När vi för fjärde gången får besöka vårt favorittroll Shrek har han blivit något av en idol i sagolandet. Hans hus har blivit en turistattraktion och han får motvilligt skriva autografer på högafflar.
Efter att i en tidigare film befriat sin sanna kärlek Fiona från en förbannelse, och därmed räddat kungariket, har Shrek stadgat sig. Han har tre underbara barn. Vänner som avgudar honom och en fru som älskar honom.
Ändå saknar han något. Tiden då han var ett fruktat träskmonster. Tiden då han kunde göra precis vad han ville utan att någon brydde sig.
I sin förtvivlan skriver han på ett avtal med lurendrejaren Bullerskaft. Plötsligt hamnar Shrek i den värld han önskade sig men det är något som inte riktigt stämmer. Vänner blir till främlingar när Bullerskaft tar över tronen.
Snart inser Shrek ångerfullt hur mycket han älskade sitt tidigare liv och det enda som kan bryta avtalet är den sanna kärlekens kyss…
Precis som de tidigare filmerna i serien vänder sig Shrek – nu och för alltid till såväl vuxna som barn. Sagoreferenserna är sig lika och humorn är stundtals fläckfri. XL-versionen av mästerkatten i stövlar är klockren.
Jag försöker sätta fingret på vad som fattas för även om Shrek – nu och för alltid är en helt okej film så fångar den inte riktigt den sagolika magin från den första filmen.
Kanske är det helt enkelt så att vi börjar få nog av det gröna träskmonster. Jag vet inte riktigt om jag saknar eller ifrågasätter innovationen. Hur många gånger kan man förnya, och förhoppningsvis förbättra, samtidigt som själva grundidén är den samma?
Frågan är om Shrek – nu och för alltid inte är något annat än ett tappert försök att kapitalisera på den aktuella 3d-vågen.
Hursomhelst är Shrek – nu och för alltid sevärd. Når den upp till de högt ställda förväntningarna? Tveksamt.
Här kan du se trailern:
Shrek – nu och för alltid har biopremiär den 7 juli.
