen, och det gör han med den äran. Han är en fantastisk keyboardist och hans solon är magnifika och visst är det magiskt när tonerna från Mr Crowley spelas på en Deep Purple konsert.

Finns det inget negativt att säga om den här konserten då? Jag går inte på festival för att gnälla men okej. Solon är inte min grej, trots mina hyllningar ovan. Jag tycker det är skittråkigt med trumsolon, gitarrsolon, keyboardsolon och (sannerligen) bassolon. Jag gillar att höra låtar. Gärna låtar jag hyfsat känner igen. Solonumren är trista transportsträckor till nästa låt och för min del fick de gärna vara helt bannlysta på konserter generellt och på festivaler specifikt. Solon får gärna vävas in i låtarna istället. Korta gnistrande episka små solon som visar på hantverksskickligheten. Men det där med att någon står och vevar i ändlösa minuter, känns som något från ett annat århundrade.

En annan synpunkt jag har handlar om låtvalet. Här har vi visserligen ett band som funnits i snart 60 år och som producerat klassiska låtar som byggt en hel genre. Men att bara spela två låtar från karriären efter 1994 tycker jag känns lite bortkastat. Jag förstår dock att det är svårt att lyfta ut någon av de övriga låtarna.

Summasummarum så står en konsert med Deep Purple ut i mängden. En mullrande matta av tung musik ligger över hela området i fyra dagar, och så svävar legenderna in och visar varför de betraktas som en central del av ursprunget till varför det alls är en festival i Sölvesborg 2023.

Myrath från Tunisien fullständigt lade Norje Boke för sina fötter 2019. Genom en fantastisk spelning på områdets minsta scen fick väldigt många av oss upp ögonen för det här bandet. Deras progressiva metal föll mig rätt på läppen och deras scenshow var något utöver det vanliga. När sedan Behemoth fick problem och blev tvungna att ställa in sin medverkan, vaskade festivalledningen fram Myrath som ersättare på stora Rock Stage. Om man kan snacka om att ett band fick sitt stora genombrott så var det nog där på Rock Stage 2019.

I år är Myrath tillbaka och de äntrar Sweden Stage vid pass halv nio på kvällen. Det står klart redan under de inledande låtarna, att det är ett band som faktiskt hör hemma på någon av de två stora scenerna. Med en scenshow som hämtad ur ”Tusen och en natt”, med prinsessor och eldkonstnärer fångar de omedelbart publiken. Att sångaren Zaher Zorgat lärt sig en hel del svenska är förstås extra publikfriande. Sällan har man sett en publikdomptör vara så glad, så lycklig över att möta sin publik. Gensvaret från publiken låter inte heller vänta på sig. Det måste vara gott och väl 15000 människor som ställt sig i sluttningen upp från Sweden Stage den här torsdagskvällen och ingen är besviken.

Många gånger när man sitter och tittar på vilka band som kommer till festivalen, så är det de stora tunga huvudakterna man betraktar främst. Men det är i periferin de stora nyheterna står att finna. Att Myrath är en sådan stor nyhet, är kanske ingen nyhet längre. Men nästa gång det här bandet kommer till Sweden Rock så måste det vara för en kvällsföreställning på någon av de två stora scenerna. Kanske är det lite tidigt i karriären att vara headline. Men som avslutare på Rock Stage i mörker vill jag snart se dem, det förtjänar såväl bandet som publiken.

I morgon kväll spelar Iron Maiden inför uppskattningsvis 40000 åskådare framför den största scenen. Basisten och grundaren av Maiden, Steve Harris mjukade upp basgångarna med en spelning med sitt andra band British Lion. Bandet bildades som en kontrast till de stora arenorna som Iron Maiden spelar på. Sweden Stage är perfekt som den där lite mer intima scenen, en eftermiddagsspelning är ytterligare en skön balans mot de stora headlinedrakarnas mångtusenhövdade kvällspublik. Det såg verkligen ut som om Steve Harris och de andra i bandet hade jäkligt roligt under sin timme i solskenet.

Harris är en av de bästa basisterna i hårdrocksvängen och det märks att hans fokus på rytmsektionen är avgörande även för ett band som British Lion. Med en sångare som kanske inte är lika dominant som Bruce Dickinson, blir också musiken i sig mer bärande än vad jag kanske tycker att Iron Maiden mäktar med. Jag ser fram emot Iron Maiden (femte gången) imorrn kväll men jag ser nog hellre om British Lion snart igen, och allra helst på en liten klubb någonstans.