The Field

Återförenade 90-talsfavoriterna The Afghan Whigs spelar på Way Out West och med följer den elektroniska akten The Field.

THE AFGHAN WHIGS

Det tar ungefär tre sekunder in i det så efterblivet underbara öppningsspåret på The Afghan Whigs Sub Pop-debut ”Up In It” innan man står på bordet och bangar i takt med Dulli och vänner. Detta tjugotvå år efter att skivan släpptes. Alla känslor som for likt knark i ådrorna då kommer tillbaka på samma sätt som Proust skrev om med sin Madeleine-kaka. The Afghan Whigs existerar för evigt i våra hjärtan som en liten pacemaker med evigt batteri.

Åttiotalet har oförtjänligt blivit typecastat av neon, sprayluggar och extremt dålig musik men ska vi belysa en annan del av sanningen så är samma årtionde ansvarig för många av världens favoritband, band som vi nostalgiskt trippar igenom på Spotify med ett par vilsna tryck. Men vissa band är inte bara sökningar på fyllan. Vissa stannar med oss hela tiden. The Afghan Whigs är ett av dessa band och även om de verkar ha svårt för att bestämma sig för när och var de ska operera så har vi hängt med i varje sväng de tagit; från ”Big Top Halloween” till det senaste andetaget de präntade ner med ”I’m A Soldier” och ”Magazine” (från samlingsskivan ”Unbreakable: A Retrospective 1990-2006) har The Afghan Whigs aldrig, nej verkligen aldrig, låtit trötta. Det är på andra sidan myntet de verkar.

2012 är året då vi kommer återstifta vår bekantskap och kärlek till ett av världens bästa band (möjligtvis en subjektivt åsikt men låt så vara) och vi kommer vara världens bästa publik. Det är bara så ekvationen är och det är bara att gå med resultatet.

THE FIELD

Typiskt för många DJ:s och technoartister är deras CV mer än sällan en lång, lång lista på artister och deras låtar de knycklat till och lämnat ifrån sig i ett mer dansvänligt format. I de allra flesta fall så borde resultatet förpassas till en betongförpackning och utan ånger sänkas till botten av ett djupt, mörkt hav. I sällsynta fall (och vi nosar på ett lågt antal promille) gifter sig DJ:ns ambition med artistens verk på ett sätt som får båda att framstå och faktiskt vara en ohelig allians av himmel och helvete – det bästa av två världar. Om vi börjar med att peta in The Field i detta fack så kan vi ta oss vidare för att förstå storheten i hans monumentala kollage.

Med en digital machete och tillbakalutande iver är det slice n’ dice genom världens musikhistoria och The Field (Axel Willner på födelseattestet) sörjer för soundtracket till denna hallucinatoriska joyride. Fragmentariska loopar stöter sig med tjock ambiens och fluffiga melodier blöts ner i lava tills askan är allt som flimrar förbi i ett hypnotiskt mönster. De musikaliska brottstycken som kärleksfullt knivats upp till förmån för ett skyhögre syfte är i sin nya kostym en skapelse som låter skräddarsydd uti minsta vackra detalj. Senaste albumet ”Looping State of Mind” är en skapelse i sju akter där Willner låter shoegaze närma sig technon på ett genialiskt sätt. Pitchfork petade in skivan på deras årsbästa-lista och en drös andra publikationer följde tätt i spåren.

Pionjärlabeln Kompakt fattade tidigt att The Field inte var urholkad sovrumstechno höljt i tonårs-swagger. Nej, Willner har mer skills än så och vi är djupt tacksamma för att tyskarna på Kompakt distribuerat vårt svenska guld på ett så föredömligt sätt. Vi ska på vårt sätt placera The Field på vår egen piedestal och höra honom få hjärtan att slå simultant till varje beat som går. Way Out West 2012 är allt vi säger för den här gången.