Hunger handlar om Bobby Sands som hungerstrejkade till döds i ett fängelse i Nordirland 1981. Han arrangerade strejken och flera fångar hängde med och dog också av hunger. Filmen hade svensk premiär i början av april.
Det är tråkigt när filmer kommer till Sverige så långt efter deras internationella premiärer. Den var omtalad när den kom, men när den nu kommer till Sverige är dessa diskussioner över.
Jag såg filmen tillsammans med en ungdom som var under 20. Det som var tydligt var att filmen inte tydligt visade varför Storbritannien och dess hövding Margareth Thatcher vägrade acceptera att IRA-fångarna var krigsfångar. Bara i förbigående får vi höra tv-tal av Thatcher där hon säger att de dödar och utför kriminella dåd och därför inte ska ha statusen av krigsfångar utan som kriminella.
IRA-fångarna inte bara hungerstrejkade, de vägrade till exempel att ha på sig fångkläder. De ville ha status som krigsfångar och ha rätt att bära civila kläder. Fångarna smetade också ut sin egen avföring på väggarna i rummen där de hölls fängslade och de slängde ut sitt piss på golvet.
Filmen är extremt äcklig. Bajs, kiss och liggsår och råa dödsskjutningar av poliser. Regissören Steve McQueen ryggar inte för att skildra något. Om man gillar filmen beror helt på hur man ställer sig till avskalade filmer, hårdkokta och ganska grymma.
En scen var väldigt speciell: en katolsk präst från samma by som Bobby Sands är på besök. Prästen och Bobby sitter mitt emot varandra i ett rum, kameran rör sig knappt och de för ett långt samtal om det är en bra idé att gå ut i hungerstrejk eller inte. En stark scen – fast mer teater är film.
DN skrev: Steve McQueens ”Hunger” är märkligt opolitisk trots sitt ämne.
Och det lite det jag saknar. Filmen sätts inte riktigt in i sitt sammanhang och den som inte kan bakgrunden tycker nog lätt att IRA-fångarna var oskyldiga. Men alla tycker inte som jag:
Frågan om huruvida kroppen – det mest personliga vi har – är politik, blir en del i kraftmätningen mellan fångarna och Margaret Thatcher (vars röst hörs vid två avgörande tillfällen i filmen). Den brittiska premiärministern menar att deras sätt att protestera är ociviliserat och alltså inte kan vara politik. Hon kallar dem för terrorister. Fångarna menar att eftersom ingen lyssnar till deras ord så är detta den enda formen av protest de har – och den är därmed politisk.
Fler recensioner:
Film.nu, Aftonbladet, Sydsvenskan och tv4 Nyhetsmorgon.
Andra bloggar om: film, Irland, politik, hunger, recension, Steve McQueen
Tycker den här filmen verkar mycket intressant men har tyvärr inte sett den än. Synd om den inte förklarar den komplexa bakgrunden ordentligt..
Mvh Linus Polbring
Till Linus: Jag hoppas inte jag avskräckte från att se den.
Det kan ju vara en fördel att den inte är för dokumentär eller redovisande också.
Fast den är ruggig i vissa delar.
Jag har diskuterat den med andra som sett den och den föder ju diskussioner.