Smart och lekfull dissekering – Hamlet på Folkteatern i Göteborg

Skribent:

 

Hamlet
Av: William Shakespeare                                                      
Översättning/bearbetning: Magnus Lindman
Regi/koreografi: Örjan Andersson
Scenografi/ljusdesign: Crisander Brun
Kostym: Nina Sandström                                                      Foto Magnus Länje
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Premiär 4 mars 2017 på Folkteatern i Göteborg

I år är det fyrahundra år sedan västvärldens mest ansedde dramatiker dog, något som uppmärksammas också i Sverige.  När jag för cirka 35 år sedan studerade engelska, varvid två terminer  i grevskapet Sussex, blev vi matade med mycket Shakespeare,  fick se många uppsättningar. Vad beträffar  Hamlet har jag  sparat den Penguinpocket, som införskaffades till de tio lektioner som gavs på universitetet. Kommer ihåg  en produktion utan rekvisita på studentteater, då aktörerna formligen spottade fram sina monologer/ repliker. Konstigt nog kan jag inte påminna mig  någon inhemsk variant av pjäsernas pjäs, annat än på teve. Åtskilliga stora namn har ju dominerat i en tacksam huvudroll. Begäret efter att få gestalta en förryckt hämnare, görs till en komisk poäng i Örjan Andersson problematiserande  version.

Visar sig vara ett antal som känner sig manade, flera får vara Hamlet. I den utdragna roande introduktionen avslöjas detta förhållande, samtidigt som intrigens rimlighet och relevans ifrågasätts.  På sätt och vis stämmer påståendet jag läst, att essensen är bevarad trots att merparten text är struken. Regissören pekar, enligt egen utsago, på ytterligheterna i Hamlet: filosofiska tankar kontra buskis.  Teamet Andersson & Brun har tillsammans med ordekvilibristen Magnus Lindman satt sin definitiva prägel, utgår från att kunskap om manus finns lagrad hos publiken. Man har från grunden tillverkat en dryg två timmar lång grandios föreställning där ord och språk, rörelser och parformationer, går i finurlig närkamp med Shakespeare.  Är lätt att uppskatta de ysta upptågen, vandringarna in och ut ur grundstoryn och dansarnas kompletterande funktion. Att några utvalda nyckelscener  blir en fond, en utgångspunkt för olika (konstnärliga) förhållningssätt, är ett genidrag trots att det spolierar all katarsiseffekt.

Finns ingen gradäng. Vi sitter på  stolar längs långsidorna.  Ibland skymmer plastdraperier sikten mot den rektangulära meterhöga vitrutiga scenen, en scen som den fysiska ensemblen ideligen äntrar och hoppar av.  Sammetsgardiner är nedsänkta från taket, lämpligt nog nämns baldakin. Apropå röd färg slösas det med den varan, när missförstånd och ondska resulterar i det ödesdigra välbekanta  slutet.  Någon egentlig dekor finns inte, däremot rökmaskin och döskallar i gips.  Mikrofonstativ brukas liksom inspelade repliker.

Efter förklarande preludier inleds själva dramat till ackompanjemang av pampig pulserande musik. Bara vid något enstaka tillfälle går motorn på tomgång.  De många infallen är ett framgångsrecept, liksom kommenterandet nedanför scen, ett utrymme som kan refereras till som ringside.  Distanseringen till det ålderdomliga versmåttet,  den skräckosande  berättelsen och traditionell dramaturgi; är grepp typiska för nydanande Folkteatern och dess förtjusning i metaperspektiv. Jämfört med koreografen Peter Svenzons Shortcuts (recenserad av mig i LO-tidningen)  är skådespelarna inte alls lika integrerade i dansavsnitten, fast deras kroppar tas i anspråk för subtila ordlösa uttryck.

Somliga i ensemblen står ut, gör extra minnesvärda prestationer. Evin Ahmad med sin fantastiska diktion och övertygelse har nu rotat sig på teatern. Jonas Sjöqvist firar muntra triumfer när han excellerar i rabblandet av förnumstiga listor. Kardo Razzazi imponerar i sin fjärde uppsättning på Folkteatern , agerar här på samma våglängd som Ardalan Esmaili ( känd från några av Stockholms främsta scener), vars liknande stadiga fysionomi gör dem svåra att skilja åt. Dansarna med förnamnen Javier och Arina är fenomenalt synkade och den först nämnde veteranen har på egen hand ett mycket rikt register med absolut kroppskontroll. Det samma gäller för Danielle De Vries som tilldelats rollen som Ofelia. Jämte den berömde koreografen Andersson och ordvrängande dramaturgen Lindman, var De Vries den som gjorde allra störst intryck.

Kan bara hoppas att teaterlystna tar sig till Folkteatern i Göteborg,  låter sig omslutas av ett ironiskt, självbespeglande och nyskapande scenkonstverk. Publikrusning anbefalles!

Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmaili, Lena Birgitta Nilsson, Javier Perez, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Arina Trostyanetskaya, Danielle De Vries och Sara Wikström

 

5 mars, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *