Blind
Betyg 4
Svensk biopremiär den 13 mars
Regissören Eskil Vogt har tidigare skrivit manus åt kollegan Joakim Trier i exempelvis Oslo, 31 augusti (2011) och Repris (2006). I Blind debuterar den norske manusförfattaren och regissören Eskil Vogt som långfilmsregissör. Filmen har lovprisats på filmfestivaler under det gångna året och lovsången är välförtjänt.
Ingrid, en kvinna mitt i livet, blir plötsligt obotligt blind på grund av en ögonsjukdom. Hon flyttar med sin man till en ny lägenhet, högt upp och utan insyn där hon sedan stannar kvar. Isolerad i den stora, ljusa lägenheten försöker hon förlika sig med sitt nya epitet och sin nya roll.
I närgångna bilder får vi som publik uppleva hennes vardag och de kamper den består av. Sortera tvätt, laga mat, göra en kopp te utan hjälp av sina ögon. Den ångest och de farhågor hon har skildras subtilt genom den berättelse hon i lägenhetens ensamhet skriver på sin dator. Ingrids berättelse blir till filmen vi får se och de fiktiva karaktärerna blir hennes alter egon som får genomlida de förnedringar Ingrid föreställer sig väntar ute i verkligheten. Det är komiskt och tragiskt på samma gång. Rollkaraktärerna förvånas när de får nya direktiv av sin allvetande berättare, en dotter blir plötsligt en son, ett cafébesök är plötsligt en bussfärd när hon ändrar i sitt manus. Ibland stakar sig rollfigurerna och väntar på nya repliker från Ingrids tangentbord i en tankepaus eller så somnar de mitt i ett skeende eftersom författaren gjort det.
I arbetet med Blind grävde sig Vogt djupt in i karaktären Ingrid som både är huvudroll och omnipotent berättare. Ursprungskaraktären i novellen Forestillningen, som filmmanuset bygger på, kändes för tunn och Vogt började arbeta för att komma bort från den klichéfyllda bilden av den blinda kvinnan. I filmvärlden skildras den blinda kvinnan mestadels som ett offer och med ett skådespeleri som gränsar till lyteskomik. Den handikappade kvinnan måste också axla en dubbel helgonbild; kvinna OCH handikappad – den ultimata, kyska godheten, madonnan personifierad. På filmsajten IMDb har Blind fått sökord som ”pornography”, ”fetish sex” och ”female nudity” och dessa element är närvarande i filmen men det är på Ingrids villkor och i hennes berättelse. Inuti är hon fortfarande samma kvinna som innan blindheten men utåt har hon fått en ny roll som hon i sina fantasibilder både värjer sig mot och föraktar. Vogt lyckas visa problematiken och smärtan i att bli berövad en del av sin förmåga och attraktionskraft genom Ingrids galghumoristiska och tragiska fantasiscenarier.
Ingrids filmade narrativ blandas skickligt upp med det verkliga liv hon lever men även med de skeenden hon bara tänker sig. Efter ett tag skrivs verklighetens personer in i dramat men Vogt skriver oss aldrig på näsan utan vi får själva lägga vårt filmpussel – vad är verklighet och vad är fantasi? Små ledtrådar läggs ut här och var och det är snyggt, smart och mycket vackert gjort. Bilder ändras eller återanvänds senare som symboler. Det drömlika blir tydligare ju längre in i Ingrids mardrömsscenario vi kommer och detta speglas även i kostym, miljöer och ljussättning. Det är dock i klippningen som det stora arbetet ligger, tempot i den följer berättelsen och lyckas foga ihop alla parallellvärldar i snygga övergångar till en fantastisk och mångbottnad helhet.
Blind är inte en film om en blind kvinna utan om en människa med ett problem. Vogt har skapat en helgjuten karaktär och krängt av den blinda kvinnan alla klichéer. Slutbilden och slutorden är magnifika. Naken på golvet framför sin man tar den blinda kvinnan tillbaka kontrollen från sin voyeur och sätter själv agendan för hur hon ska betraktas, både av honom och av oss.
Text: Mia Ternström
Vältaligt och uttömmande utan att avslöja handlingen. Tack för det! Alltför många recensioner kan inte undlåta att referera för mycket av handlingen och därigenom spoliera nyfikenheten och lusten att se filmen. Bra där!