Den goda människan i Sezuan på Folkteatern – de Frumerie lysande i snårig slapstick

Skribent:

Foto Jeanette Frank/ Jonas Nyström

Den goda människan i Sezuan

Folkteatern Göteborg

Spelas på stora scen till och med 10/12

Av Bertolt Brecht

Regi: Frida Röhl

Översättning: Magnus Lindman

Scenografi/ Kostymdesign: Charlotta Nylund

Komposition/ Livemusik: BF/C ( Barish Firatli och ”Californiaman” )

Kan någon klara sig genom att vara enbart god, eller går man under om man hela tiden utför goda gärningar? Eftersom egennytta i praktiken premieras inom kapitalismen, är frågeställningen  i högsta grad relevant i nutid. I Folkteaterns program erbjuds möjlighet att testa graden av godhet utifrån vad det egna samvetet säger. Att begreppet inte alltid är entydigt, istället möjligt att problematisera har debatten om EU-migranter och tiggeri visat. Att ha näsa för affärer är en positiv egenskap, men steget över till den roffarmentalitet som Klas Östergren uttalat sig om, tas ständigt med groteska jättekliv. En teateruppsättning är ju något mer och något annat än ett debattinlägg. Den tyske dramatikern är inte lättspelad. Att Brecht var en teoretiker med fokus på distansering och filosofiska dilemman, gör att han behöver pimpas  med engagerande inslag. Frida Röhl har tagit fasta på nyskriven musik, skenbart nyckfull scenografi, lekfullhet och därmed närbesläktade ingrediensen humor.

För elva år sedan gjorde Göteborgs Stadsteater en habil version av Den goda människan i Sezuan med  ändamålsenlig scenografi. Och för sex år sedan skapade Folkteatern en stark tolkning av märkliga Johanna från slakthusen. När det åter blivit dags i Göteborg för en dramatiker som aldrig blir passé, utdelas omdömet godkänt. Långt kommen in i de tragikomiska förvirrande transaktioner som utspelas i en kinesisk provins, när gudarna bestämt sig för att belöna den ende de hittar med altruistiskt sinnelag, sitter jag och har småtråkigt (befann mig i halvsjukt tillstånd utan energi, vilket nog påverkade).  Vill påstå att handlingen är minst sagt rörig när skådespelarna går in och ut ur sina olika roller. I paus konstaterades att det inte levererades tillräckligt övertygande insatser från de medverkande.

Efter paus -som infaller abrupt på idealtid enligt redovisad undersökning- fortsätter pengakarusellen i kombination med bröllopsarrangemang. Spel och intrig får fastare konturer och skiljelinjer blottläggs. Flygaren som  spelas  osympatiskt robust av Malin Persson (känd från filmer och frigrupper) är  en märkvärdig figur, även när hon genomgår utvecklingsfaser. Kardo Razzazi går som vanligt på med full attack parat med några stilfulla pauser, fast rollen är endimensionell. Dialekter är åtminstone ganska kul, vilket Lena B Nilsson bevisar. Sittande på en rollator får oldtimern Iwar Wiklander -i två omgångar chef på Folkteatern- själv förkroppsliga pjäsens tre gudar. Spelar som vanligt med emfas i en övertygande anda av förtvivlan och ömhet.

Ändå oundvikligt att inte kalla ensemblen för staffagefigurer i jämförelse med Karin de Frumerie i den krävande dubbla huvudrollen. Det hon saknar i karisma för att nå epitetet fixstjärna, kompenserar hon med enorm mångsidighet. Hon som varit elitgymnast och dansare, sjukhusclown och musiker; uppträder för fjärde gången i teaterhuset vid Järntorget.  Kan vara femte gången jag ser henne agera på en scen, något hon i Den goda människan från Sesuzan gör bättre än någonsin. I förvandlingsnumret från ängslig, snäll karaktär med norskt uttal, till den påhittade nödlösningen i form av en världsvan domderande manlig kusin, blommar Karin de Frumerie ut.  Anser att hon gör en fantastisk prestation, förmodligen krönet på hennes skådespelarkarriär.  När hon desperat och dystert, sprattlande på golvet förkunnar människans dubbla natur, då når hon ända in i publikens hjärtan.

Scenografin i gulbruna färger begriper jag mig inte på fullt ut. Miljön ska vara en kinesisk provins och karaktärerna har kinesiska namn. De staplade askarna med tobak är självklara. Däremot undras över sminkborden och pappersrören hängandes i klasar, liksom kvastarna  och dockorna.  Replikerna allra först ligger utanför pjäsen jämte slutorden. De tillhör regissörens kommenterande grepp, likt Brechts berömda verfremdung-effekt. Avbrotten i övrigt består av drygt ett halvdussin sånger, sånger ur dramat översatta av Magnus Lindman. Musiken av BF/ C är angenämt mångbottnad, både handfast groovig och skör och naken. Förvisso apart och definitivt ett stilbrott, men musikernas kosmos av  syntetiska landskap och melankolisk disco ger en attraktiv inramning. Låtskrivaren Californiaman har tidigare jobbat med Röhl. Vidare har han samarbetat med bland andra Kleerup, Timo Räisinen, Wyclef Jean och Nike Markelius. Snacka om brokig meritlista!

Utan att vara  jättebegeistrad tar jag i första hand med mig en lysande gestaltning av den dubbelbottnade huvudrollen och den granskning av marknadsekonomin som Brecht skrev 1943. Vidare plussas för humoristiskt tilltal, psykologiserandet (texter av Freud och Lacan förekommer) och som nämnts snyggt gjord och framförd musik.

Medverkande: Karin de Frumerie, Pelle Grytt, Elisabeth Göransson, Lena B Nilsson, Malin Persson, Kardo Razzazi, Helmon Solomon, Iwar Wiklander (understudy Benjamin Moliner) och Sara Wikström.

 

 

 

 

17 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *