Alla heter Allan
Regi och medverkande Ola Hedén och Ulf Dohlsten
Scenografi Eric Langert
Gästspel 4-15 mars 2014 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg
Denna komedi, som är på turné i Västsverige, är specialskriven för Ulf Dohlsten och Ola Hedén. De regisserar sig själva utifrån ett manus av Bengt Järnblad, vars dramatikerdebut skedde först 2009. Ulf har lång erfarenhet av att spela fars på privatteatrar och har ingått i ledningen för Backa Teater. Jag har sett honom i Blodsbröder och berörts av hans roll i långlivade Hem till byn. Ola är en generation yngre. Honom har jag sett i Aprilhäxan, Breaking the wawes samt Skapelseberättelsen (en monolog av hans far). Att pjäsen är specialskriven märks. Här får duon måla med olika uttryck för förvåning och desperation med breda penseldrag. Båda trivs med att reagera på de oväntade situationer som uppstår ur missförstånd.
I öppningsscenen träffar publiken en pensionär iförd grå kofta som hasar runt med sina tofflor, pratandes högt till sina grönskande klenoder medan han lyssnar på en italiensk schlager. Än mer riktar han sina repliker till den sedan länge avlidna och djupt saknade hustrun Siri. Med henne reste han i folkparkerna och uppträdde som världens starkaste man. Medan denne ensling med lätt töntvarning väntar på att fastighetsskötaren ska fixa ”flottören som hängt sig”, bevittnar han genom fönstret ett rån med skottlossning. Omgående tränger sig en jagad främling in i lägenheten vars dörr är olåst. De tre personer som omnämnts heter samtliga Allan, ett namn de delar med ytterligare några det refereras till.
Intrigen kretsar kring hur Allan pensionären och Allan brottslingen försöker förstå varandra. Under dessa minst sagt egendomliga omständigheter redovisar de brottstycken ur sina ganska ömkliga liv. Ola Hedéns inkräktare är i konstant underläge, trots att han, ”den vandrande sjukjournalen”, gör några halvhjärtade ansatser att skrämmas. På gränsen till att bryta ihop är det bara recitation av Dan Andersson som hjälper.
Enaktaren har på Folkteatern bonusmaterial som presenteras på ny scen efter paus. På herrtoaletten hör jag någon säga till sin kompis: -undrar hur de ska snurra till det nu? Man har skapat en karaktär till, flyttat handlingen till en institution, styrkeförhållanden skiftar, Dohlsten har iklätt sig ny skepnad och på ett dråpligt vis bollas repliker som åskådliggör vad vi kallar Det sociala arvet. Skulle inte vilja påstå att Alla som heter Allan är lika intelligent humor som den Kent Andersson var mästare på.
Ibland blir det lite torftigt, absurt och fyrkantigt. Dock är grundhållningen gemensam. Blir vi inte sedda och uppskattade är vi oförmögna att se till andra och deras behov. Budskapet bottnar i ett resonemang om ensamhet och övergivenhet, om status och att höra till. Ömhudade ”världens starkaste man” är i en fin scen osäker på om han får möta Siri i himmelriket, eftersom han fuskade till sig sitt epitet.
Vore tjänstefel att förbise skådespelarduon Dohlsten & Hedén. Trots att de har olika ingångar, hamnar de på samma föredömliga nivå. Tajmingen är på topp! De får lov att fröjdas åt textens olika lager och ger sig hän med allehanda kroppsspråk.
Dohlstens varumärke har varit gestalter som är bortkomna och godmodiga. Hedéns ageraande är inte lika subtilt, just därför kompletterar de varandra alldeles förträffligt. Dohlsten har förresten en längre replik, ett utbrott mot den självupptagne rånaren, som på egen hand var värd stormande applåder. När Alla heter Allan fungerar som bäst bjuds vi på underfundig tänkvärd slapstick.
Text: Mats Hallberg