People respect me now
Folkteatern i Göteborg
Gästspel 19-20 april 2016
Produktionen kommer till Stadsteatern/Kulturhuset 3-5 juni 2016
Idé, text och regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Kostym: Jenny Nordmark
Produktion: Lumor i samarbete med Turteatern
Medverkande: Eva Rexed, Sandra Huldt, Lars Bringås och Oskar Thunberg
Uppsättningen utsågs till fjolårets bästa svenska nyskrivna pjäs av internationella Teaterunionen. Och det är lätt att instämma i hyllningskören. Flerfaldigt prisbelönade Stenström Öhman uppehåller sig vid en nyanserad problematik ned offer och förövare i skolmiljö genom att relatera till övergrepp, vars ringar på vattnet bildar en raffinerad berättarstruktur. I förhandsreklamen heter det att publiken lägger pussel. Vill skjuta in att jag ända sedan 80-talet saknar personlig ingång till skolvärlden, jag som för drygt trettio år sedan studerade pedagogik, skulle säkert bli förfärad vid ett återbesök.
Borde förstås ge mycket utrymme åt de lysande mångskiftande rolltolkningar som exekveras av kvartetten på scen. Men vad som utmärker People respect me now är den fulländade helheten. Texten är fullödig, musiken stämningsladdad och scenografin sparsmakat funktionell. Vad kvartetten på scen gör är nästan ofattbart begåvat, måste betecknas som en enorm triumf. Min enda negativa fundering rör formatet. Dramatikern borde ”dödat några av sina älsklingar”, strukit några scener. Dock välkomnar jag absolut, att man ska representera Sverige i New Nordic Drama. När röken skingrats och electronican upphör igångsätts ett sinnrikt mångbottnat drama, vilket mestadels som nämnts, utspelas i klass- och lärarrum. Vi får dessutom hälsa på hos polisen och skolkuratorn, möta fotbollstränaren och enagerade föräldrar i färd med att formulera skrivelse till rektor. Några som står för en en heroisk insats är den personal som är scenmästare, rekvisitaansvarig och klädskapare. Det sker hisnande många blixtsnabba rollbyten.
Bara en smula överdrivet och med typiskt förstärkande attribut hamnar ensemblen helt rätt när de byter perspektiv. De blir lika trovärdiga vare sig de är truliga osäkra elever på randen till högstadiet, eller vuxna långt ifrån kapabla att ta till sig ungdomarnas signaler. Tror inte jag någonsin tidigare sett skådespelare vandra så obehindrat in i det motsatta könet. Med gester, utseende och framför allt röster totalt i balans, blir förvandlingen ett lysande faktum. Sandra Huldt som pappa – tillika fotbollstränare med jovialisk jargong, Lars Bringås som självupptagen godhjärtad klassföreståndaren i moderiktig kofta samt Oskar Thunberg vars ängsliga ordningssamma Diana blir en tragikomisk gestalt. Se där tre ytterst finkalibrerade miniporträtt. Eva Rexed, känd från åtskilliga filmer, avviker i så måtto att hon inte gör könsöverskridande roller. Istället river hon av en bländande uppvisning som egocentrisk omnipotent mamma och gör ett inspel som löjeväckande kurator med smileys som arbetsredskap. Vad beträffar rörelsemönter är således de fyra, med de många rollerna att hålla reda på, vansinnigt duktiga på att ta fram diametralt olika karaktärer. När Rexed spinner loss genom att koreografera sig till en supertuff brud med stenkoll ( inombords nedtyngd av rädslor), skulle man vilja applådera hennes prestation, på samma sätt som efter ett uttrycksfullt jazzsolo.
För antagligen första gången hör jag från en teaterscen sång av Kajsa Grytt, vilket passar fint in i produktionens strävan att lyfta fram människorna bakom, de som faktiskt berörs av våld och övergrepp. Finns en anmärkningsvärd kvalitet i att killarnas gärning definieras på en skala från incident till oomtvistad polissak, att den redogörs för helt olika beroende på vem som återberättar. Sedan tillkommer som antytts en kedja av händelser – från lumpen maktutövning till oförlåtliga brott begångna mellan vuxna. Anser det vara ytterligare kvalitet att manus konstant relaterar till händelser som vi inte ser in action. Det ärmycket fascinerande att följa, fenomenalt trovärdigt iscensatt och med skådespelare vars prestationer förtjänar oreserverad hyllning.
Text: Mats Hallberg