Blåvingar
av Gertrud Larsson
Premiär den 15 februari 2014, Folkteatern Göteborg, Röda Scenen
Folkteaterns enda egna produktion på stora scen under vårsäsongen exponerar kvinnor på 50+ uteslutande hänvisade till varandra. Dramatikern Gertrud Larsson, känd för Göteborgspubliken genom lyckosamma ”Den flygande handläggaren”, har valt att fortsätta samarbetet med regissören Natalie Ringler. Scenografer brukar också tillmätas avsevärd betydelse. Som sådan tjänstgör här mycket rutinerade Lisa Hjertén.
Blåvingar är en slags sit-com – med efterhand hotfull underström – skapad av kvinnor om kvinnor och uttalat för kvinnor i alla åldrar. Larssons krutdurk till pjäs ska alltså inte få något fäste hos mig, inget ska finnas att känna igen sig i. Vad jag däremot inte kan undgå att känna igen är bra skådespeleri, vilket publiken får tillgång till.
Drömmen om att bjuda på smörgåstårta med mycket majonnäs och en felsjungen refräng som hängt med från tiden i scoutrörelsen. Så börjar respektive slutar en historia om vänskap utsatt för ohanterliga påfrestningar. Vi möter en bräcklig prylgalen karriärist som helst befinner sig på Facebook, en långtidsarbetslös cyniker med mytomana drag vars målsättning är att njuta av sina laster samt en irriterande men ombytlig hönsmamma utan förmåga att vara lyhörd. De är sannerligen en omaka trio, vilket innebär att deras årligen genomförda hajk inte precis verkar helt trovärdig. Man ska ändå förstå att fram tills nu har de accepterat varandras sällskap, sina olikheter och sina erfarenheter. Den överbeskyddande hönsmamman har förmodligen varit organisatören av årliga utflykten.
Jag anade att det skulle gå hett till, inte minst för att jag trodde dramatikern skulle illustrera tesen, om att mitt motsatta kön föredrar att vara med en bästis. Tesen att tre kvinnor inte kan samsas längre stunder bekräftas här på ett övertydligt sätt. Vore elakt gentemot alla som tänkt sig ett besök i Gertrud Larssons värld, att avslöja den fatala relation som driver historien mot en överladdad kulmen. Vi vet något som inte Elisabeth Göranssons karaktär Anita vet. Tekniken att på så vis hålla spänningen vid liv framodlades av skräckmästaren Hitchcock. Förmodligen har Blåvinge-perioden präglat dem genom att alstra ett uppdämt tryck. Var för sig eller tillsammans tar de sig friheter, fantiserar om vara totalt ohämmade med svarta ståtliga män i Gambia.( I sammanhanget refereras det till Svart resa av Kerstin Thorvall, en bok som finns i min ägo.) Jo, jag gillar texten trots kattrakande övertoner och ganska tillyxade repliker. Visserligen saknas möjligheten till identifikation för undertecknad men jag skrattar ändå gott åt överdrifterna.
Dock, gnagde stundtals en tanke i mig. Skådespelarna bär pjäsen mer än den farsartade intrigen. En enaktare utan scenbyten med all rekvisita framburen av pjäsens tre vandrerskor; ställer långtgående krav på skådespelarna. Som förväntat är Folkteaterns veteraner fantastiska på att behålla greppet om åskådarna. Ulla Svedin pendlar mellan kaxig och skör på ett ytterst begåvat sätt. Elisabeth Göranssons rolltolkning av en jobbig kärlekstörstande typ är utomordentlig. Från positionen som sarkasmernas drottning levererar Lena Birgitta Nilsson den ena giftpilen efter den andra, ibland riktar hon udden mot sig själv. T
vivlar på att någon i teater-Sverige kan utmana henne inom detta område. Damerna behärskar till fullo konsten att vara en supersensibel ensemble. Vad som inte sägs i ord sägs med kroppen. De icke-verbala replikerna – reaktionerna på manövrar från någon motpart – är de formidabla på att foga in med rätt intensitet. Hela livets spännvidd demonstreras i deras ansiktuttryck, alltifrån lyckorus och normalitet till den andra vågskålens bottenlösa förtvivlan och bitterhet. Som framgått tippar vågskålen över eftersom Blåvingar har underrubriken ”I skogen kan ingen höra dig”.
Brittiska kultserien Helt hysteriskt handlar om två shoppinggalna väninnor vars trendkänslighet gör dem allt för ängsliga för att våga leva. Besserwissern Anita, kontrollfreaken Ellen och den bitska Monika har inte blivit framgångsrika på alla plan. Men de har vågat anta utmaningen i att leva och de fick mig att fnissa flera gånger, trots att igenkänningsfaktor saknades. Vad pjäsen gör för feminismen är oklart, för ortodoxa kanske den rent av är kontraproduktiv. Jag rekommenderar er som vill se en triss i anmärkningsvärda aktriser som tar ovanligt mycket plats; att gå och se Blåvingar.
Text: Mats Hallberg
Bilden överst: Foto: Ludde Falk/Nicolas Krizan
Övriga foton: Foto: Peter Lloyd
