Maktbalans
Av och med:
Nemanja Stojanovic,
Jesper Söderblom,
Cicely Irvine
Ljud: Cicely Irvine
Maktbalans hade premiär 25 april 2014 i parkeringshuset på Högskolan för Scen och Musik, Göteborg.
Gästspel 9-11 april 2015 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg
Föreställning som recenseras: 9 april 2015
Vi leds in personligen till anvisade pallar under ackompanjemang av högläsning med ideliga omtagningar. Texten vi hör cirkulerar kring våldsutövning, legal och icke-legal. Två skäggprydda testesteronstinna män i sina bästa år i likadana kläder och kängor, leder in publiken, ingjuter i dem en känsla av osäkerhet och förväntan. Vi sitter i ring runt den lilla scenen, vilket gör att dramatiken pågår mestadels ovanför ögonhöjd. Enda rekvisitan ett rep utlagt i en rektangel. Innanför repet agerar de omnämnda männen, går i clinch med varandra som om de befann sig i en boxningsring. De spelar upp ett halvdussin konflikfyllda scener med fruktansvärd frenesi. Man intar i varje scen totalt motsatta perspektiv, en lyckad pedagogik som får min tankeverksamhet att gå på högvarv. Utanför ringen kommenterar de skeendet och klandrar sin motpart. Detta kommenterande riktar respektive kombatant till sin publikhalva på ett forcerat sätt, med ordkaskader stundom omöjliga att uppfatta. Samtidigt inramas uppsättningen av suggestivt soundtrack av ljudkonstnären Cicely Irvine. Efter uppskattningsvis fyrtiofem minuters urladdning med inlagd konstpaus är det över.
Skådespelarna är mycket meriterade trots att de är i färd med att avsluta sin utbildning på Högskolan för Scen och Musik. Maktbalans föddes som ett resultat av 2-års studenternas ”egenprojekt”. Nemanja Stojanovic såg jag i rollen som Sigmund Freud i Annas garderob härförleden. Vad han och lika potente radarpartnern Jesper Söderblom gör är att de utför en verbal knockout. Pjäsen är som framgått påtagligt fysisk till sin natur. Men bara en gång illustrerar man på ett rasande skickligt sätt våldets karaktär i form av smärta och förnedring. Vem har då skrivit? Manus står de medverkande för. Sedan urpremiären i fjol har de uppdaterat innehållet, därför ingår så väl förra månadens krogmord på Vårväderstorget som dagsaktuell polisspotting på restaurang Folk. De två första tablåerna skildrar två brödrapar, varav den ene är polis med muskler och befogenheter som antagligen överskrids. Den andre underordnade brodern är på ett självklart övertygad, vare sig han är islamist på Landvetter flygplats eller befinner sig i Ukraina som frihetskämpe.
Flera gånger ryser jag av vad jag ser. Det är ruggigt starkt och trovärdigt. Den snärtiga enaktaren golvar mig, även om frustrationen över uteblivna lösningar lurar i vassen. På något sätt, svårt säga hur, undviker de drivna skådespelarna att gå i fällan. Trots minst sagt intensivt utspel blir inte gesterna och replikerna överdrivna. Var mycket länge sedan teater i detta format gick så rätt in hos mig. Till saken hör att jag vanligtvis är mest förtjust i dramatik, vars betoning ligger i att gestalta snarare än återberätta. Nemanjas och Jespers pjäs är kanske undantaget som bekräftar regeln. Cicely Irvines insats är naturligtvis värd att notera. Hennes ljudmässiga bidrag av obehag, vemod och till och med välmående; tillför en extra dimension till deras produktion. Summasummarum en omskakande upplevelse från imponerande scenkonstnärer. Gästspelet belönas helt berättigat med överväldigande applåder.
Foto: Lars Dyrendom