Gästskribenter

Klockan 13 på dagen inleder en på förhand ganska otippad akt på Sweden Rocks största scen, och de har verkligen lyckats få upp alla rockers ur sömnen. Fältet är späckat, massor med folk. En hel del barn förstås, men främst helt vanliga hårdrockade med skinnkläder, nitar och lustiga frisyrer; och alla sjunger vi med i Maja min piraja, Svampen och Banankontakt av tredje graden. Dessutom plockar bandet poänger på att erbjuda oss en ny låt som är rätt långt ifrån metalgenren nämligen en houselåt, eller en mouselåt som de valt att kalla den. Framfört av mousebandet och en dis-ko.

Foto: Maria Laakso Åman.

Jo, det är lite göteborsk humor över ordvitsarna och skämten men i solen framför festivalscenen har hela publiken hjärtligt roligt. På presskonferensen berättade Janne Schaffer om en hårdrockare han träffat på stan. Killen var tvehågsen till att EBB skulle spela på Sweden Rock, eftersom hustrun och barnen plötsligt ville åka med. Många metalheads i medelåldern ser nog den här festivalen lite som sin årliga lekstuga ifrån familjen. Men minst lika många åker hit med sina familjer. Det är ett bra sätt att inviga barnen i festivallivet, musiken och känslan. När festivalledningen dessutom erbjuder en äkta familjeakt som Electric banana band finns det något som passar alla.

Sweden Rock Festival
Festivalscenen kl 13 6/6-2014
Electric Banana Band.
Betyg: 3

Lite i skymundan spelar ett av den hårda rockens legendariska band på årets Sweden Rock Festival i Norje, Blekinge. Men på det stora fältet framför den tredje största scenen samlas gott och väl tio tusen fans som visar sin kärlek till ett av de verkliga stora. Och Uriah Heep gör ingen besviken. Visst låter det lite skruttigt om sångrösten hos sångaren Bernie Shaw men det tar sig väldigt väl under det en och halv timme långa setet. Spelglädjen går inte att ta fel på och med en publik som sjunger med i alla sångerna blir bandet allt lyckligare.  Lyckligast av alla är nog gitarristen Mick Box som strålar som en sol medan han spelar läckra solon och sjunger fin stämsång. Inte långt efter i lyckoligan kommer trummisen Russel Gilbrock som med jämna mellanrum ställer sig upp och bankar frenetiskt på sina stackars trumskinn. Musikaliskt är det inte många som slår dessa herrar på fingrarna. Att Uriah Heep har influerat hela den hårda progressiva rockscenen är det ingen tvekan om, och trots det slipper vi i publiken helt att höra långdragna, tråkiga solon. De visar sitt kunnande i sina låtar istället.

Foto: Maria Laakso-Åman

Med två nyskrivna låtar från den kommande skivan Outsider, visar de också att de kan skriva ny musik som håller. Men självklart är det i klassikerna det lyfter mest. July morning, Lady in black, Gypsy, Stealin’ och Look at yourself framkallar sådan allsång att det märks på bandet hur väl de uppskattar mottagandet. När speltiden var ute ville inte publiken sluta sjunga och till sist gick bandet upp för ett extranummer och det var nog faktiskt ett oplanerat nummer för det tog en rejäl stund innan de kom fram till vad de skulle spela. Med scenen full av folk som bjudits upp ur publiken tonade Uriah Heep ut i festivalnatten med låten Free Me från 1977.

En annan gamling som tog vid på festivalscenen en kvart senare, var verkligen mer gammal än äldst. Alice Cooper är allt för beroende av sitt tingeltangel, medan Uriah Heep kan förlita sig tryggt på gott hantverk och en musikskatt som är närmast ovärderlig. Ska man klaga på något så är det att de spelade på fel scen. De visar ikväll att de med råge skulle kunna vara headline på den största scenen.

Sweden Rock Festival
Uriah Heep 5/6-2014
Sweden stage
Betyg: 4

E lite dåli på att blogga … kanske pga mycket att göra … stressigt liv.

Oavsett, jag har varit i sthlm och gjort intervju med tv4 nyheter med min vän Ralf Nygård
sen tilbaks till gbg repat Pugh-låtar och spelat med honom på bokmässan.
Det va jävligt kul.

Nu till Fbg och vara med min dotter.
Köp Situation Stockholm, intervju me mej.
Kramar
Robert Dahlqvist

Tidigare blogginlägg:

Här kan du läsa bloggpost nummer två av Robert Dahlqvist
Robert Dahlqvist från Hellacopters och Dundertåget bloggar inför och om release av sitt soloalbum

Fått trevliga recensioner.

Blir jag skitglad över, alla dessa artister som säger att dom inte bryr sig om recensioner, dom ljuger… jag har sett folk sparka i väggar skrikigt och gormat över dåliga recensioner.

Det finns dock en dålig recension som jag gillar, det va en Hellacopters-singel vi släppte i England, Nme skrev först å främst hur jävla dåliga vi e men avslutade med ”Lemmy might like this, but then again he’s deaf”

Det va så defenitivt på nåt sätt.

Hörs snart, har ryggskott, måste vila.

Tjing tjong

Bloggat av Robert Dahlqvist

Jens Robert Dahlqvist, även känd som ”Strängen” är känd för att han spelade gitarr i rockbandet The Hellacopters mellan 1999 och 2008 och som medlem i Dundertåget.

Här kan du läsa Roberts tidigare blogginlägg:
ROBERT DAHLQVIST FRÅN HELLACOPTERS OCH DUNDERTÅGET BLOGGAR INFÖR OCH OM RELEASE AV SITT SOLOALBUM