Räls
Regi: Erik Ståhlberg
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljus, video och projektioner: Ludde Falk
Komposition/Ljudbild: Dan Andersson
Mask: Linda Bill
Koreografi: Peter Svenzon
Folkteatern, Göteborg
Nypremiär 7 september 2013
Nypremiären av Elisabeth Åsbrinks debutpjäs ger oss en lektion i mänsklig grymhet och i överlevnadsstrategier. Från en av huvudrollerna heter det: ”Att lidandet förädlar är Jesus pappas idé, den har inte hjälpt någon”.
Räls bygger delvis på autentiskt material, dels en stor samling brev till en österrikisk pojke från föräldrarna och dels ett bevarat protokoll från ett avgörande nazistmöte alldeles efter Kristallnatten. Åsbrink har om jag är rätt underrättad, publicerat dessa källor i sin Augustprisbelönade bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”.
Hennes drama kretsar kring två människor som återvänder samtidigt till den nedlagda tågstation, varifrån de som barn räddades till Sverige. När Emil och Alice gör entré har de redan hunnit träffas, oklart hur. Ständigt störda och iakttagna av tre körmedlemmar, iförda blåbleka rockar, utforskar de varandra. De är ömsinta och anklagande, sköra och omaka, nyfikna och uppfyllda av saknad. Trots schismer, introspektion och klasskonflikter blir beroendet ömsesidigt. De omfamnar varandra som tvillingsjälar på begäran av Emil.
Parallellt med deras smärtsamma bökande i minnen agerar körmedlemmarna historieskrivare, vilket främst innebär att framföra inlägg av nazistledare från ovan nämnda möte. För dessa ofattbart rationella herrar är målet att ”föra juden ut ur den tyska ekonomin, därefter ut ur samhället”. Denna totala ondskans ideologi som kallas ariesering hade Holocaust (brännoffer) som slutpunkt. Att laborera med sådana ingredienser i sin debut är vanskligt. Lite stillastående och diffust blir det emellanåt, men ofta uppstår en sinnrik förening av det konkreta med de avgrundsdjupa abstraktionerna.
Jämfört med urpremiären har smärre justeringar av slutscenerna gjorts, eller så är mitt minne suddigt. Uppsättningen känns nu mer tajt och slipad. Tåg och arkiv projiceras i bakgrunden, lågmäld musik förekommer, enda dekor är i princip två långa bänkar plus en stol. Att ett avskalat kammarspel fängslar i nittio minuter beror i hög grad på de medverkande. Dag Malmberg gör den lite bufflige Emil klädd i slips och kostym, en roll han bottnar i med ackuratess. I ärlighetens namn är han inte helt trovärdig som bildad. Hans far var sportjournalist och själv klassar han ju sig som dräng. Sara Wikströms karaktär är psykoterapeuten Alice som replikerar på sin motparts beteende, också genom att avslöja mycket ur sitt såriga förflutna. Båda agerar med den pondus och det tvekan som ligger i deras tacksamma rollgestaltningar.
Klassperspektivet blir mer uppenbart för mig denna gång. Det är lätt att följa dem i deras ångest och deras sätt att dela bördorna. Två körmedlemmar, rutinerade Elisabeth Göransson och praktikanten Carl-Markus Wickström, är nya sedan förra spelperioden. De briljerar. Grädden på moset är ändå frilansande Victoria Folkesson som tar chansen att visa upp sitt breda register. Greppet att anlägga en gycklande hållning genom att göra narr av nazistledarna är vågat. Ämnet borde inte inbjuda till befriande skratt, ändå är flera av Folkessons karaktärer – ibland på lustig dialekt – mycke troliga att skåda med sina förorättade miner. Hon är helt enkelt lysande. Jag tror att regissör Erik Ståhlberg haft ett styvt jobb att få manus att funka på scen. Han har tillsammans med ensemblen skapat en helghuten uppsättning.
Text: Mats Hallberg
Medverkande:
Sara Wikström, Dag Malmberg, Victoria Folkesson, Elisabeth Göransson samt Carl-Markus Wickström.
