Manus: Kardo Razzazi
Regi: Ardalen Esmali och Kardo Razzazi
Medverkande: Kardo Razzazi
Musik: Albin ”Nibla” Hallberg
Foto Nadim Elazzeh
Genom temperament, fysik och sin osvenska diktion har Razzazi senaste åren varit med om att förnya arbetarrörelseägda Folkteatern. Han har gjort avtryck i fyra produktioner jag sett: Revisorn?, Drömmar, Folkbokförarna samt senast i succéartade spektakulära Hamlet. Den utåtagerande skådespelaren är därtill aktuell på såväl filmduken som i teverutan. Både han och medregisserande Esmali har setts i pjäser av Jonas Hassem Khemiri. Att framföra en monolog om ursprung med underrubriken ett löfte som svek, har säkerligen varit en idé som länge pockat på att bli förverkligad. Kardo föddes i Bredäng 1985 som yngst av tre syskon. Föräldrarna var kurder som tagit sin tillflykt till den välmående förorten söder om Stockholm. Under en timma på lilla scen understryker Kardo med ord och kropp, hur livet gestaltade sig för en av alla hundratusentals med den märkliga beteckningen andra generationens invandrare.
Det är sällsynt med monologer på teatern vid Järntorget, framför allt sådana som uteslutande bygger på biografiskt material. Behovet fanns således och glädjande nog blev resultatet mycket lyckat. Med hjälp av filmsekvenser, musiksnuttar och blädderblock berättas en historia som gjorde mig tagen. Vad som antagligen varit terapeutisk bearbetning för huvudpersonen själv, kommer troligen fungera som identifikation för andra; medan den för mig med bara monokulturerfarenhet var en lärorik lektion. Man får skratta, bli rörd och som bonus en pedagogisk miniredovisning. Går inte att begära mer! För oss utomstående är det närmast omöjligt att föreställa sig hur ett folk utan officiellt land och utan rätt till sitt språk, orkar fortsätta föra kampen. Men vad är alternativet?
Tilltal och kommunikation är faktorer som måste vara riktmärken om ett verk på scen ska falla väl ut, något regissörerna för Allt som blev kvar har tänkt på. Det märks! Efter förmingel välkomnas vi av den 32-årige skådespelaren, en skådespelare vars livs största utmaning det nog är att ”tvingas” spela sig själv som grabb. Han ägnar några minuter åt Niblas hiphop, en publikfriande höftvickning och att prata om nervositet och osäkerhet. Sedan bär det iväg med årtal projicerade på stor videoskärm. Historierna från fotbollsplaner och skoldiskotek är dråpliga. Razzazi gycklar självironiskt med en mer eller mindre uttalad looserstämpel. Går oftast på högvarv med några effektfulla avbrott, då han pausar, viskar. eller hämtar blädderblock. Han litar på att vi är med honom, vilket stämmer.
Pappa var upptagen och medtagen när Kardo växte upp, vilket berodde på missbruk och en karriär som artist. Mamma trippeljobbade: i hemmet, i skolbespisningen och i rollen som hemspråkslärare. De hade berövats vad som erbjöds deras barn. Kardo exemplifierar hindren genom två olika listor. Föreställningen kretsar mycket kring de uppoffringar föräldrarna gjort i kampen för det kurdiska folket, en realitet också för barnen hemmastadda i en ny kultur. Att pappa var en kändis i kampen var inte någon hemlighet för den missionerande man som skrivit manus. Men att mamma var så stort namn blev en chock, en omtumlande upplevelse vid hennes begravning med tusentals sörjande. Bilder kan säga mer än ord. Behövs kanske inte heller någon sammanbindande coda. Istället fade – out, resten får vi fylla i på egen hand. Tillhör inte innehållet i en recension. Vill ändå poängtera att hans supporterskara och vi andra neutrala, välförtjänt gav rungande bifall som gjorde huvudpersonen på scen gråtfärdig.
I försommarens ljusa årstid är det vanskligt att ha premiär. Bara hoppas att folk skaffar sig biljett, låter sig svepas med av en viktig berättelse kryddad med åtskilliga roliga repliker. För mig får Kardo Razzazi gärna sätta ihop en monolog del II. Och då förslagsvis på temat hur det varit att leva i Sverige med konstnärligt yrke och tillhörighet i den så kallade andra generationen.