Titel: Gruppen kartlägger den svenska teatern
Manus/Regi: Gruppen (förutom vissa specialskrivna texter)
Scenografi: Isabelle Bella Oldenqvist och Rasmus Persson
Kompositör/Låttextskrivare: Emil Roijer
Premiär 3 juni 2014
I fjol såg jag ”Men det skulle ni aldrig våga” som var Gruppens hejdlösa uppgörelse och skoningslösa drift med manssamhället.Nya uppsättningen svingar vidare i samma stil, fast nu är måltavlan den rådande tradition där den vite viktige mannen tillåts dominera. Under hundra minuter, i ett mestadels furiöst tempo, dissikeras teaterkonstens ofräscha konventioner. Ett antal klassiker från Shakespeare till Tjechov får klä skott för de skevheter som trion hittat i sin så kallade utredning.
Några scener känns igen direkt när de väldigt avsiktligt framställs övertydligt, vilket framkallar mycket skratt hos premiärpubliken. Andra svener, liksom massvis av förklarande teoretiska texter, finns förtecknade i programbladet. När de målnedvetna unga kvinnorna kommer fram till ”avrundningen”, har de symboliskt dragit ner byxorna på alla pösmunkar. De lyckas definitivt med sitt uppsåt att ifrågasätta genom att totalt köra över mäktiga män genom teaterhistorien. Publiken bombarderas med ifrågasättanden av strukturer av en totalsynkad ensemble, vars kännetecken är humor, vrede och energi. Allt är pedagogiskt upplagt i ett didaktiskt tonläge. Till sin hjälp har de sina silvergrå kroppsstrumpor, blå hättor på huvudet, en låda rekvisita, förmågan att växla om till värmländska och norska, en minst sagt påhittig koreografi, upprepningar av budskap, en lång källförteckning och belysande låtar som framförs på ett begåvat sätt. Den jättebanala schlager på temat tvåsamhet (skulle kunna vara från Carolas repertoar) , är den sång som gör störst succé. Till saken hör att en speakerröst introducerar oss inför alla praktiska förutsättningar, medan skådespelarna rullar runt strechandes på golvet. Tanken är att hela publiken ska följa skeendet med utlånad ljudförstärkning/syntolkning, ett experiment som i längden mest känns onödigt.
Vad som underlättar för mottagaren av denna torped om bristande jämställdhet, därtill en stegvis redogörelse för klassikers pjäskonstruktion; är att nästan allt i manus finns att läsa på två svarta väggar. Och när Gruppen blir för mycket av uppspeedad plakatteater, räddar de sig således genom att brista ut i några lustfyllda pedagogiska sånger. Hade Gruppens medlemmar inte varit så närmast osannolikt skickliga på att agera och driva teser, hade mottagaren – vare sig hen är motståndare eller bejakare av budskapet – tröttnat på att hänga med i deras uppskruvade undervisande föreställningar.
Eftersom vi aldrig får chansen att träda in i illusionens värld, på grund av att man återger repliker i gycklandets form, blir det ändå en aning enformigt emellanåt. Men Nina, Bianca och Elin är otroligt duktiga på att memorera enorma textmassor, på att uppträda som en enhet och på att uttrycka sig med röster och kroppar. Jag påstår att de ytterligare utvecklat sin egensinniga estetik och ständigt hittar nya stereotyper att angripa. De är ett oemotståndligt bevis på avvikande beteende gentemot den norm som funnits på tiljorna i våra teaterhus. På ett oerhört övertygande sätt kramar skådespelarna ihop några myter om den kvinnliga naturen för att kasta dessa myter på historiens sophög. Bortser man från undantagen i världsdramatiken – Fröken Julie med sin tragik och Ett dockhem som båda finns med i kartläggningen – är Gruppen med rätta upprörd över hur passiva och skyddslösa kvinnor framställts, därmed blir de förminskade och i värsta fall förnekade. Vill allra sist understryka att denna frigrupp tillhör det mest bitska, roligaste och meningsfulla som kan upplevas inom nyskapande svensk teater.
Text: Mats Hallberg
Medverkande: Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist
Relaterat: Recension i Teatermagasinet
Samtidigt som rasismen motarbetas så tillåts feministers könsrasism mot män.