19/11 2016
Folkteaterns stora scen Göteborg
Regi och manus: Jens Ohlin
Scenografi/ Ljusdesign: kollektivet SUTODA
Kostymdesign: Jenny Linhart
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Ljuddesign: Christian Brieba
Foto Mats Bäcker
Inte lätt att pricka rätt i rubriker. Länge hade jag tänkt ha med kostymdrama, rimligt när en pjäs med uppifrånperspektiv avhandlar upptakten till franska revolutionen, en period med massavrättningar Ångrade mig dock på grund av den narraktiga tonen, den som inte drar in oss i spänningsmoment. Ehuru en mycket välkänd konflikt obevekligt driver handlingen, sker framåtrörelsen på ett gycklande lekfullt sätt. I denna anda kryddad med instoppad slang och nutidstugg, problematiserar Ohlin begreppet alla människors lika värde. Trots att jag är en flitig teaterbesökare i våra två största städer, har jag nog inte tidigare stött på honom.Utifrån Marie Antoinette ligger det nära till hands att kalla denna auteur (för att använda ett epitet från filmens värld) för snille. Fullkomligt fantastiskt hur han komponerat ett intelligent konstverk. Manus, skådespeleri och fernissan som kringgärdar, är pelarna i ett bygge som håller högsta klass. Byggmästare Ohlin ska ha oerhört mycket kredd.
Bortsett från De Skyddsbehövande har inte mycket levt kvar i mig från Folkteaterns stora scen under senaste åren. Nu blir jag emellertid uppfylld av en briljant text med många bottnar, retoriska grepp, samtidsmarkörer och ideliga blinkningar. Intrigerandet går på högvarv. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap slungas ut, prövas likt testballonger. Den ”stackars” huvudpersonen förmår inte se diskrepansen mellan teori och praktik. Hjälper föga att hon storsint förbarmar sig över en utvald behövande. Som ett utdraget tillägg kommer Axel von Fersen in från sidan, bestämmer sig för att styra upp och addera begreppet medkänsla, samtidigt som en giljotin konstrueras av fyra kvinnliga scenarbetare. Likt ett moderator i en yxig debatt ifrågasätter han, utmanar och fördelar ordet. Varför säger vi att demokrati är något heligt? (I programhäftet står att läsa om politiker som tragiskt nog går på tvärs, fattat beslut som inte respekterar demokratin.) Min enda egentliga invändning rör utdragna slutklämmen, hade tjänat på att stramas åt en smula. Nu blir det lite tomgång i väntan på färdigställandet av giljotinen.
Roliga tacksamma roller är de tre chefer/ rådgivare som tjänstgör vid hovet, vilka växlar blixtsnabbt mellan förskrämda kuvade personer och upprorsmakare på folkets sida. Skickligt gjort av firma Nilsson, Wenger och Österlöf. Mest humoristisk är ändå kungen, vars veliga långsamhet lånat drag från en verksam monark i vår närhet. Onekligen stor humor! Jonas Sjöqvist njuter för fullt, liksom vi åskådare.
Ensemblen motsvarar till stora delar den i i Folkbokförarna, vilket märks på hur intrimmade de är. Den ordentligt tilltagna enaktaren känns inte alls seg, sprudlar istället av infall och vändningar, toppas med synkad robotdans i en pastisch på Kraftwerk. Riktigt kul! Evin Ahmad visar med skiftande tonfall och tilltal hur galant hon hittat sin naiva drottning. Överbetyg för tajming och diktion av en skådespelare som raskt blivit ett nytt affischnamn. Jonas Sjöqvist frossar som sagt hängivet i sitt lustmord på kungen, hans metod att in absurdum förlänga varje replik. Rekryteringen från teaterhuset vid Götaplatsen, Eric Ericson, har som sliskig herre på täppan en bärande biroll. Agerar med medvetet överdrivna gester och tillgjort patos. Ett agerande som fast det mycket påminner om annat han gjort, är lika stimulerande att beskåda varje gång. Pablo Leiva Wenger var den jag hade svårast att identifiera, något som ska ses som en styrka. Han är en ganska ny röst på arbetarrörelsens fristående teater. Wenger lyckas förträffligt med dubbelheten hos sin figur, matchar genialiskt förslagenhet med ömkliga tendenser. Vill slutligen lyfta fram Emma Österlöf, i vars gestaltande det inte går att skönja en ännu ej färdigutbildad skådespelare. Antagligen sin spirande karriärs främsta prestation.
Mycket ansträngningar har lagts på överdådiga kostymer och peruker, avsevärt mindre på dekor och rekvisita. Fokus ligger på storstilade entréer och bländande vit inramning. Ett hundratal spotlights finns till förfogande. Videoprojektioner används inte, ett grepp som annars under höstsäsongen varit frekvent på Göteborgs Stadsteater. Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad ansvariga för ramverket gjort, vill jag hävda att SUTODA och Linhart – som har jobbat med regissören tidigare – medverkat framgångsrikt till förverkligandet en vision. Har tyvärr inga tillgängliga uppgifter om vem som satt samman musiken som ibland påminner om Kronos-kvartetten, tillför hur som helst exakt rätt sinnesstämning.
Hoppas det blir rusning efter biljetter samt att tematiken diskuteras, till exempel frågeställningarna om klassklyftor och empati. Ensemblen levererar energifylld dramatik med knorr. Lika glädjande, fast inte lika väntat, var upptäckten av en oerhört intressant scenisk berättare.